Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Wallerius

Ämne: Uppsalalärda: universitetslärare, skolmän och präster · Svenska präster, lärda och universitetsmän

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 17 (1893), sp. 182–185 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Wallerius, en gammal öländsk slägt, härstammande från Erik Larsson W., som latiniserade sitt namn efter byn Dalby på Öland. Han var kyrkoherde i Högby och en af dem, som undertecknade Upsala mötes beslut (1593). Af dennes sonsöner Daniel W. (se W. 1) och Nils Larsson W. (kyrkoherde i Högby, Småland; d. 1697), båda stundom kallade Wallerman, blef den förre stamfader för Göteborgsgrenen, den senare för Smålands-Upsalagrenen. Daniels sonsons sonson Johan David W. ändrade sitt slägtnamn till Valerius (se denne).

1. Wallerius, Daniel Larsson (stundom kallad Wallerman; se ofvan), biskop, f. 1630 i Högby socken på Öland, stud. i Upsala 1651, filos. magister 1657, prestvigd 1658, blef s. å. lektor i grekiska vid Kalmar gymnasium, hofpredikant 1668, domprost i Göteborg 1671 och biskop derstädes 1678. År 1680 blef han teol. doktor, och vid samma års riksdag blef han ledamot af Stora kommissionen. Död d. 20 Febr. 1689. W. var en nitisk och kraftfull stiftschef, om än måhända till öfverdrift mån om sin biskopliga värdighet, såsom man kan skönja af Göteborgs konsistorii protokoll på hans tid, hvilka ej sällan meddela, att han låtit inkalla än den ene, än den andre af stiftets prester att stå till rätta för förment vanvördnad mot hans person. J. H. B.

2. Wallerius, Nils, universitetslärare, filosof, teolog och naturforskare, sonson af den i slägtöfversigten nämnde Nils Larsson W., föddes nyårsdagen 1706 i Stora Mellösa i Nerike, der hans fader, Erik W. (f. 1672, d. 1739), var kyrkoherde, blef 1725 student i Upsala och studerade ifrigt den då derstädes nyligen införda leibniz-wolfska filosofien. Han blef 1729 filos. magister samt 1735 docent och 1737 adjunkt i filosofi. Såsom akademisk lärare var han så eftersökt, att det berättas, att han stundom måste börja sina lektioner kl. 2 på morgnarna, hvarefter den ena lärjungeskaran aflöste den andra till aftonen. Vanligen höll han under de år han verkade såsom docent och adjunkt 8 till 10 timmars daglig föreläsning och behandlade derunder ej blott filosofiens olika delar, utan ock de flesta discipliner inom matematiken och naturforskningen. År 1748 befordrades han till professor i logik och metafysik, prestvigdes 1751, utnämndes året derefter till teol. doktor och kallades 1756 till förste innehafvare af den nya professur inom teologiska fakulteten, som biskop Kalsenius stiftat. Under en tillfällig vistelse i sitt prebendepastorat, Fundbo, anfölls han af en häftig feber och dog d. 16 Aug. 1764. -- Förutom ett stort antal akademiska disputationer och en del naturvetenskapliga iakttagelser, som han publicerade i Upsala Vetenskapssocietets och i Vetenskapsakad:s handlingar, och som förskaffade honom ledamotskap af sistnämnda samfund, utgaf han på latin fem större filosofiska arbeten och ett teologiskt verk i sex delar (den sista utkom först efter hans död). Hans filosofiska arbeten, omfattande utförliga vetenskapliga framställningar af metafysiken och psykologien samt kompendier i förstnämnda vetenskap och i logik, äro hållna i den omsorgsfullt systematiska form, som Wolf vid denna tid gjort allmän. Äfven innehållet röjer hufvudsakligen Wolfs skola, men vittnar äfven om författarens ej ringa sjelfständighet och stora beläsenhet jämväl inom den äldre filosofiska literaturen. Den omsorg, hvarmed han i hvarje fråga pröfvade andras meningar, vittnade om hans vetenskapliga allvar, och helt visst voro hans filosofiska arbeten för sin tid goda handböcker för de studerande. Hans stora apologetiska verk, Praenotiones theologicae (1756--64), som i sina olika delar behandlar: I. Guds existens och attribut, II. Guds försyn, III. Menniskans pligt till religiositet, IV. Den heliga skrifts uppkomst och egenskaper, V. Den kristna religionens sanna egenskaper, VI. Den kristna religionens enhet, åtnjöt ock på sin tid stort anseende. Vid hans död lästes i Gjörwells »Svenska Mercurius» om honom bl. a.: »Han var en stor disputator, hade talrika åhörare, förde sina bevis i strängaste måtto, skonade ingen kättare, bestraffade nya meningar, förfäktade vår vedertagna bekännelse af yttersta krafter, och var till alla delar en värdig Kalsenianus. Han såg vördig ut, var djupsinnig, af ett allvarsamt väsende och egde ett sinne, som tog hastigt eld». Se för öfrigt Torbern Bergmans åminnelsetal öfver honom i Vet. akad:s handl. (1765). S-e.

3. Wallerius, Johan Gottschalk, kemist och mineralog, den föregåendes broder, föddes d. 11 Juli 1709 i Stora Mellösa i Nerike. Han blef student i Upsala 1725, idkade till en början studier i matematik, fysik och medicin samt promoverades till filos. magister 1731. Sina medicinska studier fortsatte han i Lund, der han 1732 blef med. adjunkt och 1735 med. doktor. 1741 utnämndes han till med. adjunkt i Upsala, och 1750 erhöll han der st. den nyinrättade professuren i kemi, metallurgi och farmaci, från hvilken han på grund af sjuklighet tog afsked 1767. Död i Upsala d. 16 Nov. 1785. Ledamot af Vet.-akademien (sedan 1750), af Vet.-societeten i Upsala (sedan 1763), af Vet.-akad. i Petersburg (sedan 1773) m. fl. lärda sällskap. -- W. tillhörde den lysande rad af vetenskapsmän, som under frihetstiden skaffade Sverige ära och anseende öfver hela den bildade verlden. Det är dock ej genom epokgörande upptäckter eller som grundläggare af nya system, som W. gjort sig bemärkt och högt aktad, utan mera genom de nya vägar han banat för kemiens tillämpning i det praktiska lifvet. Genom sin afhandling Agriculturae fundamenta chemica. Åkerbrukets chemiska grunder (på lat. och sv. 1761; ny uppl. på sv. 1778; öfvers. till flere språk) kan han nämligen betraktas som den förste och egentlige grundläggaren af landtbrukskemien. Han framlägger der grunddragen af den i senare tider så mycket omordade läran om växtämnenas assimilerbarhet i jorden och om gödningsämnenas prepareririg till lättlösligt och hastigt verkande växtföda, redogör på ett riktigt sätt för växtfröets sammansättning och fenomenen vid groningsprocessen, skildrar de faktorer, som främjande inverka på vegetationen: värme, luft och fuktighet, och framhåller egenskaperna hos de olika jordarterna svartmylla, lera, mergel o. s. v. samt dessas värde och betydelse för jordbruket. Särskildt förtjenar uppmärksammas, att kännedomen om jordarternas absorptionsförmåga, hvilken man velat hänföra till en långt senare tid, fanns fullt klar redan hos W. Sina lärosatser, hvilka sedan vidare utvecklades af T. Bergman och Scheele i 18:de årh. samt af Berzelius och Liebig i 19:de årh., tillämpade han praktiskt under en längre följd af år såsom egare af landtegendomen Hagelstena i Alsike socken, der han som jordbrukare blef ett föredöme. Han gjorde den till en mönstergård, som lemnade rika skördar äfven under de år, då hela den kringliggande trakten hemsöktes af missväxt, och derifrån meddelade han sina Observationer vid åkerbruket gjorda i 30 år (1747--77), innehållande bl. a. statistiska tabeller öfver sånings- och skördetid samt afkastning af höst- och vårsäd under nämnda tid. Ett annat hufvudarbete på samma område är hans af Vet.-akad. med första priset belönade svar på akad:s prisfråga »Om svenska åkerjordarternas egenskaper och skiljemärken samt deras förbättring genom tjenlig jordblandning», hvilket utgör en ganska fullständig jordartslära. Äfven på mineralogien utöfvade W. stort inflytande genom sin 1747 utgifna lärobok Mineralogia, eller mineralriket indelt och beskrifvet, »den första verkliga handboken i mineralogi, ett arbete ojemförligt bättre än allt hvad som sedan Agricolas tid skrifvits i denna kunskapsgren» (Nordenskiöld), och hvari han, före någon annan, redogjorde för mergelns rätta karakter. Utom dessa utgaf W. ett antal andra skrifter, bl. a. Tankar om verldenes i synnerhet jordenes danande och ändring (1776), ett slags geologi, i hvilken han upplifvar den mosaiska kosmologien, sedermera förfäktad af Cuvier m. fl., hvarjämte han presiderade för 98 disputationer. Jfr C. E. Bergstrand: »J. G. Wallerius som landtbrukskemist och praktisk jordbrukare» (1885).

1. Vallerius, Harald, universitetslärare, musiker, född i Vallerstads socken, Östergötland, d. 25 Dec. 1646, student i Upsala 1664, blef filos. magister med första hedersrummet 1670 samt efter hvartannat adjunkt i filosofiska fakulteten och vice bibliotekarie, e. o. professor och slutligen 1690 ord. professor i matematik. 1712 afträdde han professuren till sin son. Han var äfven director musices vid universitetet och erhöll på grund af sitt anseende såsom musiker uppdrag att redigera melodierna till 1695 års psalmbok. Död i Upsala d. 8 Mars 1716. V. presiderade för mer än hundra akademiska afhandlingar i filosofi, geografi, fysik, astronomi och matematik. G. E. 2. Vallerius, Johannes, matematiker, den föregåendes son, född i Upsala d. 26 Mars 1677, blef filos. magister 1700, adjunkt i filosofiska fakulteten 1704 och professor i matematik 1712. Död i Upsala d. 15 Aug. 1718. V. var en man med lifligt intresse för de matematiska vetenskaperna och tillhörde det af E. Benzelius d. y. stiftade sällskap, hvarur Upsala Vetenskapssocietet framgick. Han skaffade till Upsala nya astronomiska instrument, särskildt en större tub från England, och anställde dermed flere observationer, bl. a. öfver solförmörkelsen d. 22 April 1715, hvarom en berättelse infördes i Daedalus lhperboreus (II, 1716). Han utgaf äfven almanacker för åren 1712--19, i hvilka bl. a. infördes årliga förteckningar öfver nyutkomna disputationer vid Upsala universitet. För öfrigt finnes af honom utgifvet ett utkast till föreläsningar i mekanik med titel Sciagraphia mechanices (1713), hvarjämte han presiderat för 31 akademiska afhandlingar rörande filosofiska, topografiska, matematiska, fysikaliska och meteorologiska ämnen. G. E.