Wallman, Johan Haqvin, fornforskare, född i Linköping d. 7 Sept. 1792, blef student i Upsala 1810 och filos. magister 1815, skötte åtskilliga lärareförordnanden, utnämndes 1829 till lektor i historia vid Linköpings gymnasium samt erhöll 1836 Slaka pastorat såsom prebende. Han var ledamot af presteståndet vid de tre riksdagarna 1844--51 och statsrevisor 1845. W. tillhörde Götiska förbundet (han bar der namnet Helge). Han invaldes 1829 i Vitt. hist. o. ant. akad. samt 1833 i Nordiske oldskrift-selskabet i Köpenhamn. Död i Slaka d. 25 Juni 1853. Frukterna af sina omfattande filologiska och arkeologiska forskningar nedlade W. dels i flere uppsatser i tidskriften »Iduna» (bl. a. om »Odin och Budha» samt om Skandinaviens forna handelsförbindelser med Orienten), dels i de tvänne med Vitt. hist. o. ant akademiens stora pris belönade afhandlingarna Om Skandinaviens bebyggande, efter orientaliska och vesterländska källor (1822; tr. i akad:s »Handlingar», del XII, 1826) och Öfversigt af svenska fornlemningar (1882; tr. i akad:s »Handlingar», del XIV, 1838). W. idkade äfven botaniskt författareskap.
1. Wallmark, Peter Adam, publicist, vitterhetsidkare, biblioteksman, född d. 31 Dec. 1777 å komministersbostället Stora Egnared i Källsjö socken, Fagerreds pastorat, norra Halland, undervisades i hemmet af fadern, blef student i Lund 1793 och studerade der först medicin, derefter till den filos. graden samt skref med framgång vers på latin och svenska. Öfveransträngd af informatorsvärf och nattliga bokstudier, afbröt han 1799 sin akademiska kurs för att på anmodan, af Gjörwell ingå såsom e. o. amanuens vid k. biblioteket i Stockholm. Han blef 1803 ordin. amanuens der, 1805 bibliotekarie vid Engeströmska biblioteket, 1807 k. vice bibliotekarie, 1808 förste amanuens och 1811 bibliotekarie vid k. biblioteket. Utsedd att vara hofkanslersämbetets ombudsman vid tillsynen öfver boktryckerierna och bokhandeln i riket 1805, förordnades W. 1809 till sekreterare i komitén för utarbetande af ny tryckfrihetsförordning. Han undfick 1819 kansliråds titel och invaldes s. å. i Vitt. hist. o. ant. akad. -- Under sina första år i Stockholm vann han vittra kretsars bifall för en latinsk elegi öfver S. Älf och en retorisk-patetisk Sång öfver slaget vid Köpenhamns redd d. 2 April 1801, fann trogna gynnare i Leopold och Rosenstein, gaf utländska diplomater undervisning i svenska språket och literaturen samt upptogs i den förnäma verldens umgänge. Han utgaf dernäst »Samling af skrifter i äldre litteraturen» (1802; öfversatta, från Xenofon, Bion, Lukianos, Plinius m. fl.) och den misslyckade kalendern Nyårsgåfva till damer och kavaljerer för 1803 (1802). Svenska akad. tillerkände sitt andra pris åt hans lärodikt Handen (1804), hvars 22 sidor tryckt text (1807) han i naiv sjelfbelåtenhet utstyrde med 87 sidor lärda noter jämte ett par kopparstick. 1805 tilldelades honom af Svenska akad. Lundbladska priset, och han kom i vänskapsfullt umgänge med de andre unge efter-akademikerna. W:s i välgörande syfte utgifna novell Amalia, eller de finska flygtingarne (2 uppl. 1808), sentensrik och känslofull i Lafontaines stil, blef högst populär. Han belönades med Svenska akad:s stora pris för Sång till finska arméns ära (2 uppl. 1809), i hvilken en verkligt varm känsla tagit sig uttryck. På fleres uppmaning uppsatte han 1809 tidningen »Journal för litteraturen och theatern» (se d. o.), som vann betydande afsättning och snart fick politisk färg. Den gjorde under det nya statsskickets tidigare år tjenst såsom ett värn mot folkyran och tryckfrihetens missbruk. W., som 1810--13 gaf undervisning i svenska åt kronprinsen Karl Johan (hvilken dock endast oregelbundet och på korta stunder tillgodogjorde sig densamma) och åt hans son, prins Oskar, stödde inom pressen Karl Johans afsigter på Norge och medföljde hösten 1814 i hans svit till nämnda land, hvarest han stiftade bekantskap med politiska och literära män samt besjöng på latin unionen. Mest känd af efterverlden har W. blifvit genom den långvariga vittra fejd han, såsom den akademiska skolans trogne försvarare, 1810--20 i sin »Journal» förde mot den nyromantiska skolan i Sverige. Såsom kännare af den samtida tyska literaturen genomskådade W. straxt nämnda rörelses tyska ursprung, men hans egen bildning var å andra sidan ensidigt rotfäst i 1700-talets franska upplysningsliteratur, och han tillät sig i stridens hetta mindre nobla angrepp på motståndarna (se vidare Markalls sömnlösa nätter och Nya skolan). 1823 försvarade W. med framgång den konstitutionella friheten gent emot H. Järtas paradoxa utfall i »Odalmannen». När »Post- och Inrikes tidningar» 1834 ombildades till »Sveriges Statstidning», utsågs W. till dennas redaktör och fortfor att vara det till dess upphörande 1844, hvarunder han med hätskhet anfölls af oppositionstidningarna. Han redigerade derefter »Post- och Inrikes tidningar» 1844--Mars 1847. Från bibliotekariebefattningen tog han afsked 1843, och fyra år senare bosatte han sig å Kungsör nära Arboga, hvarest han afled d. 19 Mars 1858. -- Kunskapsrik, uthållig och hederlig, fyllde W. på ett erkännansvärdt sätt de värf, som förhållandena jämte hans eget moderat-konservativa skaplynne anvisade honom. Han handlade dervid efter grundsatsen att »det bästa är fiende till det bättre». Förutom ofvan nämnda skrifter utgaf han bl. a. den satiriska romanen Resa till Stockholm, år 1913, af Fuselbrenner (1813; 3:dje uppl. 1832), antologien »Svenska språkets skönheter» (3 bd, 1820--28), dramat Sulioterna (1827, tonsatt af J. F. Berwald) med ämne från grekiska frihetskriget, Försök att upplysa publiken om föremålet och beskaffenheten af den elfvaåriga tvisten inom vår litteratur (1821), Johan Gutenberg (jubileumskrift, 1840), Historisk-statistisk återblick på Sveriges yttre och inre förhållanden under de sist förflutna tretti åren (2 uppl., 1843) och flere politiska broschyrer. W. utgaf äfven en uppl. af Karl XII:s brefvexling med Ulrika Eleonora (1830; 2:dra uppl. 1832) och åtskilliga andra historiska handlingar.
2. Wallmark, Ernst Adam, öfversättare och författare för teatern, teaterdirektör, den föregåendes son, föddes i Stockholm d. 3 April 1834. Han blef student i Upsala 1853, aflade kansliexamen 1857 och inträdde s. å. i Civildepartementets expedition af K. M:ts kansli samt i dåv. Krigskollegium (Arméförvaltningen). 1879 öfvergick W. till Riksarkivet, hvarest han fortfarande tjenstgör såsom e. o. amanuens. Under en lång följd af riksdagar har W. varit anställd vid Riksdagens kanslis trycker i afdelning. Han innehade i bolag med L. Zetterholm Södra teatern i Stockholm 1870--73, med V. Holmqvist Djurgårdsteatern 1873 och ensam Ladugårdslandsteatern 1873--74. W. kallades 1866 till associé i Musikaliska akademien. Han har med sin penna arbetat ovanligt flitigt för teatern, i det att han öfversatt, bearbetat eller författat sammanlagdt 162 pjeser på vers och prosa. Deribland märkas 22 större operor, bl. a. »Rigoletto» (1861), »Faust» (1862), »Afrikanskan» (1866), »Romeo och Julia» (1868), »Den vilseförda» (s. å.), »Don Pasquale» (1869), »Lalla Rookh» (1870), »Dinorah» (s. å.), »Nordens stjerna» (1881), »Konung för en dag» (1882), »Mefistofeles» (1883), »Paul och Virginie» (1886), »Lakmé» (1889) och »Skrifvarkungen» (1892). Ännu mer har W. gjort sitt namn kändt såsom fyndig bearbetare af de flesta moderna operetter, som gifvits i Stockholm sedan midten af 1860-talet (Offenbachs, Lecocqs, Planquettes, Strauss', Suppés, Millöckers, Genées, Sullivans och Audrans operetter). W. har författat bl. a. åtskilliga folklustspel (med A. Bosin), texter till operetter af Berens, Littmark, v. Heland och Kjellander samt till Ölanders opera Blenda (med L. Josephson, 1876), Visor och kupletter (4 »knippor», 1880--90), diktsamlingen Från ungdomstid -- Vid höstetid (1887). För svenska och danska musikförläggare har han anonymt öfversatt mer än 500 sånger till musik.