Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Wartburg

Ämne: Sachsiska och thüringska stater · Preussen, Sachsen och tyska städer

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 17 (1893), sp. 316–317 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Wartburg, borg i Sachsen-Weimar, 220 m. ofvanför staden Eisenach i nord vestra Thüringerwald, det fullständigast bibehållna, nu i sin gamla glans återställda exemplet på en fursteboning från 1100-talet. Sträckande sig från n. till s. på en lång, smal bergkam, hvars rand omfattningsmuren följer, består borgen af två särskilda hufvuddelar: förborgen och hofborg en. Den förra, till hvilken man inträder genom porttornet, med vindbrygga framför, innehåller »ritterhaus», som nu är bostad för kommendanten, men förr innehöll vaktrum och gästrum för främmande riddare. Den senare inrymmer det s. k. dirnitz (tjenstepersonalens bostad), frustugan (nu alldeles nybyggd), hufvudtornet (kärnan, bergfrid) samt det storartade landtgrefvehuset, ett trevånings furstepalats från 12:te årh., uppfördt i romansk stil, under århundradenas lopp betydligt vanstäldt, men genom den nuv. storhertigen Karl Alexander återstäldt i sina gamla former och sin forna glans. Bland konstverk i de restaurerade rummen må nämnas: i landtgrefverummet sju förträffliga fresker af M. von Schwind (scener ur de förste landtgrefvarnas af Thüringen lif), i sångaresalen en stor fresk, framställande sångarekriget på W. (se d. o.) af samme mästare, i det dertill stötande Elisabetsgalleriet densammes framställningar ur den hel. Elisabets lif, i det öfvermåttan rikt prydda kapellet glasmålningar (till en del gamla) och andra bilder samt i riddare- l. festsalen (tredje våningen af landtgrefvehuset) ornamentala och historiska målningar af Wetter. I »ritterhaus'» öfre våning ligga de tre s. k. reformationsrummen, inredda i 1500-talets stil, och der bredvid Lutherskammaren, oförändradt bibehållen i det skick, hvari den befann sig, då Luther bodde der Maj 1521--Mars 1522. Borgen byggdes, sannolikt 1067--73, af landtgrefven Ludvig Hopparen och var sedan ända till Henrik Raspes död (1247) residens för de thüringske landtgrefvarna.