Welhaven

Welhaven, Johan Sebastian Cammermeyer, norsk skald, född i Bergen d. 22 Dec. 1807, var son af presten derstädes Johan Ernst W. och Else Margarethe Cammermeyer, kusin till P. A. Heiberg. Under den tid han gick i Bergens katedralskola hade han till lärare bl. a. Lyder Sagen, som på sin tid tillhört den rahbekska umgängeskretsen i Köpenhamn, och rönte stort inflytande af honom. W. blef student 1825 samtidigt med sin store motståndare Henrik Wergeland. W., som enligt faderns önskan börjat studera teologi, lefde den första tiden mycket för sig sjelf och rörde sig inom en begränsad umgängeskrets, hvilken dock omfattade sådana män som A. M. Schweigaard och P. A. Munch. Då fadern dog, 1828, lemnade W. de teologiska studierna och egnade sig i stället åt literatur och konst med stor hängifvenhet och inom vissa grenar äfven med stor grundlighet. Wergeland hade vid denna tid redan vunnit författarenamn genom några farser, en diktsamling och framförallt genom sitt stort anlagda, men oklara och i vissa fall smaklösa arbete »Skabelsen, mennesket og Messias», innan ännu Welhaven fattat pennan. Denne hade dock länge och med uppmärksamhet följt hans literära verksamhet och framträdde 1830 i »Morgenbladet», för första gången offentligt, med sitt berömda skaldestycke Till Henrik Wergeland, hvari han på samma gång satiriskt och högstämdt kastade handsken åt Wergeland. Detta blef uppslaget till den skarpaste literära strid, som någonsin utkämpats i Norge. Den fördes med största bitterhet såväl i de dagliga tidningarna som i studentföreningens skrifna blad, i hvilket Wergeland offentliggjorde sina epigram, eller s. k. »stumper», och Welhaven sina svar. Häftigast uppblossade denna »stumpefeide», då C. N. Schwach 1832 i Trondhjem publicerade Welhavens epigram, af hvilka han skaffat sig en afskrift. S. å. utträdde W. och hans meningsfränder ur den gamla studentföreningen och bildade en ny, »förbundet», hvars mest talangfulla medlemmar uppsatte tidningen »Vidar», »Fenris bane», såsom den benämndes i ett inledande qväde af W. I detta organ offentliggjorde han 1832--34 en del af sina äldre dikter och äfven den numera ur flere synpunkter intressanta skildringen af Christianias vinter- og sommerdvale. År 1832 slog W. sitt stora slag genom sin betydande polemiska skrift Henrik Wergelands digtekunst og polemik, hvilken framkallade bl. a. ett anonymt svar från Wergelands fader, prosten N. Wergeland, under titel »Retfærdig bedömmelse af Henrik Wergelands poesi og karakter» (1833). Två år derefter, i Nov. 1834, utgaf Welhaven sin berömda dikt Norges dæmring, en samling formfulländade sonetter, i hvilka han på det skarpaste gisslade sina landsmäns brist på verkligt sinne för kultur och poesi och den kälkborgerlighet, som hvilade öfver allt och alla. Ett bevis på hvilken förbittring denna skrift väckte är, att den högtidligen brändes vid en fest d. 17 Maj 1835. Striden om detta W:s arbete har fått namn af »dæmringsfeiden». År 1839 utsände han sin första diktsamling, hvilken följdes af andra 1845, 1848, 1851 och 1859. Framförallt blefvo hans romanser i hög grad populära. Hans öfriga dikter, icke minst de mytologiska och allegoriska, t. ex. Glaukos, Protesilaos m. fl., utmärka sig i högsta grad genom en elegant form i förening med en fin blick för naturen och folksagan samt en måttfull, men djup stämningsfullhet, öfver hvilken ofta hvilar ett drag af melankoli. Till många af hans sånger hafva norska kompositörer, i synnerhet Halfdan Kjerulf, satt melodier. Jämte sina dikter skref W. åtskilliga väsentligen historiska afhandlingar af stort värde, t. ex. om Ewald og de norske digtere, om Holberg, om Nordlandens skald Petter Dass, ett »Udvalg af Claus Frimanns digte» m. fl. Efter en resa i Frankrike och Tyskland 1836 blef W. i Nov. 1840 konstituerad lektor i filosofi vid Kristiania universitet, 1842 lektor och 1846 professor. Såsom universitetsprofessor höll han icke blott de vanliga föreläsningarna för studenterna, utan äfven föredrag öfver konst- och literaturhistoria, för hvilket ändamål han gjorde flere studieresor till utlandet. Snillrik och vältalig, var W. vid universitetet en oförtruten kämpe för det andliga lifvets intressen. I Kristiania var han en af sin tids mest utpräglade hufvudstadstyper, eftersökt för sitt snille och vett, fruktad oför sina bitande och träffande anmärkningar. År 1868 tog W. afsked som professor. Efter ett flerårigt lidande afled han i Kristiania d. 21 Okt. 1873. Hans samlade skrifter, 8 bd, utgåfvos i Köpenhamn 1867--69 af Birch-Reichenwald och Paul Botten-Hansen. Jfr Norge, sp. 1381--83. E. H.