Norge, konungarike, omfattande den vestra och mindre delen af Skandinaviska halfön, gränsar i ö. till Sverige, Finland och Ryssland samt omgifves för öfrigt af hafvet (Kattegatt, Skagerak, Nordsjön, Norska hafvet och Norra Ishafvet).
Läge och storlek. N:s vestligaste punkt är ön Buland på 4° 34' 27" ö. lgd (fr. Greenw.), dess östligaste Vardö i Finmarken på 31° 9' 45" ö. lgd. I s. sträcker sig landet till Lindesnæs, 57° 59' n. br., och i n. till Knivskjærodden 71° 11' 42" n. br. Sistnämnda udde ligger något v. om Nordkap (71° 11' 40"). Fastlandets nordligaste punkt är Nordkyn, 71° 7', och dess vestligaste Stavenæs. Arealen utgör enligt Strelbitsky 325,423 qvkm. Sedan gammalt delas N. i det nordanfjällska och sunnanfjällska. Gränsen går i s. vid ån Sire, som nu utgör gräns mellan Stavangers amt samt Lister og Mandals amt. Sedermera har man från det nordanfjällska N. af skilt det vestanfjällska, som i allmänhet räknas till Lindesnæs och i n. sträcker sig till Stat. I motsats dertill talar man äfven om det östanfjällska N., hvilket dock är ett mycket obestämdt begrepp. Äfven talar man om »östlandet» i motsats till »vestlandet» och låter gränsskilnaden mellan dem gå mellan Kragerö och Österrisör. I öfverensstämmelse med denna indelning framställdes förr den läran att gränsen emellan det nordan- och sunnanfjällska N. var två fjällryggar, Langfjeldene i s. och Dovre i n., hvartill slöt sig Kölen såsom gräns mot Sverige. Men denna lära är nu öfvergifven.
Ytförhållanden, kustbildning. N. är alltigenom ett bergland, hvars höjd tilltager åt v. Större slätter förekomma endast undantagsvis, hufvudsakligen i s. ö.; för öfrigt är odlingen inskränkt till smärre kringströdda fläckar. Öfversigten öfver berglandet försvåras genom frånvaron af mellanliggande låglandspartier. Hela fjällsystemet bildar från n. till s. en sammanhängande massa, genomfårad af otaliga remnor, hvilkas djup gömma elfvar, sjöar och fjordar. Endast på få ställen äro de fjällryggar, som åtskilja dalarna, så låga, att äfven deras högsta punkter äro klädda med skog; detta är knappast fallet annanstädes än i landets sydöstra del. Vanligen resa sig höga tinnar eller vidsträckta fjällslätter mellan de bebodda dalarna. -- På sydöstra kusten intränger mot n. en arm af Skagerak, Kristianiafjorden, med sidogrenar i Bundefjorden åt ö. och Drammensfjorden åt v. Öster om Kristianiafjorden och på en sträcka i s. skild från Sverige genom Svinesund och dess fortsättning Idefjorden utbreder sig en låg platå, Smaalenene, som till en del upptages af landets bördigaste jord, men äfven har lägre skogklädda fjäll. Mot n. öfvergår detta landskap i de likartade Follo, Aker och Romerike, der likaledes skogiga fjällsträckningar genombryta den odlade slättmarken. Romerikes stora slätter nå på en höjd af 100--200 m. upp till södra änden af sjön Mjösen och begränsas i ö. af de skogsfjäll, som omgifva de jämna dalarna Odalen, Vinger och Solör. Fortsättningen af Solör norrut bildas af den långa, till en del skogklädda Österdalen, hvars sidodalar småningom höja sig upp mot högfjällen. Österdalen, till hvilken räknas äfven den norska sträckan af Klarelfvens dalgång med sjön Fämun, står längst i s. i förbindelse med det jämna, fruktbara landskapet ö. om sjön Mjösen (N:s största insjö), Hedemarken, ett af N:s bästa åkerbruksdistrikt. V. om Mjösen ligga landskapen Thoten, Vardal och Birid, hvilka, ehuru af samma natur som Hedemarken, på sina ställen likväl hafva större höjd (300--400 m.). Längre mot n. höjer sig landet på bägge sidor om Mjösen i de högfjäll, som omsluta Gudbrandsdalen. Mellan denna och Österdalen utbreder sig en vidsträckt högslätt med stora betesmarker. Dess höjd tilltager mot n., hvarest ett egendomligt isoleradt fjällparti, Rondane (1,900 m.), reser sig högt öfver densamma, synligt från alla håll. Till denna grupp sluta sig på norra sidan andra, hvilka der efter hand sänka sig mot de lägre fjällen i n., det egentliga Dovrefjelds platå. Denna genomskäres från v. till ö. af den breda, till en betydlig höjd öfver hafvet bebyggda Foldalen och skjuter i n. v. upp med sina högsta toppar. Svonaatinderne, Skreahö (2,290 m.) och Snehætta (2,321 m.), under det att den öfriga, omedelbart intill norra sidan af Rondane stötande delen af platån endast undantagsvis når öfver 1,700 m. Vester om Gudbrandsdalen träffas en fjällmassa, som är splittrad genom de från Gudbrandsdalen inträngande djupa och långa sidodalarna (Gausdalen, Svatsumdalen, Kvikne och Skaabu, Hedalen och Ottas långa dalgång). I sin öfre del fortsättes Gudbrandsdalen åt n. v. af det högt belägna Lesja på södra sidan af Dovrefjäll och öfvergår der, på en höjd af 625 m. öfver hafvet, i Raumadalen. Der träffas en hel rad höga, stundom isolerade bergstoppar, Graahö (1,748 m.), Heimdalshö (1,820 m.), Hedalsmuen (1,798 m.), Jettafjeld (1,660 m.) m. fl. Mellan dessa höjder sträcka sig breda och gräsrika dalar, bland hvilka i synnerhet Sjodalen, en fortsättning af Hedalen, utmärker sig genom ett stort antal säterhyddor och vidsträckta skogar. Längre vesterut ligga Jotunfjeldene, den högsta fjällmassan i norra Europa. De i hög grad vilda, på långt håll synliga bergstinnarna bära väldiga isbräer, som gifva upphof åt forsande elfvar. Mellanliggande dalar äro vanligen fyllda af stora sjöar. Bland Jotunfjeldene kan man särskilja flere grupper: en östlig, som reser sig invid Sjodalen, Nautgardstinderne (2,319 m.) m. fl. toppar, en sydlig, mellan sjöarna Gjende och Bygdin (med bl. a. Kalvaahögda 2,185 m. och Knutshulstind 2,383 m.), den centrala (Meinurutinder, Heilstuguhö, 2,413 m., m. fl. toppar), två n. om de föregående, genom djupa dalar från dem skilda grupper, af hvilka den östliga når sin största höjd i Glittretind (2,554 m.), och den vestliga, som på sin rygg bär väldiga isbräer, lämpligen kan betecknas såsom Galdhöplatån, hvars högsta topp är Galdhöpiggen (2,560 m.), det högsta fjäll i hela. norra Europa. Längre mot s. skjuta Jotunfjeldene upp i Uranostind (2,145 m.), Stölsnåstinderne m. fl. Norr om dessa och v. om Galdhöplatån ligger den stora Smörstabbräen, med Smörstabtinderne; och längre åt v., i Jotunfjeldenes sydvestra hörn, framträder ett af deras märkligaste och mest intressanta partier, de på is- och snöbräer rika Horungtinderne, hvilkas högsta topp är Store Skagestölstind (2,396 m.). Jotunfjeldene sammanhänga i v. med andra höga fjällsträckningar, hvilka löpa fram mot fjordarna och icke sällan antaga mycket pittoreska former. Söder om Jotunfjeldene och s. v. om de lägre flällen på Gudbrandsdalens vestra sida sträcker sig den vackra, af många sjöar uppfyllda dalgången Valdres. Sydöst om denna ligger sjön Randsfjorden, omgifven af landskapen Land, i n., och Hadeland i s., der fjällen endast undantagsvis nå öfver trädgränsen, och der en stordel af den bebodda bygden ligger 500--600 m. högt. Valdresdalen fortsättes mot s. genom insjön Spirillen och förenar sig nedanför denna med Randsfjordens dalgång till det för sin skönhet berömda landskapet Ringerike omkring den insjö, hvars särskilda delar bära namnen Tyrifjorden, Holsfjorden och Stensfjorden. Nedanför Ringerike samla sig dalarna i landskapen Moduin, Eker och Lier. I Modum utmynna också tvänne större dalar, hvilka tämligen parallelt med Valdres mot v. intränga bland fjällen, nämligen Hallingdal i ö. och Sigdal i v. Den förre skiljes från Valdres genom en låg, till stor del skogklädd platå, med stora sjöar och breda elfvar, samt endast i n. försedd med några högre fjälltoppar (t. ex. Jökuleggen, 1,914 m., på Filefjeld). Vesterut från Hallingdal ligger den stora isbrän Hardanger- l. Hallingjökeln (1,993 m.). Vester om Sigdal sträcker sig Numedalen, hvilken liksom Hallingdal intränger i den af många sjöar och elfvar genomskurna, 1,250 m. öfver hafvet liggande fjällplatån Hardangervidda. Denna närmar sig i v. fjordarna, begränsas i n. af Hallingskarven och Hardangerjökeln och öfvergår söderut efter hand i de lägre platåer, »heier», som uppfylla denna del af landet. Mera österut sträcker sig det af en mängd dalar genomfårade Thelemarken, med stora sjöar och fjäll af måttlig höjd, utom i det inre, Öfre Theleinarken, der bl. a. Gausta, en väldig kägla af lösa stenblock, södra N:s högsta fjäll, stiger upp till 1,884 m. Mellan Thelemarken och hafvet ligger Bamle, ett vackert kustparti med låga fjäll och stora skogar, i hvilket Skiensfjorden skär sig in. Mellan denna och Drammensfjorden utbreda sig de s. k. grefskapen Laurvik och Jarlsberg, hvilka höra till landets bördigaste och bäst odlade nejder. Från Langesund vid inloppet till Skiensfjorden och vesterut till Lindesnaes bildar kusten utmed Skagerak en tämligen jämn båge, endast tandad genom smärre vikar och till större delen skyddad af en skärgård. Vester om Lindesnæs böjer kusten af mot n. v. med bibehållande af samma karakter, ehuru fjordarna tilltaga i storlek, såsom Listerfjorden och dess fortsättning Feddefjorden. Skärgården blir nu glesare och kusten högre, men på samma gång brytes dess bergnatur af flere låglandspartier, Lister och Jæderen, hvilka visa större slägttycke med kusterna af Holland och Jylland än med det öfriga N. Innanför denna båge, mellan städerna Langesund i ö. och Stavanger i v., upptages landet mestadels af låga platåer, heier, hvilkas höjd vexlar mellan 300 och 800 m. Mellan dessa ligga rymliga dalar, såsom den långa Sætersdalen, Mandalen, Siredalen. S. v. om den sistnämnda sammanfattas de större och smärre dalarna under namnet Dalerne, som sträcker sig bort mot Buknfjordens sydliga armar. Vid Stavanger börjar den stora fjordbildningen, och landskapet antager dermed den karakter, som sedan är utmärkande för hela vestkusten. Landet är till ytterlighet klufvet och söndersprängdt. De stora fjordarna med sina förgreningar intränga öfverallt och omgifvas af höga fjäll, hvilka på sina ställen bära stora ismassor och resa sig omedelbart ur hafvet till en höjd af 2,000 m. I väldiga forsar störta elfvarna utför bergväggarna, under det att ett mildt klimat kläder dessa med en särdeles rik vegetation. Det är denna del af N., som under sista tiden vunnit så stort rykte för naturskönhet och börjat täfla med Schweiz såsom målet för europeiska resandes besök. Fjordarna börja vid Stavanger med den af landskapet Ryfylke omgifna Buknfjorden, en stor och rymlig bassäng, af hvars många armar må nämnas Hölefjorden och dess långa sidogren, den trånga och af branta fjäll omgifna Lysefjorden. Blott en enda dal af större längd utmynnar i dessa armar, nämligen Suledal, omgifven af en natur af mycket storartad karakter. På norra sidan sänker sig landskapet och bildar derigenom en öfvergång till nästa fjord, Bömmelfjorden, hvars inre, midt i en storartad och leende natur belägna del benämnes Hardangerfjorden. Omkring densamma ligga landskapen Söndhordeland och Hardanger. Yttre delen af fjorden omgifves af flere större öar, såsom Bömmeln, Stordöen och Tysnesö samt en mängd smärre. Den stora halfön mellan Bömmelfjorden och ett par af fjordens största armar, Aakre- och Sörfjordarna, utgöres af en väldig fjällbyggnad, som når en höjd af 1,654 m. och bär på sin rygg en af landets största isbräer, den i tre delar splittrade Folgefonnen. Innanför Sörfjorden ligger Hardangervidda. Norr om Hardangerfjorden och skyddad af en skärgård, i hvilken märkas de stora, men jämförelsevis låga öarna Store Sartorö, Askö, Holsenö och Radö, sträcker sig en kust, som saknar större fjordar, men likväl är mycket sönderskuren. Landskapet, som här heter Nordhordeland, har vid Bergen en inskärning, Byfjorden, hvilken står i förbindelse med de Osterö omgifvande Sör- och Osterfjordarna. Innanför den sistnämnda går en af vestra N:s största dalar, Voss, som på sina ställen, särskildt kring Vossevarigen, är ganska bred och genom två låga pass, i s. Skjervet (261 m.) och i n. Stalheimsberget (342 m.), står i omedelbar förbindelse med Hardanger och Sogn. Norr om Osterfjorden uppträder fjordbildningen med stor styrka. Sålunda märkas Lygrefjorden, Fensfjorden och Gulen. Norr om Gulen bildar hafvet en rymlig bassäng, Sognesjön, hvilken på norra sidan begränsas af den låga ögruppen Sulen och fortsättes af Sognefjorden, den längsta i hela N. (141 km.), omgifven af branta och höga fjäll, mellan hvilka fjorden söker sig in med en mängd armar. Det omgifvande landskapet, Sogn, bär i sitt inre en väldig fjällmassa, hvars toppar, Steganosi (1,726 m.), Blaaskavlen (1,773 m.), Blejen (1,694 m.) m. fl., på södra sidan skjuta omedelbart upp ur hafvet. Norra sidan af Sognefjorden utmärker sig genom vidsträckta isbräer. Främst bland alla icke blott N:s, utan hela Europas fastlandsbräer kommer Jostedalsbräen, som skjuter upp ända till 2,077 m., en höjd, som uppnås af flere tinnar i dess närhet. Till Jostedalsbräen sluter sig en hel samling andrå bräer af vexlande storlek. Tillsammans är det ett ofantligt stort område, som täckes af den eviga isen och snön. Jostedalsbräen sjelf sänker sig ned i dalarna med isarmar, som ofta nå en ansenlig längd, en och annan 15 km. Några af dem tränga ända ned mot hafvet till en höjd af endast 100 m. Kustlandet v. om detta islandskap heter Söndfjord. Från Sulen räknadt ligger framför kusten en skärgård, hufvudsakligen medelstora öar, såsom Atleön (38 qvkm.). Norr om denna träffas norska fastlandets vestligaste punkt, Stavenæs, och utanför ligga öarna Alden (»Norske hesten») och Værö med Buland, hela N:s vestligaste punkt. Söder om Buland intränger Bu- eller Aspöfjorden, som fortsättes i Dalsfjorden. Nordligare träffas Stavfjorden med sin fortsättning Fördefjorden. Landskapet Söndfjord har att uppvisa flere längre dalar (Holmedal, Förde och Jölster). Endast mot Jostedalsbräen har det sammanhängande större höjder, under det att i v. äfven de högsta topparna sällan nå högre än 700--800 m. Längst i n. inom Söndfjords gränser ligga några stora bergiga öar, Fröiöen och Bremanger. Midt emot på fastlandet utbreder sig en väldig, föga känd isbrä, som ännu saknar ett gemensamt namn och icke tyckes utsända någon betydligare sidoarm. Dess vestligaste punkt är Hjelmen (1,217 m.), dess högsta topp Gjegnalunden (1,723 m.). Norr derom intränger den 74 km. långa fjord, som i sina olika delar bär olika namn och som med ett geografiskt kollektivnamn kan kallas Nordfjorden, hvilket också är benämningen på det omgifvande landskapet. I landskapets inre sträcka sig de tre bekanta dalarna Olden, Loen och Stryn, hvilka stöta omedelbart till Jostedalsbräen. Man träffar här väldiga bergshöjder, hvilka stupa nästan lodrätt ned i de insjöar, som till en del upptaga dalarnas botten. Det finnes få ställen, der den norska naturen i så hög grad som i dessa fjordar och dalar utvecklar hela sin karakter af på samma gång storslagenhet och täckhet. Till Nordfjord stöter i n. landskapet Söndmöre, som hör till de mest splittrade kustpartier i N. Som ett väldigt gränsmärke mellan landet vestanfjälls och nordanfjälls skjuter halfön Statland ut i hafvet, som der på en sträcka saknar hvarje spår af skärgård, och slutar i Stat med de tvänne uddarna Kjaerringen (502 m.) och Staalet. Något nordligare vidtager likväl åter en rad större öar utmed kusten, Gurskö, Hareidland, Oksenö m. fl. Den största fjorden i Söndmöre ligger längst i n. och intränger från hafvet under namn af Bredsund, hvarefter den under sitt fortsatta lopp benämnes Sulefjorden, Storfjorden med en åt s. inskjutande arm, Hjörendfjorden, och slutligen Sunelvsfjorden. Från Sunelvsfjorden utgå mot ö. Norddalsfjorden, som fortsättes i den vilda Tafjorden, och Geirangerfjorden, en af N:s märkligaste fjordar. I synnerhet mellersta och inre delarna af Söndmöre utmärka sig genom sina höga och splittrade fjäll, som nå en höjd af ända till 1,600 m. Söndmöre är en verklig alptrakt utmed hafvet, ehuru det saknar de stora ismassor, som träffas längre i s. Öfver hufvud taget äro isbräerna sedermera få på en ganska lång sträcka mot n. Söndmöre öfvergår utan skarpa gränser i Romsdalen, hvars med samma namn utmärkta dalsänkning, som genomflytes af Rauma, stöter intill fjällen i Gudbrandsdalen. Romsdalen, liksom Söndmöre en storartad alptrakt vid hafvet, sluter sig omkring en större hufvudfjord, Moldefjorden, med många förgreningar, den sydligaste Romsdalsfjorden. Utanför inloppet ligga flere större och smärre öar, såsom Mien, Oterö och Gorsen. I den yttre delen af landskapet finnas jämnare trakter, men i det inre lefver befolkningen vanligen sammanträngd i de dalar, som stryka uppåt landet. De största af dessa äro den egentliga Romsdalen och Eikisdalen, båda genom sina resliga, ända till 2,000 m. höga pittoreska fjäll tillhörande landets vackraste trakter. Särskildt må nämnas Karitind (1,967 m.), det stolta gränsmärket emellan Söndmöre, Romsdalen och Gudbrandsdalen, och Pyteggen (1,983 m.). Ute vid kusten ligger udden Stemshesten såsom gränsmärke mellan Romsdalen och landskapet Nordmöre, som i det hela taget bär samma karakter som Romsdalen. Äfven här skyddas kusten af stora öar: Averön, Frædö, Tusteren, Ertvaagö och Smölen. Innanför dessa skära tvänne fjordar in i sydöstlig riktning, nämligen Thingvoldfjorden, som i sitt inre bär namnet Sundalsfjorden, och den mycket utgrenade Halsefjorden, som längre in kallas Stangvikfjorden. De högsta fjälltopparna på Nordmöre förekomma längs den. stora Sundalen, hvarest bergmassorna löpa samman med norra delen af Dovres platå. Kusten n. om Nordmöre hör till landskapet Fosen, hvilket sträcker sig till Trondhjemsfjorden och ännu mycket nordligare. Utanför ligga öarna Hiteren och Fröiöen och på innersidan utbreder sig den långa Hevnefjord. Landet är uppfyldt af medelhöga fjäll. Något n. om Hiteren går den 130 km. långa Trondhjemsfjorden in i landet, vid sitt inlopp i n. v. skyddad af halfön Örlandet. Trondhjemsfjorden utsänder flere armar och omgifves af stora fjällmassor, men dessa nå endast sällan samma höjd som bergen söderut. En hel annan karakter hafva de landskap, som omgifva fjorden i n. och s. Två smala dalar, Orkedalen och Guldalen, leda söderut upp till Dovres platå, i sina nedre, nordliga delar omgifna af branta, ehuru icke särdeles höga fjäll. Genom den breda Opdalen står Orkedalen i förbindelse med Sundalen, och der de sammanträffa ligger på gränsen mot Nordmöre en samling vilda högfjäll med alpnatur. I s. tillstöter norra delen af Dovreplatån. Guldalen öfvergår i det lägsta af de pass, som leda öfver Dovre. Österut genomstrykande gränstrakterna mot Sverige, sträcka sig Selbudalen (omkring Selbusjön), i sin öfre del kallad Tydalen, samt Stjördalen. Redan vid mynningen af dessa dalar antaga fjordens omgifningar en mildare och vänligare prägel än ute vid kusten. Fjällen afrundas i samma mån de aflägsna sig från hafvet. Här ligga bl. a. halfön Frosten samt de stora och väl odlade landskapen i Skogn och Værdalen. Bland de längre dalar, som utgå upp i fjällen, är den största Snaasen, som utbreder sig kring Snaasenvandet. Innanför denna och till en del på svenska sidan af vattendelaren ligga afsides de båda bygderna Lierne l. Finlierne med fjäll af 1,390 m. höjd. Der löpa fjällen tillsammans med dem, som omgifva den långa och breda Namdalen. Denne utmynnar i den långa Namsenfjorden, n. om hvilken kusten är mycket sönderskuren. Utanför inloppet till fjorden bär ett stort öppet stycke af hafvet namnet Folden och derifrån skär den s. k. Indre Foldenfjord som en lång och smal remna sin väg in i fjällen. Kusten är på detta ställe försedd med en vidlyftig skärgård, inom hvilken märkas ögruppen Vikten och Lekö. N. om Lekö börjar Nordland, ett långt och smalt kustbälte, hvilket sträcker sig öfver flere breddgrader och hör till de mest splittrade af N:s kusttrakter. En mängd fjordar af vexlande storlek intränger i landet, Bindalsfjorden, Vefsen, Ranen, Salten, Folden, Tysfjorden och Ofoten, af hvilka flere äro starkt förgrenade. Kring dessa resa sig vilda fjäll med djerfva alpformer, såsom Okstinderne, Sulitelma o. a., och i det inre utbreda sig större och mindre isbräer, såsom Svartisen. Längs kusten löper en skärgård af delvis betydlig bredd och med stora öar, såsom Vegen och Alsten. Långt ute i hafvet ligga den stora ögruppen Lofoten (se d. o.) samt N:s största ö, Hindö (2,238 qvkm.), och Vesteraalen, skild från fastlandet genom Vestfjordens breda vatten. Norr om Nordland utbreder sig landskapet Senjen med i det hela taget samma karakter som Nordland och med stora öar längs kusten, såsom den ofvannämnda Hindö och Senjen, men fastlandet börjar nu blifva bredare. Innanför Hindö utbreda sig rymliga fjordar, i hvilka ligga strödda åtskilliga öar, än odlade, än uppfyllda af fjäll, såsom Andorja och Rolla. På fastlandet intränga flere fjordar, störst Malangen, som under medeltiden bildade rikets norra gräns. Från denna fjord leder upp åt landet den skog-beväxta Maalselvdalen, omgifven af en rad 1,000--1,500 m. höga fjäll. Malangen skiljes genom en bergig, af djupa klyftor genomsprängd halfö, från Balsfjorden. Ur denna leda dalar åt flere håll, bl. a. en till Lyngenfjord, en af de mest natursköna fjordar i hela N. Mellan denna och Balsfjorden sträcker sig en bred, af Ulfsfjorden klufven halfö, bärande norra N:s högsta fjäll. Så uppnår Jæggevare 1,916 m. höjd. Utmed kusten drager sig ett bälte öar, Kvalön, Ringvatsön, Renö, Vannö, Arnö m. fl., som hafva fjäll af 800--1,000 m. höjd och till en del äfven isbräer. Fastlandet n. om landskapet Senjen har intet gammalt namn (det nya, Tromsö, är en administrativ benämning). Det är flikadt i halföar. Af fjordarna märkas Reisenfjord och Kvænangen. Vid udden Brynilen utanför Kvænangen vidtager Finmarken (se d. o.). Naturen bildar der en fullständig motsats till de sydligare trakterna af landet, hvilkas lätta alpformer i Finmarken aflösas af tunga fjällmassor. Allt är naket och kalt, och naturen antager de arktiska drag, som visa, att man närmar sig det europeiska fastlandets utkant i n. I sina inre delar har Finmarken stora fjällvidder, i hvilka de stora elfvarna skurit sina faror; vid kusten består det af en mängd stora halföar, bildade af de djupa, och breda fjordar, som intränga från Ishafvet, såsom Alten, Porsanger, Laksefjord, Tanen och Varanger. Fjällen stupa brant ned i hafvet, s. k. »næringer», såsom Nordkap på Magerö. I Vestfinmarken är öbildningen utmed kusten (Stjernö, Sorö, Seiland, Kvalö och Magerö) kraftig, under det deremot östfinmarkens kust är blottad mot hafvet. Den längst i n. ö. belägna delen af N., på gränsen mot Ryssland, upptages af det skogiga och af flere fjordar klufna Sydvaranger.
Geologisk beskaffenhet. I sydöstra delen af landet träder hufvudsakligen urberget i dagen med sina skiffrar, oftast genombrutet af eruptiva massor äldre granit af större och mindre utsträckning, hvilka på sina ställen uppträda i förening med gabbro. Urberget sträcker sig vidare mot v. längs kusten till Buknfjorden och går mot n. ända upp i Nordlandet, med ständiga genombrott af granit. Mellersta delen af södra N., mellan Buknfjorden och Numedalen, upptages sålunda af ett vidsträckt granitfält, det största af dem alla (23,000 qvkm.). Längre österut öfver Land, Gudbrandsdalens och Österdalens fjäll utbreder sig öfver urberget ett sparagmitlager; på detta hvilar ett annat lager af dictyonema-skiffer och olenuskalk, som träder i dagen på en areal af 4,500 qvkm. Ett tredje lager bildar slutligen högfjällsqvartsiten. Samtliga dessa lager äro i Jotunfjeldene på flere ställen genombrutna af väldiga massor gabbro. Siluriska bildningar träffas hufvudsakligen kring Kristianiafjorden och Mjösen. I Trondhjems stift uppträder ett stort skifferfält, under det att gränsfjällen visa genombrott af post-takonisk granit och gabbro, hvilken formation är kännetecknande äfven för Lofoten och Finmarken. Gabbron visar sig återigen vid Lyngen i stora massor. Tillgången på mineral är i N. tämligen inskränkt. Af metaller förekommer guld i ringa mängd, silfver, koppar, jern och nickel något ymnigare. I det hela taget kan dock landet sägas vara fattigt på metaller, hvaremot det eger ganska många värdefulla stenarter, såsom marmor, porfyr, täljsten, sandsten m. fl., af hvilka flere hafva fått användning inom industrien. Kol finnas på Andön, men äro icke föremål för brytning i någon större skala.
Klimatet är mildare än i något annat land under samma breddgrader; men på grund af den stora utsträckningen i n. och s., genom mer än 13 breddgrader, och den olika höjden öfver hafvet, råder naturligtvis mycken skiljaktighet mellan de olika delarna af landet. Kusten har i allmänhet det mildaste klimatet, hvaremot i de inre och högre belägna trakterna förekomma starkare öfvergångar från värme till köld. Medan vid kusten icke förekomma större temperaturvexlingar, höra sådana i det inre landet till ordningen för dagen. Medeltemperaturen sjunker på några få högt belägna orter under 0° C., på ett par ställen i Finmarken och på Dovre är den under 1°, i Tromsö + 2,2°, i Bodö + 3,6°, i Kristianssund + 6,2°, i Bergen + 6,9°, i Ullensvang i Hardanger + 7,1°, på Lister + 7,4°, på Lindesnæs + 6,8°, i Kristiania + 5,2°. Regnmängden är mycket betydlig långs vestra kusten. Medan Dovre har en årlig regnmängd af endast 340 mm. och Kristiania endast 671 mm., uppgår denna i Aalesund till 1,090 mm., i Mandal till 1,185 mm. och i Bergen till 1,722 mm. I Sond- och Nordfjord förekommer dock den största regnmängden, i det Florö i Söndfjord kan uppvisa 1,873 mm. och Dombesten i Nordfjord ännu något mer, omkr. 2,000 mm. På Nordlands kust är den årliga regnmängden mindre, 800--900 mm. Kusttrakterna äro mycket utsatta för våldsamma stormar, hvilka rasa i synnerhet om hösten och våren; äfven i de högre fjälltrakterna är vädret mycket blåsigt och hårdt, medan det i de lägre trakterna merendels är lugnt. Åskväder äro icke vanliga; de förekomma oftast om sommaren, men stundom också om vintern.
Större delen af N. har en betydlig höjd öfver hafvet och saknar derför vilkoren för att bebos året om. Medelhöjden utgör 490 m., men 91,000 qvkm. äro belägna mellan 500 och 1,000 m., och 39,000 qvkm. hafva ännu större höjd öfver hafvet. Det lägre liggande området är naturligtvis äfven det bäst befolkade. Öfver 600 m. höjd kunna knappast räknas mer än 13,000 menniskor. I Hallingdal kan ännu det bebodda området sägas utgöra ett sammanhängande helt i den lilla bygden Ustedalen upp till 841 m., och vid Strandefjorden ligga spridda gårdar på öfver 1,000 m. höjd, liksom fjällgården Berunuteri i Thelemarken. I regeln slutar dock det bebodda området vid 1,000 m., hvilket äfven är gränsen för trädvegetationen. I södra N. träffas granen intill 900 m. höjd öfver hafvet, i de nordligare delarna af landet knappast på 600 m. Vesterut är detta träd sällsynt, och ännu mera är detta fallet n. om polcirkeln. Tallen går 100 m. högre, och björken fortsätter ännu längre upp. Derefter vidtager dvärgbjörken, som i förening med enbusken och videt utgör växtligheten på det egentliga högfjället intill en höjd af 1,250 m., mera sällan till 1,500 m. öfver hafvet. Säterregionen, som upphör vid 1,200 m., är rik på förträffliga betesmarker, hvilka under sommaren utgöra en vigtig källa för välståndet inom landet. Såsom regel kan framhållas, att de nu nämnda regionerna ligga lägre på fjällmassans vestra sida än på den östra. Snögränsen ligger vid Folgefonnen på 780--1,240 m. höjd, i Sogn vid 780--1,460 m., i Sondoch Nordfjord vid 900--1,260 m., på Dovrefjeld vid 1,630 m., i Jotunfjeldene vid 1,450 m. och på Seiland i Finmarken vid 900 m. öfver hafvet.
Floder. N. har ett stort antal elfvar, hvilka på många ställen bilda ansenliga forsar, som till en del stå uti industriens tjenst. De vigtigaste äro Klarelfven, hvars längd i N., innan den inträder i Värmland, utgör 188 km.; Fredrikshalds vattendrag i Akershus och Smaalenenes amt, med en längd af 124 km. samt många insjöar och tillflöden; Glommen, 567 km., som genomflyter Österdalen, Solör, Vinger, Odalen, Romerike och Smaalenene samt utfaller i hafvet med tvänne armar vid Fredriksstad. Af Glommens bifloder är Vormen (321 km.) den största; endast 32 km. tillhöra emellertid sjelfva Vormen, men 99 insjön Mjösen och 190 Laagen, som n. om Mjösen genomflyter Gudbrandsdalen. Glommens hela flodområde utgör 40,000 qvkm. Akerselfven (9 km.), vid och i Kristiania, afleder vattnet från en del insjöar i Nordmarken och har sin betydelse genom de många för industrien använda forsar, som trots flodens ringa längd skapas af dess betydliga fallhöjd, 149 m. Drammenselfven, 263 km., har många och stora tillflöden, såsom Randselfven och Hallingdals-(Snarums-)elfven. Laagen, i Numedalen, Sandsvær och Lardal, har en längd af 300 km. och emottager endast i sitt öfre lopp några större tillflöden. Skienselfven, 14 km., utgjuter i Frierfjorden en ansenlig massa vatten från Thelemarken, hvilken först samlats i Norsjö. Bland tillflödena märkes den från Tinnsjön kommande Tinnelfven, som bildar Tinnfossen och i nämnda sjö mottager bl. a. Maanelfven, som upprinner ur det högt belägna Mjösvand och bildar Rjukanfossen (245 m.). Äfven de från Hjærtdal och Siljord kommande elfvarna äro rätt betydliga, men öfverträffas dock af Eidselfven (»Farstraumen»), som leder vattnet från vestra Thelemarkens sjöar Bandak, Hviteseidsvand och Flaavand ned till Norsjö. Ingen af dessa elfvar kan tillerkännas någon rang såsom hufvudflod, och längden är derigenom svår att angifva. Hela flodområdet utgör bortåt 11,000 qvkm. Nidelfven (181 km.), afleder också en del af Thelemarkens sjöar, såsom Nisservand, Fyrrisvand m. fl. Topdalselfven når en längd af 136 km. Otterån, i sitt nedre lopp benämnd Torrisdalselfven (226 km.), kommer från högfjällen i Sætersdalen. Mandalselfven (137 km.) är känd för sitt betydliga laxfiske. Vester om Lindesnæs märkas Kvina (127 km.), som går genom Kvinesdalen, och Sireån (135 km.). I Buknfjorden utfaller bl. a. Suledalslaagen (70 km.). Hardangerfjorden emottager endast elfvar med kort lopp, hvilka likväl föra mycket vatten och bilda stora och präktiga forsar, såsom Skjseggedalsfossen (156 m.) och Vöringsfossen (145 m.). Äfven de till Sognefjorden rinnande elfvarna äro korta, men rika på vatten. Deri lilla Morkekoldedöla i Aardal bildar N:s högsta vattenfall, Vettisfossen (260 m.). Fjorddistrikten längre åt n. hafva ej häller några längre elfvar, men de, som finnas, föra vanligen en myckenhet vatten. Rauma, som går genom Romsdalen, uppnår 62 km. Driva, som genom Drivdalen och Sundalen kommer från Snehættan, är 110 km. lång. Till Trondhjemsfjorden rinna Orkla, Gula, Nidelfven m. fl., och längre mot n. går Namsen till Namsenfjorden. I Tromsö amt finnas Maalselfven (121 km.), Reisenelfven (113 km.), i Finmarken Altenelfven (160 km.), Tanaelfven (280 km.) och Pasvikelfven (164 km.). Y. N.
Befolkningsförhållanden. N:s folkmängd uppgick vid sista allmänna folkräkningen, d. 31 Dec. 1875, till 1,818,853 i landet hemmahörande personer (af dessa befunno sig dock omkr. 12,000 pers., hufvudsakligen sjömän, utom landet) och beräknades vid utgången af år 1886 hafva stigit till 1,974,000 pers. -- N:s befolkning tillhör med afseende på nationaliteten till allra största delen den gren af den nordgermanska l. skandinaviska stammen, som benämnes norrmän. Af den faktiskt närvarande befolkningen 1875 voro 1,770,246 norrmän, 15,718 lappar (14,645 bofasta, 1,073 nomader), 7,594 finnar (i N. kallade »kvæner»), 8,396 pers. af blandadt norsk-lappsk-finsk nationalitet, 1,879 pers., hvilkas bägge föräldrar voro af blandad nationalitet, och 3,067, af hvilkas föräldrar den ene var af blandad, den andre af norsk nationalitet. (Om lapparna i N. se vidare art. Lappar, sp. 773--775.)
Af den i landet bosatta befolkningen voro 1875 888,571 mankön och 930,282 qvinkön (1,047 qvinnor mot 1,000 män), men om man räknar endast den hemmavarande befolkningen, blifver antalet qvinnor relativt större (1,061 mot 1,000 män), beroende på att så många sjömän äro frånvarande. I de första 20 lefnadsåren är i N. liksom i de flesta land mankönet öfvervägande, i det omkr. 5 proc. flere gossar än flickor födas.
Af den i landet hemmahörande befolkningen tillhörde vid 1875 års slut 1,811,673 den evangelisk-lutherska statskyrkan, 1,185 lutherska friförsamlingar, 2,775 metodisternas, 818 baptisternas och 1,802 andra kristna kyrkosamfund (460 rom. katoliker och 433 qväkare), hvartill kommo 600 icke kristna (bl. a. 544 mormoner och 25 mosaiske trosbekännare). Medan antalet personer, som icke tillhörde statskyrkan, vid näst föregående folkräkning (1865) var endast 5,105, hade detta under tioårsperioden ökats till 7,180 eller med 40,7 proc., hvaraf största tillväxten kom på metodisternas och baptisternas samfund, hvilka också i senare åren hafva emottagit en ganska betydlig tillväxt. -- Befolkningen är mycket gles; år 1875 bodde nämligen endast 5,7 menniskor på hvarje qvkm. (en lägre silfra, 5,0, visade inom Europa endast Finland). Härvid bör dock ihågkommas, att N:s folkmängd är mycket ojämnt fördelad, och att befolkningen till stor del är tämligen tätt samlad. De fem sydliga stiften hafva sålunda i genomsnitt 7,9 menniskor pr qvkm., under det att det vidsträckta Tromsö stift stannar vid 1,6. I södra N. är en jämförelsevis stor del af befolkningen bosatt kring Kristianiafjorden, hvarest år 1875 på ett område af 9,300 qvkm. l. knappast 3 proc. af landets yta lefde 432,350 menniskor, d. v. s. nära 24 proc. af hela befolkningen. Och denna kärna, i hvars midt hufvudstaden ligger, visar alltjämt ökad dragningskraft, så att folkmängden på nämnda område f. n. (1887) uppgår till öfver 480,000 pers. För öfrigt är kustbältet af södra och vestra N. jämförelsevis väl befolkadt. I det inre af landet och särskildt i fjällbygderna lefver befolkningen samlad i dalarna. De vigtigaste befolkningscentra äro Kristiania med omnejd, Drammen med tillstötande landsbygd, sträckan mellan Fredriksstad och Sarpsborg i Smaalenenes och mellan Horten och Laurvik i Jarlsberg og Laurviks amt samt trakten kring Skienfjorden, vidare Mjösens omgifningar och det inre af Ringerike. Längre åt v. träffas, mellan Österrisör och Grimstad, en starkt befolkad kusttrakt med Arendal såsom centrum; derefter komma Stavanger med de i s. och n. tillstötande distrikten Jæderen och Karmöen samt Trondhjem med trakten deromkring. Deremot är trakten kring Bergen i det hela taget glest befolkad. Stadsbefolkningen uppgick år 1875 till 332,398 pers., bosatta i 61 städer och köpingar (»ladesteder»), alltså till 18 proc. af hela folkmängden. År 1885 hade städernas folkmängd stigit till 432,405 pers., hvaraf Kristiania egde 130,027, Bergen 47,075, Trondhjem 23,979, Stavanger 23,911, Drammen 19,601, Kristianssand 13,022 samt Fredrikshald, Fredriksstad och Laurvik hvart och ett i det närmaste 11,200. Äfven Arendal har, om dess förstäder medräknas, öfver 10,000 innev. -- Om N:s folkmängd under medeltiden ega vi inga säkra uppgifter. Vid midten af 13:de årh. antages den af nyare forskare hafva utgjort omkr. 300,000 pers., hvilken siffra genom digerdödens härjningar förmodligen sjönk till omkr. 200,000. I början af 16:de årh. anses den åter hafva stigit till omkr. 300,000 och år 1666 till ungefär 450,000. -- Enligt den första, 1769 anställda allmänna folkräkningen skulle N:s befolkning, om deri inräknas omkr. 4,000 då icke upptagna militärer, hafva utgjort 727,618 pers. År 1814 hade antalet stigit till 905,000 och 1886, såsom ofvan nämndes, till 1,974,000. Årliga tillväxten utgjorde under 1700-talet föga mer än 1/2 proc., men har sedan 1814 varit i det närmaste 1 proc. Utvandringen under de båda sista decennierna har dock verkat mycket störande, så att ett år, 1882, t. o. m. visade en folkminskning, under det att tillväxten likväl i genomsnitt hållit sig vid 0,7 proc. pr år, oaktadt under loppet af 20 år till Amerika och Australien utvandrat öfver 1/4 mill. menniskor, en känbar åderlåtning för ett land med så ringa befolkning som N. Visserligen försiggår äfven en invandring, i synnerhet från Sverige (år 1875 voro 28,826 svenskar bosatta i N.), men den är icke tillräcklig att i nämnvärd mån lemna ersättning för utvandringen. Att folkmängden detta oaktadt tilltager beror på det jämförelsevis stora öfverskottet af födda öfver döda, i det att dödlighetsprocenten är den lägsta i Europa och helsotillståndet, särskildt bland späda barn, är i hög grad tillfredsställande. Den starka utvandringen har icke utöfvat något märkbart inflytande på befolkningens åldersfördelning, hvilken hållit sig tämligen oförändrad och är mycket öfverensstämmande med förhållandet i de båda andra skandinaviska landen. I jämförelse med öfriga land i Europa har N. mera ungdom (personer under 30 år) och äfven ett större antal ålderstigna, i synnerhet i de högsta åldersklasserna, hvaremot den mellersta generationen (30--60 år) är något svagare representerad. -- Liksom i Sverige och Danmark ingås giftermål i N. något senare än i det öfriga Europa, hvarför också antalet ogifta i förhållande till de vuxna personernas antal är något större än i andra land, om än jämförelsevis få ständigt förblifva ogifta. I de norska städerna gifter man sig öfver hufvud taget mycket tidigare än i de svenska, och olikheten i detta hänseende framträder i synnerhet mellan Kristiania och Stockholm. Af 100 män i åldern 20--25 år voro sålunda i Kristiania 12 proc., i Stockholm endast 4 proc. gifta, och inom den dernäst följande femårsgruppen var förhållandet 45 : 23.
Materiel kultur. Näringar, handel, skeppsfart och kommunikationer. Af N:s jord lämpar sig blott en ringa del till odling, hvarför också åkerbruket i förhållande till folkmängden förfogar öfver vida mindre areal än i de flesta andra land i Europa. Åker och äng anslås till något öfver 9,000 qvkm., eller omkr. 3 proc. af hela ytinnehållet, medan samma siffra i Sverige uppgår till 12 och i Danmark till 70 proc. Återstoden af N:s areal upptages dels af skog, omkr. 24 proc., dels och hufvudsakligen af improduktiva fjällvidder, hvilka i förhållande till sin utsträckning blott på ett inskränkt område lemna bete åt kreaturen under några sommarmånader. Häraf inses lätt, att jordbruket intager en jämförelsevis underordnad ställning, hvaremot öfriga näringar, i synnerhet skogsskötsel, fiske och sjöfart, äro af större ekonomisk betydelse för N. än för andra land. Detta oaktadt är dock äfven i N. jordbruket befolkningens hufvudnäring, ty den årliga afkastningen af detta är betydligt större än af någon annan näringsgren, och nära hälften af befolkningen har sin utkomst af jordbruket och dess binäringar. Den jordbrukande klassen i N., omkr. 1 mill., är nästan lika stor som i Danmark, men utgör blott 1/3 af samma klass i Sverige, hvarvid dock bör ihågkommas, att många, för att icke säga de fleste, norska jordbrukare mer eller mindre sysselsätta sig äfven med skogsskötsel, fiske och annat, hvilket endast undantagsvis är fallet i Sverige och ännu mera sällan i Danmark. Äfven afser landtmannen i N. i allmänhet endast att fylla sitt eget behof, och produktion till afsalu kommer knappast i fråga, jämfördt med hvad förhållandet är i Sverige och Danmark. Naturligtvis råder äfven härutinnan stor olikhet mellan olika landsdelar, af hvilka särskildt det östan- och sunnanfjällska N. hafva utpräglade åkerbruksdistrikt. Jordegendomarna äro i allmänhet små. Endast 6 proc. af jordbrukarna hafva en åkeroch ängsareal af 20 har och deröfver, och icke 1 proc. eger öfver 50 har. I hela landet finnas knappt mera än 300 gårdar, hvilkas kreatursbesättning öfverstiger 10 hästar och 60 kor. -- De fleste jordbrukarna äro sjelfegande, och många af dem sköta sin gård genom eget och familjemedlemmars arbete. Antalet »fästebönder» (»lejlændinger» och förpaktare), nu omkr. 1/10 af samtlige gårdsegare, var förr mycket större. Fästegodsen representerade i början af 17:de årh. omkr. 6/10 af hela taxeringsvärdet, 1820 1/3 och f. n. knappt 1/10 af detsamma. Utom 100,898 sjelfegande jordbrukare och 9,650 »lejlændinger» (se Bonde, sp. 860) och förpaktare funnos år 1875 53,000 »husmænd» (se Husman 2) med jord och med dem likställda qvinnor, hvilka vid sidan af arbetet på husbondens gård arrenderat ett litet jordbruk för egen räkning mot vederlag till husbonden i penningar och dagsverken. Den jord »husmaendene» innehafva kan anslås till 1/11 af landets hela åkerjord och hvarje husmandslott till omkr. 35 har. Hufvudmassan af de vid jordbruket sysselsatta krafterna utgöres, förutom af husmændene, af hemmavarande familjemedlemmar och tjenare, hvaremot andra arbetare utgöra ett fåtal. Sålunda funnos vid folkräkningen 1875 hemmavarande familjemedlemmar 56,497 män och 65,721 qvinnor, tjenare, resp. 33,606 och 74,149, husmænd 48,627 samt deras hustrur och enkor 50,435, andra jordbruksarbetare 9,823 män och 1,784 qvinnor. -- Alla jordegendomar i N., utom i Finmarken, äro införda i en »matrikel» (jordebok), som upptager deras relativa taxeringsvärde i »skyldmark», i allt 500,000 för hela landet (undant. Finmarken). Ända till 1887, då matrikelrevisionen afslutats, uttrycktes taxeringsvärdet i »skylddaler» (i allt 239,500) och intill 1839 i »skippund tunge». Efter nämnda taxeringsenhet fördelas grundskatterna. Den fasta egendomens värde på landsbygden är beräknadt till något öfver 700 mill. kr., och prisen hafva i det hela taget varit i stigande. Af hela jordbruksarealen, något öfver 9,000 qvkm., voro år 1875 omkr. 191,200 har besådd sädesåker och 34,900 har potatesland. Resten utgjordes dels af artificiel och naturlig äng, dels af trädesåkrar m. m. Det vigtigaste sädesslaget ar hafre, hvaraf afkastningen uppgick till 3,300,000 hl, dernäst korn 1,500,000 hl. och blandsäd 700,000 hl.; af råg skördades endast 370,000, af hvete 100,000 hl. Tillsammans skördades 6 mill. hl. spanmål och 7 mill. hl. potates, med ett totalvärde af 76 mill. kr. Sädesodlingen är långt ifrån tillräcklig för landets behof, hvarför årligen under åren 1876--80 måste införas 3 1/8 mill. och 1881--85 bortåt 3 1/2 mill. hl. spanmål, hufvudsakligen råg, till ett värde af omkr. 35 mill. kr. Spanmålsproduktionen har visserligen ökats, men icke i någon högre grad sedan 1850-talet, efter hvilken tid man alltmer lagt an på ladugårdsskötsel. I jämförelse med grannlandens jordbruk står det norska ännu efter, men framstegen äro dock omisskänliga, bl. a. genom en sedan landtbruksutställningen i Drammen 1873 allt vidsträcktare användning af landtbruksmaskiner. I förhållande till arealen brukad jord är afkastningen större, än man af landets nordliga läge kunde vänta, och pr har i genomsnitt större än i Sverige, hvilket torde hafva sin förklaring deri att tillgången på gödsel är så riklig genom det i förhållande till åkerns utsträckning stora antalet kreatur. På 1/10 har utgjorde 1881--85 afkastningen af hvete 2 1/4 hl., af råg 2 4/10, af korn 2 8/10, af hafre 3 4/10 och af potates 20 hl. Alten i Finmarken, beläget under 70:de breddgraden, är den nordligaste plats, der säd odlas. Sådden eger der rum vanligen i slutet af Maj; i midten af Juli går säden merendels i ax och skördas i slutet af Aug. eller början af Sept. Under en gynsam sommar växer kornet i Alten 65 mm. om dygnet. År 1868 såddes der d. 20 Maj 1 tunna korn, hvilket skars d. 18 Aug. och lemnade 10 tunnor à 90 kg. Ännu högre upp i Finmarken odlas potates.
Boskapsskötseln är för landtmannen i N. af vida större betydelse än åkerbruket. I slutet af 1870-talet beräknades jordbrukets afkastning, med frånräkning af utsädet, till 66 mill. kr. och boskapsskötselns till 136 mill. Den senare näringsgrenen har derjämte i det hela taget varit något stadd i tillväxt, äfven om de sista årens tryckta pris minskat nettobehållningen. Antalet vinterfödda kreatur är jämförelsevis stort och uppgick 1875 till 151,903 hästar, 1,016,617 nötkreatur, 1,686,306 får, 322,861 getter, 101,020 svin och 96,567 renar, med ett totalvärde af 146,800,000 kr. Under tiden 1835--55 ökades kreatursstammen mycket starkt, men har sedan dess hållit sig nästan oförändrad, emedan landtmannen insett fördelen af att hålla färre kreatur och fodra dem bättre. Derjämte har man med framgång arbetat på rasförädlingen. Utan tvifvel har också afkastningen af boskapsskötseln stigit ansenligt på sista tiden, hvartill en utvidgad mejerihandtering och särskildt smörproduktionen icke minst bidragit. Likaledes äro i ladugårdarnas inredning stora framsteg märkbara. Exporten af lefvande kreatur inskränkte sig 1886 till 739 nötkreatur, 347 hästar, af hvilka många gingo till Sverige, samt 1,161 får. Af smör är införseln större än utförseln, ehuru den senare stigit ganska mycket. På offentlig väg göres alltjämt mycket för landtbrukets främjande. För räkenskapsåret 1872--73 beviljade stortinget för detta ändamål 66,000 kr., året 1886--87 272,500 kr. Såväl statens högre landtbruksskola i Aas som de 6 amtslandtbruksskolorna hafva under de senare åren varit mycket starkt besökta, och i flere amt är man i begrepp att anlägga nya. »Det kongelige selskab for Norges vel» (stiftadt 1809) har under en följd af år utvecklat en vidsträckt och gagnande verksamhet för landtbrukets och framförallt mejeriväsendets utveckling. Statens åtgärder till landtbrukets fromma ledas af en landtbruksdirektör, som fördelar honom underlydande statsagronomers, landtbruksingeniörers och andras arbeten. Statsagronomerna hafva särskildt i uppdrag att anordna kreatursutställningar och hafva tillsyn öfver statens stamdjur. Allmänna landtbruksmöten -- det första hölls 1849 -- hafva sedan 1877 hållits hvart femte år. -- Landtbrukets utveckling hämmas af de stora skulder, som tynga på landtegendomarna, och hvilka genom de sista årens låga produktpris endast med stor svårighet amorteras och förräntas.
Skogsskötseln är af mycket stor betydelse. Hela skogsarealen anslås till 77,621 qvkm., hvaraf 27 proc. äro löf- och resten barrskog. Genomsnittsvärdet beräknas till 43 kr. pr har. Den skogbärande marken är i N. mindre vidsträckt än i Sverige, beroende hufvudsakligen derpå att större delen af hela arealen ligger ofvan skogsgränsen. Skogarna egas till största delen af enskilda; kommunernas och statens utgöra endast 10,000 qvkm. De mest skogbärande trakterna ligga i Hedemarkens amt (i synnerhet i Österdalen), Nedenäs, Bratsbergs, Kristians och Buskeruds amt äfvensom i Namdalen i Norge nordanfjälls. Vestkusten deremot är skogfattig. Årliga värdet af träutskeppningen uppgår till öfver 40 mill. kr. För timrets framskaffande till exportställena är flottningen af utomordentligt stor betydelse, och stora kapital hafva under sista menniskoåldern nedlagts på förbättringar af flottleder. På det förnämsta af vattendragen, Glommens, flottades åren 1881--85 årligen 227,653 tolfter (2,732,000 st.) timmerstockar. Dernäst kommo Drammenselfven (138,000 tolfter), Skiens vattendrag (73,000 t.), Numedalslaagens samt Kragerö, Arendal, Topdalselfvens och Otteråns vattendrag. Efter upphäfvandet af sågverkens privilegier år 1860 nedlades en mängd sågar i det inre af landet och ersattes efter hand med stora ångsågar och hyfvelverk i exporthamnarna, der timret numera undergår större förädling. På sista tiden hafva också träsliperier uppvuxit, i synnerhet i Drammenselfvens vattendrag samt vid Skien och andra ställen. De norska skogarna äro öfver hufvud taget en rik inkomstkälla och hafva derjämte ett oskattbart inflytande på landets klimat, sundhet, skönhet och beboelighet. Hushållningen med denna naturens dyrbara gåfva är dock långt ifrån som den borde vara, och helt visst täres det år från år alltmera på skogskapitalet.
Fisket utgör en af N:s förnämsta näringskällor. Det idkas utefter hela den vidsträckta kusten i större eller mindre omfattning, men har sin största betydelse på vestra och norra kusterna. Vigtigast är torskfisket, som har två perioder, den ena omfattande vinter och vår, den andra sommaren, af hvilka den förra utan jämförelse intager förnämsta rummet. Vid Lofoten, der N. sedan gammalt har sitt bästa fiskevatten, uppgår fångsten årligen från midten af Febr. till midten af April till 20 à 30 mill. torskar och lemnar fiskarebefolkningen en behållning af omkr. 5 3/4 mill. kr. Dernäst kommer loddfisket i Finmarken, sedan det romsdalska torskfisket. Fångsten af torsk på alla fiskeplatserna utgör årligen öfver 50 mill. st., för hvilka fiskarena uppbära 12 mill. kr., under det att värdet af den exporterade varan uppgår till 29 mill. kr. (1881--85). Torsken beredes mest till »klippfisk» (saltad och torkad) samt »torrfisk». Vigtigaste biprodukter äro tran, som erhålles af fiskens lefver och på sista tiden exporterats till en tämligen betydlig del i renadt tillstånd såsom medicintran, rom, hvilken användes vid de franska sardinfiskerierna, och fiskguano. Äfven sillfisket är betydande och representerade i genomsnitt 1881--85 för fiskarena 5 mill. kr. och i utförseln 12 mill. kr. Det under föregående århundraden så omfattande, hufvudsakligen på sträckan Stavanger-Bergen, idkade vårsillfisket, hvilket gaf i vanliga fall 600 à 700 tusen tunnor, har sedan början af 1870-talet nästan alldeles upphört. I dess ställe trädde i Nordlands och Tromsö amt det s. k. storsillfisket, hvilket under åren 1871--74 gaf riklig afkastning, men derefter med ens upphörde. Deremot har i en ännu senare tid fiskats fetsill under sommar- och höstmånaderna, och detta fiske har, liksom till en tid de i samma syfte till Island företagna expeditionerna, krönts med god framgång. Utförseln af sill 1881--85 uppgick årligen till 782,000 hl., i värde af 11,7 mill. kr., och 1886 till 811,000 hl., till ett värde af 9,6 mill. kr. Äfven makrill, lax och hummer samt flere färskvattensfiskar utgöra föremål för en ganska indrägtig fångst. På tal om fisket må erinras om den jämförelsevis betydande hval- och själfångsten i Norra Ishafvet, hvilken inbringar ett par mill. kr. årligen.
Bergsbruket är i N. af jämförelsevis ringa betydelse och har i flere fall gått tillbaka. Jernbruken, som ännu på 1850-talet sysselsatte 1,820 arbetare, hade år 1885 nedlagts, på ett undantag när. Smälthyttorna för koppar hafva äfven minskat sin verksamhet, ehuru de ännu räkna 150 à 200 arbetare, och minskningen uppväges ingalunda af den lyftning, som kan spåras vid landets silfver- och nickelverk. Deremot har under de sista decennierna brytningen af svafvelkis och kopparmalm för export i rått tillstånd nått en ganska stor omfattning, och i det hela sysselsatte grufdriften år 1885 något öfver 2,000 arbetare, under det att hyttorna räknade endast 334. Hela produktionsvärdet beräknas till 4 mill. kr., deraf garkoppar, kopparmalm och kopparhaltig svafvelkis till bortåt 2 mill., silfver och silfyermalm till 1 mill. och nickel till 1/2 mill. kr. jämte något jern, apatit, kobolt m. m. De flesta större anläggningar äro i händerna på utländingar, hvilka år 1885 sysselsatte något mer än hälften af hela arbetsstyrkan, deraf 490 vid landets största verk, Vigsnæs i Stavangers amt. De två största, i norsk ego befintliga verken, äro Kongsbergs silfvergrufvor (se d. o.), som tillhöra staten, och Röros koppargrufva, hvilka verk hvartdera sysselsätta något öfver 300 arbetare.
Industrien gaf 1875 utkomst åt nära 18 proc. af befolkningen, hvilken siffra fördelade sig på fabriksverksamhet, handtverkerier och småindustri med resp. 4, 10 1/2 och 3 proc. Fabriksanläggningarna sysselsatte år 1850 omkr. 12,000 och 1880 något öfver 40,000 arbetare, deraf 12,000 vid förädling af trävaror. Vid textilindustrien arbetade sistnämnda år 5,000 pers., vid mekaniska verkstäder, gjuterier och andra metallfabriker likaledes omkr. 5,000, vid tegelbruken 3,000 och vid qvarnarna 2,333 pers. Dernäst komma skeppsvarf, ölbryggerier tobaks- och tändsticksfabriker. Handtverkarna fördelade sig år 1875 sålunda: beklädnadsindustri 19,852, byggnadsindustri 14,933, träförädling 12,981, metallindustri 7,420 pers. o. s. v. Utförseln af industriprodukter visar en i det hela taget betydlig tillväxt, så att värdet från 1 1/2 mill. kr. vid midten af 1860-talet steg till 10 mill. vid midten af 1870-talet och f. n. utgör något öfver 20 mill. kr., hvaraf trämassa representerar 5,7, metallarbeten 2,8, manufakturvaror af spånadsämnen 2,5, tändstickor 2 mill. kr. o. s. v. Tagas ytterligare hyflade trävaror och tran till medicinskt bruk med i räkningen, blir hela värdet af utförseln 36 mill. kr. år 1886 mot bortåt 12 mill. kr. år 1871. Under tiden har införseln af industriprodukter icke stigit i samma proportion (26 mill. kr. år 1871 och 46 mill. kr. i genomsnitt för åren 1881--85). För en menniskoålder sedan voro tullsatserna på utländska industrialster baserade på skyddssystemet. En förändring härutinnan inträdde på 1850-talet, ehuru ej af särdeles stor omfattning; men derefter kom franska handelstraktaten 1865, hvilken medförde ett grundligt omslag i frihandelsvänlig riktning, och 1874 tillkom ytterligare mellanrikslagen (se d. o.), hvilken öppnade norska marknaden för den svenska industrien. På senare tiden hafva dock många röster höjt sig för genomförande af ett måttligt tullskydd. Handtverkerierna voro ända till 1839 bundna genom skråförordningar, men sedan nyssnämnda år och särskildt genom lagarna af d. 14 April 1866, d. 25 April 1874 och d. 15 Juni 1881 har handtverksnäringen efter hand blifvit fullständigt fri. Då handtverkarna emellertid under senaste åren hafva måst arbeta under tryckta konjunkturer, råder f. n. en liflig önskan att sätta en gräns för den starka konkurrens, som skapats dels af frihandelssystemet, dels af näringsfriheten. Såsom en följd häraf kan man betrakta uppkomsten (1886) af »Den Norske fællesforening for haandværk og industri». N. har i sina vattenfall och sin lätta tillgång till råämnen, såväl inhemska som utländska, flere förutsättningar för utvecklingen af en betydlig industri, och befolkningen saknar ingalunda anlag för industrielt arbete. Tekniska skolor hafva under de senare åren inrättats på flere ställen. För fackutbildningen sörjer staten dessutom genom resestipendier för handtverkare och tekniska arbetare. Ett konstindustrimuseum är sedan några år anordnadt i Kristiania. Bland binäringar förtjena att nämnas issågning samt båtbyggeri.
N:s handel på utlandet är jämförelsevis betydlig. Inoch utförsel tillsammans uppgingo årligen 1881--85 till 273 mill. kr., i hvilket belopp införseln ingick med 158,2 mill. och utförseln med 114,8 mill. kr. Öfverskottet af införsel betäckes af behållningen på skeppsfarten. Under åren 1866--70 var det årliga omsättningsvärdet endast 173,7 mill. kr. De största posterna i införseln äro: spannmål, 1881--85 i genomsnitt 3,439,000 hl. till ett värde af 34 1/2 mill. kr., manufakturvaror af spånadsämnen 6 mill. kg. (25 mill. kr.), kolonialvaror 28 mill. kg. (16,6 mill. kr.) samt metall varor och ladugårdsprodukter (10 à 12 mill kr. hvardera). De förnämsta utförselartiklarna äro skogsprodukter och förarbetadt trä, tillsammans omkr. 43 mill. kr., samt fiskeriprodukter, äfvenledes omkr. 43 mill. kr. Öfriga exportvaror visa en relativt starkare tillväxt än nyssnämnda hufvudartiklar, nämligen från 8 mill. kr. i genomsnitt 1866--70 till 26 mill. kr. 1881--85. Härtill kommer ytterligare reexporten, som stigit från 5/6 mill. till 3 mill. kr. Af trävaruutförseln utgjorde den egentliga trälasten 909,000 registerton, till ett värde af 36 mill. kr., hvaraf på hyflade bord och plankor kommo 15,7 mill. Utskeppningen af trämassa har tagit stark fart och under det betydliga prisfallet höjt sig från 26,000 ton (2 1/3 mill. kr.) år 1880 till 100,000 ton (5 1/2 mill.) år 1886. Tändstickor utföras för 1,7 mill. kr. Af fiskeriprodukter äro de förnämsta klippfisk (15 mill. kr.), torkad fisk (6 mill.), sill (12 mill.), tran (5 mill.), rom och fiskguano (2 1/2 mill. kr.). Vidare märkas söm och spik, smör (i synnerhet margarin), hudar och skinn, yllevaror, malm, papper, kondenserad mjölk, bomullsvaror, is, huggen sten m. m. Den lifligaste handelsförbindelsen eger rum med Tyskland och Storbritannien, på hvilka land 1881--85 gingo resp. 29 och 26 proc. af hela omsättningen, dernäst med Sverige, 11 proc., Danmark och Ryssland, 9 proc. De förnämsta handelsplatserna äro Kristiania (hvars omsättning med utlandet 1881--85 utgjorde 99 mill. kr., eller 47 proc. af rikets hela omsättning), Bergen (44 mill. och 17 proc.) och Trondhjem (15 mill.). Förut hade Bergen den största omsättningen och intog ännu på 1870-talet första rummet i utförseln, men öfverflyglas nu äfven i detta hänseende af Kristiania. Såsom exporthamnar äro näst Kristiania och Bergen att nämna Fredriksstad, Kristianssund, Trondhjem och Drammen.
Skeppsfarten är ansenlig. Från utrikes orter ankommo år 1885 11,049 fartyg med 2,359,600 tons drägtighet, af hvilka med last segelfartyg 405,342 och ångfartyg 928,818 tons, tills. 1,334,160 tons. Drägtigheten af med last afgångna utgjorde 1,019,512 tons för segelfartyg och 864,063 tons för ångfartyg, tills. 1,883,575 tons. Af fartygen voro 61 proc. norska och 39 proc. utländska; af ångfartygen voro 53 proc., men af segelfartygen endast 21 proc. utländska. Äfven kustfarten mellan norska hamnar är mycket betydlig. Handelsflottan är i förhållande till folkmängden den största i verlden. I början af 1886 funnos 7,154 segelfartyg, med en drägtighet af 1,448,900 tons, och 510 ångare, med en drägtighet af 114,100. Reduceras ångfartygens drägtighet efter beräkningsgrunden 1 ångfartygston = 3 segelfartygstons, blir hela drägtigheten 1,791,200 tons och norska handelsflottan ur denna synpunkt den femte i ordningen. Tillväxten var stark i synnerhet under perioden 1850--79, vid hvars början drägtigheten i beräknade tons utgjorde endast 289,500. Efter 1879 märktes föga framåtskridande, och under de sista årens ogynsamma vilkor för skeppsfarten hafva segelfartygen minskats i antal; ångfartygens antal har visserligen ökats betydligt, men ej tillräckligt för att uppväga minskningen inom segelflottan. Förnämsta skeppsredareorten är f. n. Bergen, der mer än halfva ångbåtsflottan är hemmahörande; förut gick Arendal i spetsen, men denna stad har nu nästan uteslutande segelfartyg. Bruttoinkomsterna af de norska fartygens utrikes fart beräknades för år 1885 till 82,8 mill. kr., för 1882 och 1883 deremot till öfver 100 mill. kr. -- För evangeliets förkunnande bland norska och andra skandinaviska sjömän i främmande hamnar arbetar sedan 1864 en förening, som räknar 116 filialer inom hela landet och har en årlig inkomst af 60,000 kr. utom gåfvor, som inflyta till föreningens stationer i utlandet, hvarest den eger 10 norska sjömanskyrkor med tillhörande läsrum. A. N. K.
Kommunikationsväsendet. Efter år 1624 började man bygga landsvägar i N., och från 1660 sträfvade man att få arbetet dermed organiseradt under statens uppsigt. Det dröjde likväl ända till slutet af 18:de årh., innan N., förnämligast under ledning af general-vägintendenten Peder Anker, erhöll ett ordentligt och användbart landsvägsnät. Sedan 1850 har detta varit underkastadt en fullständig omdaning, hvilken ännu pågår. De större vägarna byggas på gemensam räkning af staten, amtet och vederbörande herred under högsta ledning af en vägdirektör; de smärre byggas och underhållas af amterne och herrederne. Endast i glest befolkade trakter underhåller staten enstaka vägar. -- Sedan 1854 eger N. jernvägar, hvilka nu trafikeras på en sträcka af 1,562 km., hvaraf 592 km. med 1,435 m. och 970 km. med 1,067 m. spårvidd. 1,494 km. äro statsbanor och tillhöra 13 bolag, i hvilka staten, en del kommuner och privatpersoner äro intressenter; administrationen tillhör uteslutande staten. 68 km. utgöra »den norske hovedjernbane» (Kristiania--Eidsvold), som eges af ett aktiebolag, hvari staten dock är största, intressenten. Statsbanorna skötas af en kollegial direktion, hvars främste man är generaldirektören, och äro indelade i 6 trafikdistrikt. -- År 1827 började staten anordna regelbunden ångbåtsfart längs kusten och på utlandet. Efter hand egnade sig äfven enskilda bolag åt samma sak, hvarpå staten alltmera drog sig tillbaka och 1871 alldeles upphörde med sin trafik. Numera besörjes ångbåtstrafiken utmed kusten från Fredrikshald ända upp till ryska gränsen af enskilda bolag. N. har 2 kanaler af betydenhet, Fredrikshalds- och Skienkanalen. Den senare sätter några insjöar i Thelemarken i förbindelse med hafvet och håller på att utsträckas i vestlig riktning. -- Telegraflinierna hafva (1887) en längd af 7,346 km. Y. N.
Författning och förvaltning. Enligt grundloven af d. 4 Nov. 1814 är N. ett fritt, sjelfständigt, odelbart och oafhändligt konungarike, som är förenadt med Sverige under en konung, och hvars regeringsform är inskränkt monarkisk. Tronföljden är agnatisk samt ordnad i öfverensstämmelse med föreskrifterna i den svenska successionsordningen af 1810. -- Konungen skall hvarje år någon tid vistas i N., derest icke vigtiga hinder möta. Han skall bekänna sig till den evangelisk-lutherska läran och blir myndig vid fyllda 18 år. När han tillträder regeringen, aflägger han inför stortinget ed att styra riket i enlighet med dess konstitution och lagar. Den verkställande makten tillkommer konungen, hvars majestät skall hållas i vördnad, och hvars gerningar ej kunna åtalas. Ansvarigheten hvilar på rådet. Konungen förvaltar statskassan samt vakar öfver att statens egodelar användas och tillgodogöras på det sätt, som stortinget bestämmer. Han kan utfärda och upphäfva provisoriska förordningar om handel, tullar, näringsgrenar och polis, hvilka likväl ega gällande kraft endast till nästa storting. Han i utnämner ämbetsmän och eger att benåda förbrytare, sammankalla trupperna, börja krig och sluta fred, afsluta och upphäfva förbund, affärda och emottaga sändebud samt har högsta befälet öfver rikets krigsmakt till lands och sjös. För anfallskrig kan konungen icke utan stortingets medgifvande använda hären och den till kustförsvaret bestämda delen af flottan. Landtvärnet och öfriga trupper, som ej tillhöra linien, få aldrig användas utom rikets gränser. Om konungen dör och tronföljare icke finnes eller är omyndig, eller tronföljden är oviss, öfvertages de Förenade rikenas styrelse af en interimsregering (se vidare d. o.) af 10 medlemmar från hvartdera riket, hvarefter båda rikenas representationer straxt sammankallas för att, om tronföljare saknas, företaga val af ny konung, eller, om tronföljaren är minderårig eller tronföljden oviss, vidtaga bestämmelse om rikenas styrelse. Under konungens utrikes resa eller sjukdom, förestås regeringen af den till tronen närmast arfsberättigade prinsen, så vida han är myndig, i egenskap af regent, men om närmast arfsberättigade prins uppehåller sig i utlandet eller ingen sådan prins finnes, öfvertages styrelsen af interimsregeringen. Har konungens bortovaro eller sjukdom räckt 12 månader, skola representationerna sammankallas för att besluta om styrelsen. -- Konungen har vid sin sida ett statsråd. Detta delas, när han vistas i Sverige eller utom Kristiania, på 2 afdelningar. Den ena, Den kongl. norske statsraads-afdeling i Stockholm, består af 1 statsminister och 2 statsråd, hvilka sistnämnda årligen ombytas, samt åtföljer konungen; den andra, som utgöres af 1 statsminister och de öfriga (minst 5) statsråden, stannar i Kristiania och kallas Den kongl. norske regjering, och åt denna uppdrager konungen rikets inre styrelse i de fall han sjelf föreskrifver. Till vice-konung och ordförande i Den kongl. norske regjering kan konungen förordna kronprinsen eller hans äldste son, så snart de uppnått myndig ålder. Vice-konungen må ej vistas utom N. längre tid än 3 månader om året. Den kongl. norske regjering är delad på departement, åt hvilka styrelsens olika grenar äro öfverlemnade med undantag af kommandomål och af ärenden, som angå rikets förhållande till främmande makter, s. k. »diplomatiske sager», hvilka handläggas af Utrikesdepartementet i Stockholm (jfr Ministeriella mål). I spetsen för departementen står den i Kristiania varande statsministern eller ett af de statsråd, som äro medlemmar af Den kongl. norske regjering. Departementen äro f. n. sju, nämligen Kirke- og undervisningsdepartementet, Ju-stits og polisdepartementet, Departementet for det indre, Departementet for de offentlige arbeider, Finants- og tolddepartementet, Forsvarsdepartementet och Revisionsdepartementet. -- Den lagstiftande makten utöfvas af folket genom stortinget, hvilket sedan 1871 årligen sammanträder i Kristiania på första sökendagen i Febr. Stortinget räknar 114 för 3 år valda medlemmar och består af 2 afdelningar, lagtinget (1/4, f. n. = 29, af stortingets ledamöter, utsedda af stortinget sjelf) och odelstinget (de öfriga 3/4, f. n = 85, af stortinget). Tingen utse sjelfva sina presidenter och vice presidenter. Stortinget tillkommer att stifta och upphäfva lagar, pålägga skatter, upptaga statslån, föra uppsigt öfver penningväsendet, bevilja medel till statsutgifterna, låta sig föreläggas regeringens protokoll och af henne ingångna traktater samt att naturalisera utländingar. Frågor rörande allmänna lagen behandlas särskildt på hvarje afdelning. Den del af stortingets kontrollerande myndighet, som angår statsräkenskapernas »decision», regeringsprotokollens granskning och åtal inför Rigsretten, utöfvas af odelstinget ensamt, hvaremot alla andra ärenden -- deribland förändringar i grundlagen, bevillningar och beslut om skatter, som icke gifvas i form af lag -- afgöras af hela stortinget. Hvart lagtima storting utser 5 statsrevisorer för granskning af statsverkets räkenskaper; när de af statsrevisorerna gjorda anmärkningarna besvarats af regeringen, sändas räkenskaperna till stortinget jämte förslag till »decision». Förslag till lag skall först framläggas inför odelstinget, antingen af dess egna medlemmar eller af regeringen. Antages förslaget på odelstinget, skall det sändas till lagtinget, som antingen gillar eller förkastar detsamma. Om i sistnämnda fall tingen stanna i olika beslut, då förslaget andra gången kommer till behandling, sammanträder stortinget, som eger afgöra saken med 2/3 af samtliga rösterna. Samma röstetal erfordras också för grundlagsändringar; dessa skola föreslås på första storting efter nytt val och få ej komma under behandling förr än på ett storting efter nästa val. Konungens veto i lagstiftningsfrågor är endast suspensivt, så att ett beslut, som oförändradt fattats af tre storting, sammansatta efter olika på hvarandra följande val och sinsemellan åtskilda af minst tvä mellanliggande storting, blir lag, äfven om konungen nekar sin sanktion. Med hänsyn till konungens veto vid grundlagsändringar samt på annat sätt än genom lag fattade beslut i finansärenden har strid herskat mellan statsmakterna. Stortinget, som icke utan konungens medgifvande får utsträcka sin sammanvaro öfver 2 månader, kan i utomordentliga fall af konungen sammankallas till urtima möte, s. k. overordentligt storting, men han eger icke rätt att förordna om nya val. Valen till stortinget äro medelbara. Röstberättigade vid val af stortingsmän äro de norske medborgare, som fyllt 25 år, varit bosatta i landet 5 år, vistats der och uppfyllt något af följande vilkor: 1) äro eller hafva varit ämbetsmän; 2) på landet ega eller för längre tid än fem år arrenderat »matrikuleret jord» (i mantal satt jord) eller i fem efter hvarandra följande år brukat och fortfarande bruka sådan jord; 3) i Finmarken i fem år hafva varit och fortfarande äro s. k. »rettighedsmænd» (se d. o.); 4) ega burskap i stad eller i stad eller »ladested» (köping) ega gård eller tomt till minst 600 kr. värde; 5) hafva för sistförflutna år före valet betalt direkt skatt till stat eller kommun efter en uppskattad inkomst af minst 500 kr. på landet och minst 800 kr. i stad eller köping, hafva varit bosatt inom valkretsen ett år, då valet sker, och icke varit i någon annans bröd såsom tjenare. Valbara till stortinget äro de röstberättigade, som fyllt 30 år och vistats inom landet 10 år. Statsrådets ledamöter, de vid departementens byråer anställde ämbetsmän, hoftjenstemän och pensionstagare äro icke valbara. Den, som väljes till stortingsman, måste vara bosat inom valkretsen. Dock äro f. d. statsråd valbara inom valkrets, der de ej äro röstberättigade, så vida de för öfrigt äro valbara och icke redan valda inom en annan krets. De röstberättigade, -- hvilkas antal år 1885 utgjorde 122,952, deraf 97,365 å landsbygden och 25,587 i städerna -- utse elektorer (»valgmænd») sålunda, att i hvarje »præstegjeld» (pastorat) på landsbygden intill 100 röstberättigade välja 1 elektor, 100 till 200 välja 2 o. s. v., hvaremot i städerna 1 elektor utses för hvarje 50-tal röstberättigade. Elektorerna voro 1885 till antalet 1,700, hvaraf 1,206 på landsbygden och 494 i städerna. Inom en viss tid efter valet (1 månad på landsbygden, 8 dagar i städerna) sammanträda elektorerna för hvar och en af de större valkretsarna och utse för en tid af 3 år representanter till stortinget. De senare väljas till 2/3, eller 76, å landsbygden och till 1/3, eller 38, i städerna. Detta antal, liksom fördelningen på de särskilda valkretsarna, är grundlagsmässigt bestämdt. Hvad landsbygden beträffar, motsvaras de 18 valkretsarna af amten. 8 amt välja hvart och ett 5, andra 8 hvart och ett 4 och de 2 öfriga hvart och ett 2 stortingsmän. Städerna, 39 till antalet, utgöra 26 valkretsar, i det att flere mindre städer äro förenade till en krets. 3 kretsar utse hvardera 4, andra 3 hvar och en 2 och de öfriga 20 hvar och en 1 stortingsman. Representanterna åtnjuta ersättning för resor till och från stortinget och uppbära under sin vistelse vid detsamma ett dagtraktamente af 12 kr. -- Statsrådets medlemmar, hvilka icke kunna väljas till representanter, ega dock (sedan 1884) säte i stortinget och dess afdelningar samt hafva rätt att deltaga i förhandlingarna, men icke i besluten. N. R. B.
Lagskipningen. Högsta dömande instansen är Höjesteret (se d. o.), i krigsrättsmål förstärkt af 2 högre officerare. Lagtingets medlemmar och Höjesteret bilda tillsammans Rigsretten, hvilken i första och sista instans dömer i de mål, som af odelstinget anhängiggöras mot statsrådets eller Höjesterets medlemmar för ämbetsförseelser eller mot stortingets medlemmar för af dem såsom sådana begångna förbrytelser. I andra instans döma 4 stiftsoverretter (i Kristiania, Kristianssand, Bergen och Trondhjem), af hvilka den i hufvudstaden är fördelad på 2 afdelningar. I lägsta instans döma på landsbygden sorenskriverne, till antalet 81, och i städerna byfogderne, med undantag för Kristiania, som har en kollegial underdomstol, Kristiania byret, hvarifrån vädjas direkt till Höjesteret. Genom lag af d. 1 Juli 1887 är bestämdt, att för svårare brottmål jury skall införas fr. o. m. d. 1 Jan. 1890, dock icke i mål, som falla under riksrätt eller krigsrätt. Domstolar i brottmål blifva sålunda från nämnda tid: Höjesteret, Höjesterets kjæremaalsudvalg, Lagmandsretter, Meddomsretter och Förhörsretter. -- Om den norska rättens historiska utveckling se Nordisk rätt.
I ecklesiastikt afseende indelas N. i 6 stift: Kristiania, Hamars, Kristianssands. Bergens, Trondhjems och Tromsö, hvilka lyda under hvar sin biskop. Stiften omfatta 83 prosterier och 467 »prestegjeld» (pastorat). De senare bestå på landsbygden vanligen af flere »sogne» (kyrkosocknar), men i städerna är detta undantag. Prosten, som i stiftsstad har titeln »stiftsprost», är tillika sockenprest.
I administrativt hänseende delas riket i 20 »overövrighedsdistrikter», nämligen städerna Kristiania och Bergen samt följande 18 amt, hvilka omfatta både städer och landsbygd: Smaalenenes, Akershus, Hedemarkens, Kristians, Buskeruds, Jarlsberg og Laurviks, Bratsbergs, Nedenæs, Lister og Mandals, Stavanger, Söndre Bergenhus', Nordre Bergenhus', Romsdals, Söndre Trondhjems, Nordre Trondhjems, Nordlands, Tromsö och Finmarkens. »Overövrigheden» benämnes i Kristiania och Bergen stiftamtmand, annars amtmand. Amtmanden i hvart och ett af Hedemarkens, Lister og Mandals, Söndre Trondhjems och Tromsö amt är tillika stiftamtmand i resp. Hamars, Kristianssands, Trondhjems och Tromsö stift. Amtmanden har högsta ledningen af alla till hans område hänförliga civila ärenden, hvilka i sista instans höra under departementen, för så vidt intet särskildt undantag är gjordt; han har äfven uppsigt öfver rättsväsendet, kontrollerar underordnade ämbets- och tjenstemän, har (till d. 1 Jan. 1890) »tiltalemyndighet i straffesager» och står i spetsen för den kommunala förvaltningen. Åtskilliga ärenden, förnämligast rörande kyrkan och skolan, milda stiftelser m. m., höra under stiftsdirektionen, som består af stiftamtmanden och biskopen. Vid behandling af frågor rörande skolväsendet på landet eger skoldirektören säte i direktionen. Under de högre civila »overövrigheder» komma på landsbygden 56 fogder, hvar och en med sitt fogderi (de 5 »fogderne» i Finmarkens amt äro tillika »sorenskrivere») och 428 »lensmænd», i städerna magistrat och »politimestere» m. fl. Endast 6 städer hafva särskilda magistratsämbetsmän, »borgermestere» (i Kristiania och Bergen biträdda af 2 rådmän); i 26 städer är »byfogden» och i 7 fogden öfver angränsande landtdistrikt magistrat. 21 städer hafva särskild »politimestere»; i de öfriga skötas hans åligganden af byfogden eller fogden. I de 22 »ladestederne» (köpingarna) bestridas magistratens och politimesterens åligganden af vederbörande fogde, der de icke äro uppdragna åt annan ämbetseller tjensteman.
Kommunalväsendet. Landsbygden är indelad i 491 herreder, hvilka vanligen sammanfalla med »prestegjeldene» eller socknarna inom dessa. Herredets styrelse handhafves af ett formandskab och repræsentanter. Ledamöterna i det förra (»formændene») skola utses från de särskilda socknarna inom herredet, dock får deras antal icke understiga 3 eller öfverstiga 9; amtmanden bestämmer såväl antalet som fördelningen på de särskilda socknarna. Repræsentanterna, hvilkas beslut bör inhemtas i synnerhet i bevillningsfrågor o. d., äro till antalet 3 gånger så många som formændene och efter samma proportion som desse fördelade på socknarna. Hela herredsstyrelsen utser årligen bland »formændene» en ordförande och en vice ordförande. Samtliga herredsstyrelsers ordförande sammanträda en gång om året med amtmanden och fogdarna till ett amtsformandskab, som har att granska amtskommunens budget jämte förslag till uttaxeringar (»amtsskat»). Ordförande i amtsformaridskabet är amtmanden eller, vid förfall för honom, den äldste fogden. I städerna består kommunalstyrelsen likaledes af formandskab och representanter. Det förra skall räkna minst 4 och högst 12 medlemmar (efter antalet röstberättigade); i Kristiania är antalet likväl 15. Repræsentanternas antal är 3-dubbelt större; ordförande och vice ordförande väljas liksom på landsbygden. I »ladestederne» kunna de röstberättigade fordra eget formandskab med representanter, och gälla då samma regler som för städerna. Eljest höra »ladestederne» i kommunalt afseende till landsbygden, med hvilken de i kyrkligt hänseende äro förenade. För närvarande gäller sistnämnda fall 2 »ladesteder» och 1 af de nordligaste städerna.
Finanser. Statens inkomster utgöras väsentligen af skatter och afgifter, afkastningen af statsegendomar och allmänna inrättningar (post, telegraf och jernvägar) samt afkastningen af statskassans behållna vinst och andra aktiva. Statsräkenskaperna för finansåret 1 Juli 1885--30 Juni 1886 utvisa en inkomst af omkr. 43 1/2 mill. kr. och en utgift af omkr. 42 1/2 mill. kr. Största delen af inkomsten, 26,274,500 kr., lemnade indirekta skatter och afgifter (tullmedel och skeppsafgifter 20,117,500, bränvinsbränningsskatt 2,736,700, maltskatt 1,750,800, stämpelpappersafgifter 478,600, arfskatt 268,400 samt »departements- och retssportler» 922,500 kr.). Statens egendomar afkastade 1,437,100 kr., allmänna inrättningar 9,103,200 kr. (postverket 2,201,400, telegrafen 901,800, jernvägarna 6,000,200), statskassans aktiva 1,542,200 kr.; åtskilliga andra inkomster uppgingo till 5,183,800 kr. Utgifterna fördelade sig under samma finansår på följande hufvudposter: Kungliga huset 486,100, stortinget 482,800, statsrådet och departementen 1,185,900, universitet, skola och kyrka 3,924,600, öfriga utgifter under kyrko- och undervisningsdepartementet 401,800, för rättskipning och fängelseväsendet m. m. 2,621,200 kr., medicinalväsendet 1,548,400, den civila förvaltningen 258,700, landtbruk och kreatursskötsel 418,700, fiskerierna 96,700, vägar och kanaler 1,177,500, jernvägsdriften 5,674,300 och jernvägsanläggningar 240,100, industriella o. a. företag 257,800, tullväsendet 1,820,600, Kongsbergs silververk 594,200, skogsväsendet 171,500, räntor å statsskulden 4,625,300, amortering å densamma 727,200, pensioner 522,500, åtskilliga utgifter för uppbördsväsendet m. m. 893,100, armén 6,189,800, Norges geografiska uppmätning 220,800, marinen 1,954,700, fyrväsendet 621,500, hamninrättningar 597,900, postväsendet 2,220,000, telegrafen 1,108,700, understöd åt kommunikationsväsendet 567,400, utrikes ärenden 484,900, tillfälliga utgifter 315,100 och förvärfvandet af div. aktiva 90,500 kr. Anmärkas bör likväl, att åtskilliga utgifter, såsom för undervisningen, presterskapet och fattigvården, dels bestridas af särskilda fonder, som icke upptagas i statsbudgeten, eller på annat sätt (tionde o. d.), dels åligga kommunerna. Statsskulden, som tillkommit hufvudsakligen genom jernvägsanläggningar, uppgick vid slutet af finansåret 1885--86 till 105,329,500 kr. Samtidigt utgjorde statskassans aktiva 31,404,500 kr., förutom den kontanta behållningen och restantier, tills. 15,886,400 kr., och jernvägsaktier till ett nominelt värde af 92,628,700 kr. Lagen af d. 19 Juni 1880 angående förmögenhetsoch inkomstskatt till staten träder i kraft, först när dessa skatteformer påbjudits, hvilket ännu icke egt rum. Till bestridande af utgifterna för kommunens olika behof erlägges deremot direkt skatt, som utgår dels efter fast egendom, dels efter förmögenhet och inkomst.
N:s penningeväsende befann sig vid skilsmässan från Danmark (1814) i ett allt annat än godt skick, enär marknaden var öfversvämmad af assignationer och riksbankssedlar, till nominelt belopp af 8,193,000 rbdlr. Genom beslut af d. 19 Maj 1814 (sanktioneradt d. 23 i samma månad) hade den konstituerande riksförsamlingen garanterat såsom statsskuld icke blott nämnda sedelmassa, utan äfven de sedlar, som framdeles komme att utfärdas för statsutgifternas betäckande (enligt antagande 14 mill. rbdlr) till den af dansk-norska riksbanken d. 1 Aug. 1813 fastställda kursen af 375 proc., d. v. s. 200 rbdlr pr 100 spdlr silfver (»Eidsvoldsgarantien»). Kursen på dessa papper sjönk emellertid efter hand, så att 1 rbdlr, hvilken var garanterad ett silfvervärde af 32 norska skillingar (2,07 kr.), i Jan. 1816 stod lika med endast 6 skilling silfver. På stortinget 1816 erhöll ej häller nämnda garanti den för upphöjelse till lag nödvändiga pluraliteten af 2/3 och man stannade derför vid en konvertering med 12 skillings silfvervärde för 1 rbdlr. Samtidigt grundlades genom tvångsbidrag en ny bank, »Norges bank». Dennas sedlar skulle med början af år 1819 kunna inlösas med silfver; men en lag af 1818 lät med denna inlösen anstå tills vidare, till följd hvaraf kursen på de nye sedlarna nedgick till 220 proc. år 1822. Genom näringslifvets kraftiga utveckling var kursen likväl redan 1825 uppe i 111 1/2 proc., och ehuru den, till följd af tryckta konjunkturer under de följande åren, sjönk till 139 proc. år 1832, höjde den sig derefter stadigt, tills den år 1841 nådde pari. Lagen af 1842 påbjöd inlösen med silfver al pari, och detta har sedan stått fast. Norges bank, som har sitt hufvudkontor i Trondhjem, hade år 1885 utelöpande sedlar till ett belopp af 37 mill. kr. Enligt statuten är maximigränsen för sedelutgifningen 5/2 af den ursprungliga grundfonden (10 mill. kr.), 3/2 af reservfonden (år 1885: 5,900,000 kr.) och statens enligt lagarna af 1842 och 1863 förvärfvade bankaktier (2 1/2 mill. kr.) och 2/1 af en mindre fond. För hvad banken utöfver nu nämnda fonder eger i metallisk valuta kunna derjämte sedlar släppas ut i förhållandet 1:1. År 1885 utgjorde bankens metalliska kassa 28,675,610 kr. Af andra aktiva funnos i vexlar och vexelobligationer 23 mill. kr. och i inteckningar 9,727,000 kr. Inteckningslånerörelsen var under bankens första tid dess mest omfattande operation, men har efter hand inskränkts, i synnerhet efter upprättandet af »Kongeriget Norges hypoteksbank» (lagen af 1851), hvilken vid 1885 års slut beviljat inteckningslån å sammanlagdt 72 1/2 mill. kr. Något tidigare (1848) inrättades den första enskilda aktiebanken, i Kristiania, och sedan hafva 17 andra uppstått, de flesta efter 1860. Ingen af dessa banker har sedelutgifningsrätt. Af icke ringa vigt för omsättningen äro sparbankerna, af hvilka den första, i Kristiania, kom till stånd år 1822. Deras antal uppgår nu till 335 och summan af de förvaltade medlen till 193,200,000 kr. A. N. K.
Mynt, mått och vigt. N. hade förut silfvermyntfot, men har sedan 1875 efter anslutningen till den skandinaviska myntkonventionen (se d. o.) uteslutande guldmyntfot i likhet med Sverige och Danmark. Myntenheten var dessförinnan, från 1816, den norska »specien» (spd.), på hvilken räknades 120 »skilling». 9 1/4 spd. myntades af 1 mark fint silfver, kölnisk vigt. 24 sk. kallades en »mark» 1. en »ort»; 1 spd. motsvarade 4 kr., 1 ort 80 öre. För mått och vigt antogs genom lagen af d. 22 Maj 1875 det metriska systemet, hvilket efter d. 1 Juli 1882 blef det enda gällande och äfven i det närmaste hunnit undantränga det gamla. Enligt lag af d. 28 Juli 1824 var den norska »fod» (0,3137 m.) enheten för längdmåttet samt delades i 12 »tommer» och 144 »linjer». 2 fod utgjorde 1 »alen», 3 alen 1 »favn», 18,000 alen l. 36,000 fod 1 mil (11,295 km.). Ytmåttet var »kvadratföd» (0,0984 qvm.), »kvadratalen» och »kvadratfavn». För jord var enheten ett »maal land» (9,843 ar), hvaraf 4 gingo på 1 »töndeland» (0,3937 har). Enheten för rymdmått var 1 »pot» (1/32 kub. fot l. 0,965 liter); hvilken delades i 4 »pæle». För torra varor gällde »korntönden», som delades i 8 »skjepper», 32 »fjerdingkar», 144 potter (4,5 kub. fot), 1 fjerdingkar var = 4,5 potter. Våta varor och fiskvaror räknades i »ankere» à 40 potter. »Fisketönden» var = 3 ankere, 1 »om» = 4 ankere, 1 »oksehoved» = 1 1/2 om l. 6 ankere l. 240 potter. Fartygsdrägtighet mättes efter 1845 i norska kommerseläster (= 2,1 fransk tonneau de mer l. 1,8 eng. registerton). Trälast = »lästen» var = 126,8 kub. fod l. 3,916 kub. m. I handeln räknas med Kristiania-standard, som motsvarar 5/8 Petersburgstandard l. 2,92 kbm., och Drammens bottens standard (= 18/11 Kristiania-st.). Handelsvigten var 1 »pund» ([pund]), som delades i 2 »mærker», 32 »lod», 128 qvintin, 512 ort o. s. v. Högre vigter voro 1 »lispund» = 16 pund, 1 »skippund» = 20 lisp., 1 »vog» = 36 pund och 1 »bismerpund» = 12 pund. Det norska pundet motsvarar 498,1137 gr.; 1 kg. är lika med 2,007574 norska pund. Dessutom funnos särskild silfvervigt och medicinalvigt. Y. N.
Försvarsväsendet. Armén är organiserad hufvudsakligen efter milissystemet, men med en fast befäls-kader, hvartill hittills hafva kommit ständigt tjenstgörande depoter. Då konungen vistas i N., för han högsta befälet öfver armén; eljest förordnas en generalperson till högste befälhafvare för densamma. De kommandoärenden, som konungen förbehållit sig att sjelf afgöra, föredragas inför honom af chefen för armékommandots expeditionsafdelning i Stockholm; öfriga ärenden afgöras af »högste befälhafvaren». Arméns förvaltning handhafves af Försvarsdepartementet, hvars chef är ett statsråd. Arméns sammansättning och krigstjenstskyldigheten äro bestämda genom lagen af d. 3 Juni 1876 och värnpligtslagen af d. 16 Juni 1885. Armén utgöres af linietrupperna, landtvärnet och landstormen, af hvilka endast linietrupperna kunna föras utom landets gränser. Landstormen är egentligen afsedd endast till lokalförsvar. Armén omfattar infanteri, kavalleri och artilleri. Infanteriet består af Norske jægerkorps, med 1 kompani i Stockholm och 4 i Kristiania (26 officerare och 455 man), i ständig tjenstgöring; 5 brigader med stab, 1 depotafdelning (16 officerare och 206 man, i ständig tjenstgöring), samt 4 bataljoner om 4 liniekompanier (21 officerare och 859 man) och 2 landtvärnskompanier. Kavalleriet omfattar 1 brigad med 3 ridande jägarekårer och tillsammans 11 sqvadroner, af hvilka 1 med 4 officerare och 82 man i ständig tjenstgöring (en sqvadron räknar 3 officerare och 109 man). Artilleriet räknar 1 brigad med 5 bataljoner samt 2 ridande och 7 åkande batterier på 6 och 2 fot-(bergs-)batterier på 4 kanoner (batteriet med 4 officerare och 127--151 man, af hvilka 1/2--1/4 i ständig tjenstgöring); besättningen på Vardöhus fästning: 2 officerare och 28 man. Enligt den af stortinget 1887 antagna, men af K. M:t ännu ej fastställda organisationsplanen skola linien, landtvärnet och landstormen organiseras fullkomligt likformigt, och de tre bataljonerna, eller motsvarande afdelningar -- en ur hvarje uppbåd, som rekryteras inom samma område --, förenas till en kår under linie-bataljonschefens befäl. Med bibehållande af brigadindelningen skall infanteriet utgöras af Norske jægerekorps, som får sitt eget rekryteringsområde och håller 168 man i ständig tjenstgöring (kompaniet i Stockholm indrages), och 20 kretskårer. Alla 21 kårerna hafva en bataljon i hvartdera uppbådet. Kavalleriet delas i 3 kårer om 3 sqvadroner i hvarje uppbåd och 1 ordonnansafdelning; artilleriet i 4 kårer: 3 fältkårer om 3 batterier och 1 parkkompani samt 1 bergskår med 2 fästnings- och 2 bergsbatterier. En ingeniörkår med 1 bataljon på 5 kompanier skall uppsättas och derjämte sanitetskårer, trängkår, intendenturkår o. s. v. Alla depoter och ständigt tjenstgörande afdelningar (med högst få undantag) bortfalla enligt den nya organisationen, på samma gång det fasta befälets antal vid linien minskas. Linietruppernas stridande styrka på krigsfot upptages till omkr. 20,000 man med 300 fasta och 260 värnpligtiga officerare, landtvärnets till samma styrka med 134 fasta och 393 värnpligtiga officerare. -- Rekryteringen hvilar på allmän värnpligt, utan rätt till byte eller legning. Skyldigheten till krigstjenst inträder med d. 1 Jan. det år, under hvilket den värnpligtige fyller 23 år. Hvarje infanteri-bataljon (kår) har sitt utskrifningsdistrikt, från hvilket den erhåller sitt manskap, medan de öfriga vapnen efter uppgjord fördelning hänvisas till alla distrikten. Enligt den nya värnpligtslagen skola de 5 yngsta åldersklasserna tillhöra linietrupperna, de 4 derefter följande landtvärnet och de 4 derefter kommande landstormen, hvarjämte alla tjenstdugliga och icke på annat sätt i anspråk tagna män mellan 18 och 50 års ålder tillhöra landstormens förstärkning. Öfningstiden utgöres af rekrytskola under 42 dagar för infanteriet och fotartilleriet, 50 dagar för ingeniörtrupperna, 70 dagar för kavalleriet och åkande artilleriet samt 18 eller 25 dagar för trängen, hvarjämte linietruppernas öfningar, till hvilka två åldersklasser af infanteriet och tre af öfriga vapen inkallas, pågå under 24 dagar. Landtvärnets yngsta åldersklass skall dessutom hädanefter inkallas till 12 dagars öfning. Underbefälet utgöres af korpraler och underofficerare, af båda graderna såväl fast anställda (korpralerna dock endast tills vidare) som värnpligtiga. För anställning såsom fast underofficer fordras att hafva genomgått en 2--3 års kurs vid underofficersskola; för antagande till värnpligtig underofficer fordras att hafva genomgått en hundra dagars kurs. Underofficerare under 45 års ålder, som tjenat väl 6--12 år, erhålla företrädesrätt till vissa civila tjenster, hvarjämte underofficerare erhålla pension. Fast anställda officerare erhållas från krigsskolan af kadetter, som gjort rekrytskola och bataljonsöfning, aflagt »examen artium» (mogenhetsexamen) och genomgått krigsskolans öfre afdelning med tvåårig kurs. För anställning såsom icke fast aflönad officer fordras att hafva genomgått krigsskolans nedre afdelning med ettårig kurs jämte ett halft års garnisonstjenst. Såsom officerare vid artilleriet och ingeniörkåren anställas officerare af öfriga vapen, som genomgått krigshögskolan, hvilken för öfrigt utgör vilkor för inträde i generalstaben. Denna utgöres af 17--21 officerare och 5 underofficerare förutom aspiranter, hvilka skola tjenstgöra såsom sådana 4 år. Generalitetet räknar 9 officerare, af hvilka dock några kunna vara öfverstar. -- Beväpningen utgöres af Jarmanns repetergevär med 10,15 mm:s kaliber (remingtongevär med 12,1 mm:s kaliber äro ännu i bruk) och framladdningskanoner, hvilka framdeles skola utbytas mot bakladdningskanoner af fransk modell (de Bange). Hästarna vid den värfvade sqvadronen och ett mindre antal vid ett batteri tillhöra staten i egenskap af stamhästar. Öfriga hästar vid kavalleriet och artilleriet kallas qvartereller distriktshästar och uppställas af vissa gårdar mot årlig ersättning och godtgörelse för hvarje tjenstgöringsdag. Beridna officerare erhålla ersättning för underhåll af en häst. Arméns budget för 1887--88 upptager för försvarsväsendet till lands 6,325,000 kr. C. O. N.
Fasta försvaret. Då N. 1814 förenades med Sverige, egde det ett icke obetydligt antal befästa platser, de flesta belägna sunnanfjälls. Landgränsen skyddades af de gamla fästningarna Fredrikssten, Fredriksstad och Kongsvinger samt några skansar vid Glommens öfre lopp, bakom hvilka Akershus fästning vid Kristiania utgjorde försvarets hufvudförrådsort. Längs kusten voro förutom den gamla örlogshamnen Fredriksværn äfven de vigtigaste städerna försedda med befästningar, såsom Kristianssand med Kristiansholms fäste, Bergen med Bergenhus fästning, Frederiksborg och Sverresborg, Trondhjem med Kristianssten och Kongens bastion mot landsidan samt Munkholmens fästning mot sjösidan, hvartill slutligen kom Vardöhus såsom en gränspost vid Ishafvet. Dessutom funnos på flere andra punkter längs kusten mindre befästningar och batterier, till större delen anlagda och bestyckade af kommunerna sjelfva. De förändrade politiska förhållandena betingade ett förändradt anordnande af landets försvar. De af 1836 års s. k. centralkommission föreslagna åtgärder kommo dock icke omedelbart till utförande. Först under åren 1845--50 gjordes två nya fästningsanläggningar, nämligen Oskarsborg på södra Kaholmen vid Dröbaksund (smalaste stället i Kristiania-fjorden) för att från sjösidan trygga rikets hufvudstad, samt två fästen (»Norske Löve» och »Citadellet») till skydd för den nyanlagda örlogshamnen Karl-Johans-værn vid Horten, omkr. 30 km. sydligare, på Kristiania-fjordens vestra strand. Efter 1870--71 års krig uppfördes några nya batterier på båda dessa platser, hvarjämte inloppet v. om Kaholmen stängdes med en stenjété. Utom dessa båda fästningsanläggningar af yngre datum underhållas ännu följande äldre fästningar såsom fredsetablissement för der kasernerade trupper, nämligen: Akershus fästning, i hvilken äro förlagda härens arsenal och hufvuddepoter samt militära verkstäder; Bergenhus fästning med tillhörande fästen och batterier, upplåtna åt Bergenska infanteri-brigaden och ett batteri artilleri; Kristianssands befästningar för Kristianssandska infanteribrigaden och ett batteri artilleri; Fredriksværn, flottans gamla varf; Fredriksstads fästning, artilleridepot och garnisonsort för en artilleribataljon; Fredriksstens fästning för 1:sta Akershusiska infanteribrigaden; Kongsvingers fästning, innehållande en arsenal för äldre gevär, samt Vardöhus fästning i Finmarken. O. A. B.
Krigsflottan bestod i Juli 1886 af 39 ångfartyg om 10,990 indicerade hästkrafter och 154 kanoner, deraf 4 monitorer, 2 fregatter, 2 korvetter, 11 kanonbåtar af 1:sta och 2:dra klass, 15 mindre kanonbåtar, 4 torpedobåtar och 1 bogserångare, samt 6 segelfartyg. Flottans militärpersonal bestod af 119 officerare och 332 underofficerare samt manskap med ständig tjenstgöring. De 1886 utkommenderade fartygen voro bemannade med 645 matroser samt 179 officerare och kadetter. Alla sjömän på handelsflottan samt män i sjöstäderna mellan 22 och 35 år äro införda i rullorna och skyldiga till tjenstgöring till ett antal af nära 27,000 (1886).
Riksvapnet. Efter skilsmässan från Danmark återupptog N. sitt gamla riks vapen, ett krönt lejon med bila, hvilket k. resol. af d. 10 Juli 1844 närmare bestämde sålunda: en röd fyrkantig sköld, i hvilken synes ett nederst från venster upp mot höger i framåtskridande ställning rest krönt lejon med öppet gap och utsträckt tunga, hållande i framtassarna en höjd stridsyxa af silfver med gyllene skaft och silfverblad; öfver skölden är en kunglig krona. S. å. fastställdes äfven ett unionsvapen, som nyttjas af konungen och den kungliga familjen, men som för öfrigt får användas endast i ärenden, som röra båda rikena gemensamt samt af myndigheter eller ämbetsmän, på hvilkas åtgärd sådana ankomma. Unionsvapnet består af en sköld, hvars högra hälft upptages af Sveriges och venstra af N:s vapen. Öfver hvartdera rikets vapen är en kunglig krona anbragt och i midten konungaättens vapen; hela skölden omgifves af en kunglig mantel under en kunglig krona. -- Kort efter upphäfvandet af föreningen med Danmark erhöll N. genom kung. af d. 27 Febr. 1814 sin egen flagg. Genom grundlagen bestämdes derefter, att N. skulle hafva sin egen kofferdiflagg och att dess örlogsflagg skulle vara en unionsflagg. Enligt nu gällande bestämmelser, hvilka innehållas i k. resol, af d. 20 Juni 1844 (jfr k. resol. af d. 17 Juli 1821), är handelsflaggen högröd och genom ett i hvit kant infattadt mörkblått kors delad i fyra fält, af hvilka det öfre närmast stången innehåller det för örlogsflaggen bestämda unionstecknet. Örlogsflaggen är lika med handelsflaggen, men är klufven och tungad; öfre fältet närmast stången innehåller det för de Förenade rikena gemensamma unionstecknet, der färgerna i båda rikenas flaggor äro lika fördelta. Såsom örlogsgös och af de Förenade rikenas sändebud och konsuler användes en flagg, som är lika med unionstecknet i örlogsflaggen. Konungens och den kungliga familjens flagg är en örlogsflagg med unionsvapnet i midten. -- N:s enda orden, instiftad 1847 af konung Oskar I, är Sankt Olafs orden (se denna). N. har dessutom 2 medaljer, hvilka utdelas på förslag af regeringen och efter beslut i statsrådet, nämligen Medaillen for borgerdåd, stiftad 1819 och utvidgad 1844 (2 klasser: guld och silfver), samt Redningsmedaillen, stiftad 1885 (3 klasser; i den 1:sta är medaljen af guld, i den 2:dra och 3:dje af silfver). Dessutom utdelar konungen flere medaljer i guld och silfver.
Undervisningsväsendet. N. har 1 universitet, det Kongl. Frederiks universitet i Kristiania (se art. Kristiania universitet). Det inrättades d. 2 Sept. 1811, men trädde i verksamhet först i Aug. 1813. Vid praktisk-teologiska seminariet i Kristiania, inrättadt 1848, skola teologie kandidater, hvilka söka anställning såsom prester, aflägga examen. Seminariet styres af biskopen i Kristiania stift och teologiska fakulteten; undervisningen bestrides af 1 förste och 4 andre lärare. -- Den högre skolundervisningen meddelas vid de offentliga skolorna för högre allmänbildning, hvilkas nu gällande organisation är bestämd genom lag af d. 17 Juni 1869 med tilläggsstadgar. Dessa läroverk äro »middelskoler» och latin- eller realgymnasier. »Middelskolen», der kursen är 6-årig, utgör en förskola till gymnasiet och meddelar tillika de lärjungar, som omedelbart från densamma utgå i lifvet, en afslutad och efter deras behof afpassad allmänbildning. Med »middelskolen» kan förenas en praktisk realskola samt -- likväl utan kostnad för staten -- en eller flere förberedande klasser. Vid gymnasiet, der kursen är 3-årig, afslutas förberedelsen för universitetet och högre specialskolor. De nu nämnda offentliga läroverken äro till antalet 17. De 4 äldsta af dem, katedralskolorna i Kristiania, Kristianssand, Bergen och Trondhjem, omfatta latin- och realgymnasium samt »middelskole», 10 andra läroverk latingymnasium och »middelskole», 1 realgymnasium och »middelskole» samt 2 endast »middelskole». Föreståndaren för en skola benämnes rektor; öfriga fast anställda lärare äro öfverlärare och adjunkter, hvilka utnämnas af K. M:t, samt klasslärare, hvilka tillsättas af skolöfverstyrelsen. Finnas två gymnasier vid samma läroverk, förordnar öfverstyrelsen en af lärarna till konrektor för det ena. Skolrådet består af rektor och de fast anställde lärarna. För hvarje skola skall tillsättas en direktion (» Forstanderskab»), bestående af en magistratsperson, rektor och tre på platsen bosatta, af kommunalstyrelsen valda män. Öfver religionsundervisningen eger den kyrkliga »overövrigheden» uppsigt, öfver ekonomien den civila. Högsta styrelsen utöfvas af Kirkeog undervisningsdepartementet. Under läsåret 1882--83 voro vid de offentliga skolorna anställda 250 lärare och 10 lärarinnor. Högsta lärjungeantal var 3,480. Rättighet att anställa middelskole-examen och »examen artium» (studentexamen) innehafves dessutom f. n. af flere privatskolor i de större städerna samt af åtskilliga kommunskolor (hufvudsakligen »middelskoler», borgare- och flickskolor). De sistnämnda, liksom flere skolor, hvilka ännu icke erhållit sådan examensrätt, åtnjuta vanligen statsbidrag. -- Den lägre skolundervisningen är ordnad genom folkskolestadgarna för städerna af d. 12 Juli 1848, för landsbygden af d. 16 Maj 1860 samt senare förordningar. Undervisningen är obligatorisk i städerna från 7:de året, å landsbygden från 8:de, till dess barnen konfirmerats. Närmaste ledningen af folkskola i stad, äfvensom i köping (»ladested») med egen kommunalstyrelse, tillkommer skolkommissionen, som består af platsens kyrkoherdar och komministrar, 1 ledamot af magistraten och så många af kommunalstyrelsen valda män, som denna bestämmer, under ordförandeskap af en af de presterlige ledamöterna, utsedd af biskopen. Inspektor är prosten; högsta tillsynen öfver undervisningen har biskopen, i öfrigt stiftsdirektionen. Med folkskola kan, då kommunalstyrelse dertill samtycker, förenas en särskild klass för högre undervisning. Lärare och lärarinnor tillsättas af biskopen, under lärare af prosten. Flere städer, i synnerhet de större, hafva en af kommunen aflönad skolinspektör, som under skolkommissionen har ledningen af skolväsendet. På landsbygden utgör hvarje »herred» i regeln 1 skolkommun, hvilken delas i flere skolkretsar med det område, som skolkommissionen finner lämpligt. Bruk, fabriker och andra verk bilda vanligen egna skolkommuner. Närmaste ledningen af skolväsendet åligger äfven på landet »skolkommissionen», hvilken består af kyrkoherden såsom ordförande, komministern, der sådan finnes, »formandskabets» ordförande och ett antal af kommunalstyrelsen utsedda män samt en af och bland skolkommunens lärare utsedd person. Stiftsdirektionen bildar öfverstyrelse för skolväsendet inom stiftet. I alla frågor, som röra skolväsendet på landet, förstärkes stiftsdirektionen med en af konungen utnämnd skoldirektör, som genom resor inom stiftet skall göra sig förtrogen med skolans såväl yttre som inre ställning, och som är skyldig att gå skolkommissioner och lärare tillhanda med råd och upplysningar. Öfverinseendet öfver stiftets skolväsende åligger biskopen och skoldirektören. Folkskolorna äro af 2 slag, högre och lägre. De sistnämnda äro kretsskolor, i hvilka de till en viss krets hörande barnen erhålla dels den lagstadgade undervisningen, dels frivillig sådan. De högre folkskolorna äro gemensamma för flere skolkretsar, för en hel skolkommun eller för flere skolkommuner och äro afsedda att meddela en vidare utbildning. Med kommunens samtycke kunna derjämte inrättas slöjd- och arbetsskolor. År 1882 hade folkskolorna i städerna sammanlagdt 401 lärare och 473 lärarinnor samt i genomsnitt 41,590 lärjungar. Hela antalet barn i skolåldern utgjorde 62,035. På landsbygden funnos 208,069 skolpligtiga barn, 3,430 lärare och 193 lärarinnor; de högre folkskolorna räknade 515 lärjungar, 30 lärare och 5 lärarinnor. För utbildning af lärarekrafter finnes ett seminarium (med 1 föreståndare och förste lärare och minst 2 andre lärare) i hvart och ett af de 6 stiften. Kursen är 2-årig, och till hvarje seminarium hör en öfningsskola, hvartill närmaste kretsskola kan tjena. Seminariet står under uppsigt af stiftsdirektionen. I Hviteseids pastorat i Kristiandssands stift finnes ett liknande seminarium, för hvilket bestämmelserna väsentligen äro desamma som för stiftsseminarierna. Under läsåret 1882--83 hade dessa 7 seminarier tillsammans 416 lärjungar. -- För dem, som genomgått folkskolan på landet, finnas åtskilliga skolor med bidrag af statsmedel till tre gånger det belopp, som utgår af amtskassan. Sådana äro amtsskolor, folkhögskolor och enskilda skolor med samma läroplan som amtsskolorna samt aftonskolor. Styrelsen öfver amtsskolorna utöfvas af en kommission, som tillsätter lärare samt består af skoldirektören och ett antal af »amtsformandskabet» utsedda medlemmar. Denna kommission utöfvar tillsyn äfven öfver folkhögskolorna. Aftonskolan är i fråga om organisation, styrelse och inspektion ställd under samma auktoriteter som folkskolan. -- Enligt lag af d. 8 Juni 1881 finnas abnormskolor, dels helt och hållet underhållna af staten, dels enskilda och kommunala skolor med statsbidrag och kostnadsfri undervisning. Den närmare tillsynen öfver sådan skola är uppdragen åt en af konungen tillsatt kommission, bestående af stiftets skoldirektör och 2 andra ledamöter. F. n. finnas 7 döf-stum och 2 blindinstitut samt en arbetsskola för konfirmerade blinda. Af privata, med statsanslag försedda skolor för sinnesslöa barn finnas 2 i Kristiania (1 för gossar och 1 för flickor) samt 1 i Bergen. -- Tekniska skolor finnas i Kristiania, Bergen och Trondhjem, tekniska aftonskolor i 5 andra städer. Alla dessa skolor åtnjuta bidrag af statsmedel och stå under högsta öfverinseende af departementet för offentliga arbeten. Vid flottans hufvudstation, Karl Johansværn, är inrättad en, företrädesvis för elever vid flottans mekaniska verkstäder afsedd, teknisk skola, hvilken underhålles af staten. I Kristiania finnas 2 tekniska aftonskolor, hvilka bekostas af kommunen. -- Konst- och handtverksskolan i Kristiania, grundlagd år 1818 och ombildad 1884 samt delvis bekostad af kommunen, utgöres af en förberedande skola och en fackskola, omfattande byggnads-, handtverks-, konsthandtverks- och dekorationsmålningsklasser. I flere städer, hvilka sakna tekniska skolor, finnas offentliga rit- eller aftonskolor med statsbidrag. Liknande understöd utgår äfven till industriskolan för qvinnor i Kristiania (inrättad 1875), till flere skolor för utbildning af lärare i hemslöjd, arbets- och sjömansskolor (f. n. i 16 städer), samt Kristiania musik- och organistskola (grundlagd 1883). -- I Aas pastorat, nära Kristiania, arbetar sedan 1859 ett af staten underhållet landtbruksinstitut, omfattande en lägre afdelning (2 år) och en högre (1 år). Der finnes (sedan 1887) äfven en särskild trädgårdsskola. Sex amt hafva landtbruksskolor med statsbidrag. -- I Kongsberg, Elverum och Stenkjær underhåller staten skogsskolor. -- I Kongsberg finnes en elementär bergsskola, för hvilken utgifterna bestridas af Kongsbergs silfververk. -- I Kristiania finnas en krigsskola (se d. o.) och en krigshögskola (se Militäre höiskolen). Vidare märkas centralskolan för lärare i gymnastik och vapenföring i Kristiania samt underofficersskolor m. fl. vid de särskilda brigaderna. I Karl Johansværn finnas en sjökrigsskola samt underofficers-, konstapels-, skeppsgosse- och torpedoskolor. N. R. B.
Norsk konst framträder under äldsta tiden hufvudsakligen såsom arkitektur. Af hednatidens byggnader är knappast mera i behåll än några utskurna plankor i Urnes stafkyrka. Arkitekturen börjar följaktligen med kristendomens införande och har sitt uttryck förnämligast i kyrkobyggnader. Landets äldsta kyrka är Moster, uppförd år 996 och nu inryckt såsom kor i en större byggnad. -- Stilen röjer hufvudsakligen inflytande från England, men äfven från Frankrike och andra land. Af de romanska kyrkobyggnaderna af sten må nämnas Gamle Akers kyrka i Kristiania, Ringsakers kyrka på Hedemarken, Grans kyrka på Hadeland m. fl., alla utgörande större eller mindre modifikationer af basilikan. Skeppet i Stavangers domkyrka och tvärflyglarna i Trondhjems domkyrka äro de förnämsta minnesmärkena af denna stilart, hvilken varit använd äfven vid Kristkyrkan i Bergen, Halvardskyrkan i Oslo och på andra ställen. Vackra ruiner från rundbågsstilen visa Hamars domkyrka och Hovedöns kloster. Spetsbågsstilen utvecklade sig i N. på samma sätt under engelskt och delvis franskt inflytande. Dess förnämste representant är östra flygeln af Trondhjems domkyrka med dertill hörande oktogon. Dit är också att räkna koret i Stavangers domkyrka. Båda dessa byggnader stamma från 13:de årh. Dale (Lysters) lilla kyrka i Sogn har en präktig portal i engelsk spetsbågsstil. I Bergen uppfördes Apostlakyrkan efter mönster af det berömda La sainte chapelle i Paris och liksom detta i två våningar. Af profana byggnader är antalet ringa. Kongehallen i Bergen är en sådan i spetsbågsstil, och Rosenkrantz' torn på samma ställe erbjuder prof på rundbågsstilen. Äfven finnas ruiner af åtskilliga gamla borgar, såsom Valdinsholm i Glommen, Mjöskastellet o. a. Tönsberghus har några lemningar af gamla byggnader af tegel, ett material, som sällan hade användning i N. I Trondhjem visa qvarlefvorna af ärkebiskopsgården blandade rund- och spetsbågsformer. Många af dessa byggnader röja en icke ringa originalitet i behandlingen af främmande motiv, men det är dock endast inom träarkitekturen det medeltida N. kan sägas hafva skapat en sjelfständig nationel stil i de s. k. resverks- eller stafkyrkorna. Dessa härröra från 12:te--15:de årh. och hafva sitt namn efter det sätt, hvarpå de uppfördes, i det den yttre väggbeklädnaden sammanhålles af stolpar eller stafvar, som äro infällda i ramar. Grundplanen är alltid basilikans med en halfcirkelformig apsis i ö. och narthex i v. Men öfre delen af byggnaden antog former, som närmast berodde af materialets natur, och det hela fick derigenom ett från basilikan vidt skildt utseende, kanske mest påminnande om byggnadssättet i östra Asien. Stafkyrkorna äro numera få: Hiterdal och Eidsborg i Thelemarken, Borgund, Urnes och Hoprekstad i Sogn, Ringebo, Vaage och Lom i Gudbrandsdalen, Hedal, Reinlid, Lomen och Hurum i Valdres. Gols kyrka är flyttad till Bygdö vid Kristiania, Fortuns till Fantoft vid Bergen och Holtaalens till Trondhjem. -- Om en norsk målarekonst under medeltiden kan det ej blifva tal. Ganska vackra anlag för skulptur framträda deremot i stenhuggeriarbetena på en del kyrkor och de rika utskärningarna på stafkyrkorna. -- Under 16:de årh. låg arkitekturen i N. alldeles nere, och det 17:de frambragte högst litet. Den stora träbyggnaden i Trondhjem från 18:de årh., »Stiftsgården» kallad, skänker ett visst intresse. Sedan 1840 visar sig större sträfvan efter stilfulla byggnader, t. ex. i Oskarshal vid Kristiania. I första rummet kommer likväl restaurationen af Trondhjems domkyrka, hvars östra flygel anses blifva färdig år 1889. -- Här och der på landsbygden hafva under 17:de--18:deårh. renaissancen och rococon lemnat mönster för träbyggnader, hvilka ännu finnas qvar i öfre Gudbrandsdalen och utgöra intressanta prof på den norske bondens originella bearbetning af nämnda stilarter. -- År 1818 inrättades i Kristiania en s. k. »kunst- og tegneskole», hvilken blef en första, om ock ringa, början till en sjelfständig nyare norsk konst. Vid densamma verkade landskapsmålaren Flintoe. I utlandet bosatte sig Dahl och Fearnley, medan porträttmålaren Görbitz efter ett långt uppehåll i Paris återvände till Kristiania. År 1836 stiftades den första norska konstföreningen, i Kristiania, och då 1837 nationalgalleriet kom till stånd, verkade detta lifgifvande på den fosterländska konsten. Ett ännu större steg tog denna, sedan Adolf Tidemand (1814--76) och Hans Gude (f. 1825) återvändt från Düsseldorf och vunnit ryktbarhet. Revolutionen 1848--49 gjorde, att de norske konstnärerna för en tid lemnade Tyskland och slogo sig ned i Kristiania. Der uppväxte sålunda en liten konstnärskoloni, som omfattades med stort intresse, och hvars inflytande spårades långt derefter. Flertalet konstnärer fortfor likväl att bo i utlandet, och först på senare tiden har en ändring derutinnan skett. Mest omhuldadt var landskapsmåleriet, som hade, utom Gude, äfven andra mer eller mindre framstående utöfvare, såsom H. A. Cappelen, Mörten Müller, Eckersberg, R. Boll, Bodom, Baade, Frich, N. Müller, Jacobsen, L. Munthe, Amaldus Nielsen, F. Collett, Thurmann, Barlag, Diesen, Schöien, A. Normann, Carl Nielsen och Frithjof Smith-Hald. Färre voro de, som trädde i Tidemands spår såsom historie- och genremålare: Arbo, Knut Bergslien, C. Brun och Carl Hansen. Askevold och Böe vunno namn såsom djurmålare, fru Dietrichson (född Bonnevie) samt fröknarna Sinding och Schreiber såsom porträttmålarinnor. En yngre rad af konstnärer, som valt Kristiania och i några fall utlandet till vistelseort, räknar inom sig namnen E. Werenskiold, E. Petersen, G. Munthe, Fr. Thaulow, Chr. Krohg, O. Sinding m. fl. samt fröknarna H. Backer, K. Kielland och A. Nörregaard. -- Af de förste bildhuggarna efter 1814 må nämnas Michelsen, elev af Thorvaldsen, och i en senare tid Brynjulf Bergslien, Middelthun, Jakobsen, Borch, Fladager, Glosimodt och Budal.
Inom musiken har N. på sista tiden kunnat framvisa betydande namn. Ole Bull (1810--80) hade länge europeiskt rykte såsom violinist, och fruarna Erika Lie-Nissen och Agathe Backer-Gröndahl äro berömda pianister. Bland kompositörer må här nämnas H. Kjerulf, E. Grieg, Johan Svendsen, Johan Selmer, Ole Olsen och Otto Winter Hjelm. Stora förtjenster om det musikaliska lifvet i Kristiania har egaren af Warmuths musikhandel derstädes inlagt.
Den sceniska konsten är i N. af yngre datum. Under 18:de årh. idkades den i städernas dramatiska dilettantsällskap, hvilka stundom hade fullständiga teatrar. 1827 fick Kristiania en fast teater med hufvudsakligen danska skådespelare. År 1850 inrättade Ole Bull i Bergen en uteslutande norsk teater, och kort derefter kom en liknande till stånd i Kristiania. På 1860-talet sammanslogs sistnämnda institution med den bestående danska till den nuvarande norska nationalteatern. Äfven Bergen har, efter ett längre afbrott, under de senare åren haft en stående norsk teater. Bland de äldre danske konstnärerna i Kristiania, hvilka egde ett ganska stort inflytande på smakens utveckling, verkade äfven kortare eller längre tid flere män, hvilka kunna räknas till danska teaterns bästa krafter, en Chr. Jörgensen, Vilh. Wiehe, Hagen, den yngre Rosenkilde m. fl. De första norska konstnärer, som eröfrade sig en plats vid teatern, voro Laura Svendsen, som senare äktade skådespelaren Gundersen, Lucie Johannesen (fru Wolf), fröken Parelius och Johannes Brun samt den sistnämndes första hustru, f. Rasmussen. Senare tillkommo fru Johanne Juel-Reimers, Gundersen, Reimers, Clausen m. fl. Y. N.
Norska språket var under sitt äldre skede, fornnorska (till reformationen), icke såsom nu inskränkt till N. och Färöarna, utan dess område omfattade då (se Nordiska språk) en tid bortåt äfven delar af Irland och norra Skotland, Man, Hebriderna, Shetlandsöarna och Orkn-öarna, på hvilka båda senare ögrupper norskt språk fortlefde långt in i nyare tid, dessutom vissa delar af det nuvarande (vestra) Sverige (Bohus län, Särna i Dalarna, Jämtland och Herjedalen). Kännedomen om fornnorskan hemtas endast till ringa del utur runinskrifter. Dessa äro nämligen jämförelsevis få -- något öfver 100 stycken -- och i språkligt afseende föga upplysande, hälst de nästan samtliga tillhöra tiden 1050--1350 och således äro samtidiga med eller åtminstone föga äldre än den äldsta literaturen. Hvad af denna bevarats är uteslutande skrifvet med latinskt alfabet. De äldsta handskrifterna äro föga yngre än de äldsta forn-isländska och af icke obetydligt intresse; men i sin helhet är N:s gamla literatur till såväl innehåll som omfång ojämförligt underlägsen Islands. Den utgör sammanlagdt endast omkr. 20 olika arbeten, och af dessa äro endast få af större literärt värde. I språkligt afseende synnerligen vigtiga äro de massor af diplom, som sträcka sig genom hela N:s medeltid fr. o. m. 1200-talets början, och som äro upplysande i synnerhet rörande språkets dialektiska skiftningar. De äldsta fornnorska språkformerna har man icke att söka i de äldsta nu bevarade handskrifterna, utan i de uti något yngre handskrifter meddelade gamla skaldeqvädena, alltifrån Þjóðolfs från Hvin (slutet af 800-talet) dagar. Vid denna tid skilde sig språket så föga från den öfriga Nordens, att det knappast då ännu kunde kallas specifikt norskt; likaså var, sedan isländskan (från omkr. 900) afskilt sig från moderspråket, norskan, olikheten dem emellan till att börja med försvinnande liten, naturligtvis hvad literaturspråket beträffar. Från och med 1200-talet äro emellertid de båda språken ganska skarpt skilda. Isländskan fullföljer en i hög grad sjelfständig utveckling, under det att norskan på grund af geografiska och politiska förhållanden får i mycket gemensamma öden med de östnordiska språken. Sedan N. 1319 förenats i personal-union med Sverige, börja rena svecismer att vinna insteg i norska skriftspråket. Äfven för öfrigt har 1300-talet att uppvisa flere afvikelser från det äldre språkbruket. Under 1400-talet, då N. är i union med Danmark och tidtals äfven med Sverige, upptagas i norskan en mängd danismer samt en och annan svecism. Mot slutet af medeltiden växer detta danskans inflytande med jättesteg, så att den norska literaturen aftynar, och norska såsom skriftspråk slutligen alldeles undantränges af danska. Under 1400-talet eger N. knappast någon annan literatur än diplom, och redan vid slutet af århundradet är det alldeles öfvervägande antalet af dessa skrifvet på ett språk, som är nästan ren danska. På norska skrifna diplom från 1500-talet träffas endast som sällsynta undantag, och fr. o. m. reformationen, då bibeln och de gamla lagarna öfversattes till danska, icke norska, blef danskan afgjordt N:s literaturspråk samt derjämte stadsbefolkningens och de läskunniges talspråk. Det kan dock ej nekas, att många norska författare under de följande årh. skrefvo ett språk, som egde en starkt norsk färg, t. ex. P. Olausson Friis (d. 1614), P. Dass (d. 1708) och i viss mån äfven 1700-talets båda literära stormän Holberg och Wessel. Men först efter N:s politiska frigörelse (1814) har ur det under föreningen med Danmark införda danska literaturspråket under inverkan af de norska folkmålen ett särskildt nynorskt språk utvecklat sig. Till sin ljudbyggnad står detta norska språk närmare svenskan än danskan. Det bibehållna danska stafningssättet gör emellertid, att skilnaden mellan danska och norska på papperet väsentligen inskränker sig till ordförrådet. Norskan har nämligen ur folkmålen upptagit en mängd i Danmark okända ord, och för att göra sina skrifter tillgängliga för danska läsare bifoga norska författare ofta ordförklaringar under texten (så t. ex. Kielland, Lie och Elster; jfr Listov: »Ordsamling fra den norske æsthet. lit. siden 1842», 1866). För båda språken gemensamma ord förete ofta i norskan en annan skiftning i betydelsen än i danskan. I uttalet kännetecknas norskan i motsättning till danskan hufvudsakligen af följande. Äldre Nord. p, t, k qvarstå som sådana, alltså t. ex. N. skape, flat, liten, duk (men D. skabe, flad, liden, dug med frikativljud i uttalet), hvaremot urspr. g ej återställes (N. och D. mave, mage, due, duga, vie, viga, o. dyl.); d och g förloras i hvardagliga ord liksom i Sv., t. ex. ti, tid, bro, bröd, bre, bred, dro, drog, ta, taga; bb, dd, gg uttalas som i Sv.; r-ljudet bildas med tungspetsen (liksom i mellersta och öfre Sverige) och sammansmälter med följande t, d, s, n till tjocka ljud; k och g uttalas mjukt före mjuka vokaler: k som T. »ich»-ljud (liksom i Värmland och angränsande svenska landskap) och g som j, alltså N. köre [chöre], köra, give [jive], gifva; den svenska skilnaden mellan två a- och två u-ljud, ett öppet och ett slutet, framträder mindre i norskan eller är omärklig, så att t. ex. han och dag, hus och hund uttalas med nästan samma vokal, och denna ligger emellan de vokaler, som Sv. har i motsvarande ord; ei uttalas i N. som äi (i D. som ai). Norskan saknar dansk stöt-ton, men har fast musikalisk accent, ungefär som svenskan. I ordböjningen märkes en bestämd sträfvan att med anslutning till äldre nordiskt språkskick, men i motsats till danska bilda mask. och fem. plur. på -er (t. ex. ulver, hester, stoler hos Björnson), medan neutr. plur. lemnas lika med sing. Best. sing. neutr. har i norskan förlorat -t, t. ex. talle, vanne, men i supinum behålles t: funnet, været o. s. v. I imperf. ändas första konjug. på -et: elsket (D. elskede), och kortare former bildas efter 2:dra konjug.: levde, lofte o. dyl. (D. levede, lovede); sup. af 3:dje konjug. ändas på -dd: jeg har trodd liksom i norrländska folkmål. Pluralformer i verbet förekomma ej vidare. Norskan har liksom svenskan, i motsats till danskan, suffigerad artikel i uttryck sådana som den vakkre manden, det pene huset, disse hestene (D. den vakkre mand etc.), och sin brukas om subj. liksom i Sv., t. ex. de har mistet sine penge (D. deres). På norska heter det liksom på Sv. det var en gång o. s. v. (D. der). Slutligen kan anmärkas, att norskan har samma uttryck som svenskan för räkneorden 50--90, under det danskarna räkna i tjog. -- De förste norrmän, som i literaturen vågade afsigtligt införa ord ur folkspråket voro M. Hansen (d. 1842) och H. Wergeland (d. 1845). Ej häller Welhaven skref ren danska. På »norska» skrifva med få undantag alla N:s nyare författare: Björnson, Ibsen, Lie, Kielland, Elster, Gollett, Colban o. s. v. Norskare än eljest är språket hos Asbjörnsen (d. 1885). Till skilnad från å ena sidan danska (dansk-danska) och å andra sidan »landsmålet» (norsk-norska, se Landsmål) kallas den egentliga norskan äfven för dansk-norska. Uppkomsten af ett särskildt norskt språk är en naturlig och nödvändig följd af N:s historiska utveckling. Bemödanden hafva emellertid icke saknats att påskynda rörelsen och i möjligaste grad förnorska dansk-norskan. I spetsen för detta dansk-norska »målstræv» står K. Knudsen och med honom män sådana som Aars och Björnson. Detta »stræv» är fullkomligt naturligt, för så vidt det går ut på att å ena sidan i allt vidsträcktare mån utbyta danska (eller urspr. tyska) ord mot inhemska, för allmänheten mera bekanta, samt att å andra sidan skaffa det bildade norska talspråkets uttal erkännande äfven i skrift. Men i ifvern kan det väl hända, att ord »göras» eller okända dialektord föreslås och att man söker »rätta» uttalet efter teorien. Språket har ännu icke fått fast form, hvarför meningarna ofta äro delade om hvad som skall anses tillhöra den vårdade högnorskan och hvad som i motsats dertill är antingen folkmål eller simpelt hvadagsspråk (»piperviksk»); språket är hos den ene mera danskt, hos den andre mera norskt.
Dialektiska olikheter visa sig till stort antal i i de norska diplomen från 1200-, 1300- och 1400-talen. Synnerligast framträdande är motsättningen mellan språket i vestra N., som i åtskilligt utvecklar sig såsom dotterspråket isländskan, och det i östra N., som har att uppvisa ännu mera i ögonen fallande öfverensstämmelser med den samtida fornsvenskan. Denna dialektsplittring synes hafva gripit mer och mer omkring sig och troligen än raskare utvecklat sig, sedan ett norskt skriftspråk icke mera fanns; så att man torde kunna antaga, att omkr. 1600 den nuvarande dialektfördelningen (se Nordiska språk) i allt väsentligt varit utbildad. Åtminstone framgår af det äldsta arbetet i norsk dialektforskning, presten Chr. Jensens »Norsk dictionarium eller glosebog» (1646), att dialekten i Söndfjord (vestra N.) då hade väsentligen sitt nuvarande utseende. Detsamma tyckes, hvad beträffar dialekten i Valdres (södra N.), framgå af ett litet kalendarium af år 1644 å en trästaf. I hvad mån de fornnorska dialekterna på Färöarna, på Irland och i Skotland samt på de skotska Öarna och Man afveko från modersmålet är omöjligt att bestämma med ledning af de -- frånsedt ännu fortlefvande ortsnamn -- få minnesmärkena derifrån, nämligen några diplom från Färöarna och Orknöarna samt några runinskrifter från Orknöarna och Man. -- Den fornnorska grammatikens studium har hittills alltid behandlats i sammanhang med den fornisländskas, och på grund af den isländska literaturens vida större omfång och värde har då alltid den fornnorska grammatiken utgjorts af ett i noter o. d. inströdt -- och till följd deraf ofullständigt samt äfven för öfrigt vanskött -- bihang till den fornisländska. Alltså finnes ännu ingen sammanhängande framställning, utan endast spridda antydningar om norskans beskaffenhet under äldre tider, om vi undantaga ett kortfattadt och numera mycket antiqveradt -- ehuru för sin tid förtjenstfullt -- arbete af dansken N. M. Peterson: »Det danske, norske og svenske sprogs historie» (1830). -- Dansk-norskan är grammatiskt behandlad af bl. a. J. Lökke (»Modersmaalets formlære», 1855), K. Knudsen (»Dansk-norsk sproglære», 1856) och K. Brekke (»Bidrag til dansk-norskens lydlære», 1881); norsk-norskan (»landsmålet») af I. Aaasen (»Norsk grammatik», 1864, och »Norsk ordbog», 1873) och M. Nygaard (»Kortfattet fremstilling af det norske landsmaals grammatik», 1867). Om undersökningar af de norska dialekterna se Nordiska språk, sp. 1308. -- Jfr dessutom Bennett och Storm: »A selection of phrases for touristes» (1881); Knudsen: »Er norsk det samme som dansk?» (1862), »Det norske målstræv» (1867), »Den landsgyldige norske uttale» (1876) m. fl. skrifter; R. Geete: »Några iakttagelser med anledning af den nynorska språkrörelsen betraktad från svensk synpunkt» (i »Ny sv. tidskr.», 1881); J. A. Lundell: »Norskt språk» (i »Nordisk tidskr.», 1882). Ad. N-n. Lll.
Norska literaturen. Under föreningen med Danmark lemnade N. väsentliga bidrag till den för bägge landen gemensamma literaturen. På 1600-talet framträdde Dorthe Engelbrechtsdatter (1634--1716) med religiösa dikter och presten Petter Dass (1647--1708) med dels religiösa, dels verldsliga dikter, bland hvilka »Nordlands trompet» ännu läses mycket. Den berömdaste af alla norsk-danska författare, som någonsin lefvat, Ludvig Holberg, var norrman (f. i Bergen 1684, d. 1754) samt tillbragte nästan hela sin barndom och ungdom i N. 1719--20 skref han sitt första mera betydande arbete, den komiska hjeltedikten »Peder Paars», och efter denna följde en storartad literär produktion. Förutom många arbeten af satiriskt, filosofiskt eller historiskt innehåll skref han mer än trettio komedier, de flesta i 5 akter. Holberg hade före sin död vunnit europeiskt rykte, och arbeten af honom voro redan då öfversatta till svenska, holländska, tyska, engelska, franska och ryska. Bland andra kända norska författare från tiden för föreningen med Danmark må utom J. B. Tullin (1728--65) nämnas J. H. Wessel (1742--85). Hans mest kända och ojämförligt mest framstående arbete är parodien »Kjærlighed uden strömper». Wessel utgjorde själen i den literära förening i Köpenhamn, som kallades »Det norske selskab», och hvars ledamöter hufvudsakligen voro norrmän. Det var i synnerhet med humor, som norrmännen under föreningen med Danmark riktade den gemensamma literaturen, ehuru äfven åtskilliga norska lyriker innefattas i denna. -- Kort före skilsmässan från Danmark och en tid efter denna inträffade en period af minskad literär produktion i N. Detta lands mest framstående författare i början af 1800-talet voro novell-författaren Maurits Hansen (1794--1842), en man med stor produktionsförmåga och ej ringa uppfinningsgåfva, men i hvars alster naiviteten ofta är drifven för långt, vidare lyrikerna H. A. Bjerregaard (1792--1842) och C. N. Schwach (1793--1860), af hvilka den senare väsentligen var humorist, medan den förre vann sin egentliga berömmelse såsom författare till den priskrönta norska nationalsången »Sönner af Norge» och det muntra sångspelet »Fjeldeventyret». Från denna period kunna ytterligare nämnas Lyder Sagen, Herman Foss och Simon Olaus Wolff (1796--1859), hvilken är mest känd genom sin entusiastiska fosterländska sång »Hvor herligt er mit födeland» samt en ovanligt vällyckad sång till hafvet. -- En ny period för den norska literaturen randades med Henrik Wergelands (1808--45) och J. S. C. Welhavens (1807--73) framträdande på skådeplatsen (omkr. 1830). Dessa båda märkliga personligheter uppträdde redan i studentåren med en viss myndighet på literaturens område, och då de såväl i literärt som i andra hänseenden voro alldeles olika naturer med i grund olika uppfattning, råkade de inom kort i en häftig vitter fejd, hvilken delade icke blott studentverlden, utan hela den bildade delen af nationen, i två stridande läger. Man kan förvåna sig öfver att en strid mellan två skalder, en strid, delvis förd inom studentsamfundet, som af denna anledning delade sig i två samfund, kunde få så vidt gående följder. Men saken var den, att striden var endast till skenet uteslutande literär, medan den i verkligheten var en strid mellan två åskådningssätt, i det att Wergeland ställde sig som representant för folket och det vaknande nationella lifvet, medan Welhaven, med sin kritiska motvilja mot allting ofulländadt och halfbildadt, ställde sig fientlig mot allt det råa och omogna, som följde med dessa nydaningssträfvanden. Wergeland var alltigenom demokrat, Welhaven aristokrat. Man må likväl icke tro, att Wergeland i sitt författareskap var nationel och folklig i ordets nuvarande betydelse. Tvärtom voro hans tankegång och idéer hemtade från den franska revolutionens tid, och hans diktning är både i språkton och i form så litet nationel som möjligt. Oklara vändningar, högpatetiska utrop, invecklade perioder, massor af främmande ord samt en bildrikedom, ofta öfverdrifven i en grad, som försvårar begripandet, utmärka det mesta af hvad han diktat, åtminstone i sin tidigare period. Hans produktivitet var omåttlig. Redan som ung student hade han skrifvit ett mycket omfångsrikt arbete på vers: »Skabelsen, mennesket og Messias». Sedermera följde i oupphörlig vexling populära afhandlingar, tidningsartiklar, polemiska skrifter, teaterpjeser och lyriska dikter. Af hans mångartade produktion ega dock endast hans lyriska dikter något beståndande värde. Hans många dramatiska stycken äro redan för mer än en menniskoålder sedan fullständigt försvunna från spellistan, och af hans dikter i ordets mera egentliga betydelse läses numera endast en ringa del. Men deribland finnas åtskilliga, som intaga en utomordentligt hög rang genom sin skönhet. I synnerhet dikterna från hans senaste lefnadsår, till en del från hans dödsbädd, utmärka sig både genom sin stämning och sin formskönhet. Man kan säga, att Wergeland egentligen först kort före sin tidiga död hade uppnått sin fulla mognad såsom skald. -- Jämförd med Wergelands, var Welhavens produktion endast af ringa omfång. Hans stränga kritik afhöll honom från att bringa inför offentligheten så ofulländade arbeten som den förres. Under den strid, som rasade mellan dem, afgick Welhaven i allmänhet med segern, emedan han med afseende på bitande satir fullständigt var Wergelands öfverman. Hans första mera framstående arbete var »Norges dæmring», en diktcykel, i hvilken han med glödande indignation, men äfven med varm fosterlandskärlek, gick löst på olika former af inskränkthet och halfhet hos sitt folk. Dikten väckte stor förbittring i vida kretsar och framkallade en häftig polemik. Efter denna tid utgaf han med längre mellantider flere häften lyriska dikter. Dessutom skref han flere prosaiska afhandlingar af literärt och kritiskt innehåll samt några smärre berättelser. Hans kritiska afhandlingar utmärka sig genom skarpsinne och smak. Af mindre framstående art äro hans öfriga prosaiska arbeten, hvaremot flere af hans lyriska dikter intaga en hög rang inom literaturen. Ehuru Wergeland uppträdde som representant för det nationella i motsats till Welhaven, som mera representerade den europeiska kulturen, bära dock Welhavens skaldestycken i allmänhet en vida mera nationel prägel än Wergelands. Welhaven hade en djup och äkta nationel uppfattning af den norska naturen, och dikter sådana som »Dyre Vaa» och »Gudmund Thorsen Storebingen» äro i både språkton, stil och uppfattning af det karakteristiska hos norska landtbefolkningen mera nationella än någon dikt af Wergeland. Men han försökte dock ej att lefva sig in i folkets lif i samma grad som en och annan af senare tidens författare. Trots det att hans diktning i vissa afseenden är mer nationel än Wergelands, stod dock den sistnämnde författaren icke blott för sin samtid, utan står äfven för efterverlden såsom en helt annorlunda populär personlighet än Welhaven. Nämnda popularitet stöder sig dock ej så mycket på Wergelands skaldealster som på hans lif, hans deltagande i dagens händelser och hans varma intresse för allmogemannen. Medan Welhaven förnämt och kritiskt höll sig fjärran från det jäsande lif, som bröt sig fram, stod Wergeland midt uppe i detsamma som en ledare och anförare, om än såsom en framfusig och tanklös ledare. Öfverallt, både som tidningsutgifvare och på annat sätt, trädde han inom skrankorna mot verkligt eller inbilladt förtryck. Öfverallt upptog han striden för friheten, den verkliga liksom den inbillade. Han var en teoretisk republikan af renaste vatten, men på samma gång en ifrig beundrare af Karl Johan, från hvilken han uppbar en årlig pension. Som ett bevis på huru oklar, opraktisk och lyrisk hans republikanism var, kan den omständigheten tjena att han i hyllningsdikter till Karl Johan kallade honom »den förste republikanen». -- Något senare än dessa skalder debuterade Andreas Munch (1811--84), men han måste dock räknas till samma period. Han kunde hvarken i snille mäta sig med Wergeland eller i formfulländning med Welhaven; men han åstadkom emellertid flere vackra lyriska dikter och åtskilliga dramer, af hvilka den mest betydande, »Lord William Russel», vid sidan af sina fel och trots sin naivitet, har åtskilliga goda egenskaper. Bland öfriga författare från denna tid må nämnas fru Camilla Collett (f. 1813), hvars förnämsta arbete är berättelsen »Amtmandens döttre». Hon har dessutom skrifvit flere smärre noveller och ända till senaste tid med en mängd literära bidrag deltagit i striderna för dagen samt särskildt uppträdt för qvinnoemancipationen. Till denna period höra vidare P. A. Jensen, Wergelands tre anhängare Hans Örn Blom, Sylvester Sivertson och Kristian Monsen samt den medelmåttige dramatikern Rolf Olsen m. fl. -- Inemot periodens slut uppträdde två författare, som blefvo af stor betydelse, näml. P. Kr. Asbjörnsen (1812--85) och Jörgen Moe (1813--82). Dessa bägges vigtigaste arbete är samlingen af norska folksagor, men vid sidan af dem utgåfvo de äfven sjelfständiga arbeten. Sålunda skref Asbjörnsen flere målande, humoristiska prosaskildringar och Moe många vackra lyriska dikter. Äfven inledningarna till olika folksagor ega värde såsom folklifsbilder och naturskildringar af hög rang. Bland alla N:s författare kunna Asbjörnsen och Moe helt visst göra anspråk på att vara de mest nationelle och de, som riktigast, sundast och mest fritt från tillgjordhet uppfattat det egendomliga i nationalkarakteren. Både öfver flertalet af folksagorna och öfver de skildringar, af hvilka de äro åtföljda, hvilar en humor, lika nationel, som den är frisk och sund i sin ysterhet. Det är väl sant, att sagorna berättas endast i andra hand, och detsamma lär vara fallet med flere af situationerna, men de två författarna hafva dock lagt sista hand vid arbetet, så att de med rätta kunna tillegna sig en brorslott af äran, så mycket mera, som formens genomförda enhet röjer, att de måtte hafva nedlagt åtskilligt sjelfständigt arbete på framställningen. Äfven N. R. Östgaard, som författat berättelsen »En fjeldbygd» (1852), är en dugande nationel författare. -- I slutet af 1850-talet inföll en ny literär period, med skalderna Björnstjerne Björnsons (f. 1832) och Henrik Ibsens (f. 1828) framträdande. Björnson debuterade med småberättelser, i hvilka ämnena voro hemtade från bondens lif, och med lyriska dikter. Han tog ögonblickligen en stor del af allmänheten med storm, ehuru han äfven mötte skarp kritik från flere håll. Sina varmaste beundrare vann han på denna tid i Danmark. Hans berättelser äro också i hög grad stämningsfulla och hans skildringar både af naturen och folklifvet fina. De sistnämnda äro i psykologiskt afseende träffande och röja en sällsynt skarp uppfattning. En väl stark böjelse för det känslosamma är emellertid ett framträdande drag hos flere af dem. Hans lyriska dikter äro skrifna i ett originelt, men ofta tämligen oklart språk, som man först måste vänja sig vid, men har man gjort det, så skall man också finna, att flere af dem äro burna af en stämning och en hänförelse, som äro af en sällspord styrka. På senare tiden har Björnson öfvergifvit lyriken och bynovellen för att väsentligen egna sig åt dramatiskt författareskap. På detta område synes han dock vara mindre hemmastadd. Af hans historiska skådespel har endast ett mindre i en akt, »Mellem slagene», hållit sig qvar på spellistan, och af hans stycken med moderna ämnen är det endast den lilla tvåakts-idyllen »De nygifte» samt »En fallit», som uppföras mera ofta. Hans roman »Det flager i byen og paa havnen» (1884) har flere mycket goda partier, ehuru den här och der är något, långdragen. Under senare åren har Björnson med hela sin lidelsefulla naturs ifver deltagit i den politiska striden, i det att han dels genom uppträdande vid folkmöten, dels genom tidningsartiklar understödt det demokratiska partiet. Han har i mer än 20 år uppburit »digtergage» af stortinget, men har nyligen (Juli 1887) afsagt sig denna pension af det skäl att en dylik vägrades hans medbroder A. Kielland. -- I olikhet med Björnson fick Ibsen länge vänta på erkännande. Flere af hans dikter voro ypperliga, men hans första dramatiska arbeten, hvilka icke hade något synnerligt värde, vunno deremot ingen sympati. Det var först sedan han skrifvit de två fantastiska versdramerna »Brand» och »Peer Gynt», som han tillvann sig ett mera allmänt erkännande. Dessa omfångsrika dikter utmärka sig genom anderikhet och qvickhet, en glänsande form och en sällsynt originalitet. Detsamma gäller om ett versifieradt drama från samma period, »Kjærlighedens komedie». Den popularitet, som Ibsen vann med dessa arbeten, ökades ännu mer, då han någon tid derefter framkom med »De unges förbund», som väl är det bästa norska lustspel, som är skrifvet sedan Holbergs och Wessels dagar. Sedermera har Ibsen skrifvit ett antal nutidsdramer, hvilka i regeln samlat en talrik publik till en början, men efteråt icke kunnat hålla sig uppe i gunsten. Trots en stor uppfinningsrikhet i valet af ämnen och en sällspord skärpa i den psykologiska skildringen hafva de saknat omedelbarhet och friskhet samt delvis gjort ett pinsamt, otillfredsställande intryck. Ibsen har sedan flere år tillbaka städse lefvat i utlandet och icke tagit parti i den politiska striden inom sitt fädernesland, fastän han i sina dramer gerna väljer inhemska förhållanden, så som han uppfattar dem, till bakgrund för tilldragelserna. Men om han också icke har anslutit sig till något af partierna i sitt hemland, intager han likväl en mycket framskriden ståndpunkt med hänseende till sitt filosofiska åskådningssätt. Han har åtnjutit »digtergage» ungefär lika länge som Björnson och uppbär det fortfarande. Tillsammans med dessa två namn må äfven Jonas Lie (f. 1833) nämnas. Väl kan han icke, hvarken med hänsyn till begåfning eller originalitet, ställas vid sidan af de tvänne föregående, men han har dock förvärfvat sig en ansenlig läsarekrets genom sina berättelser. De bästa af dessa äro hans första: »Den fremsynte» och en senare: »Familien paa Gilje». De öfriga äro i regeln bra berättade, men icke mycket betydande. Här må äfven nämnas författarinnan Magdalena Thoresen (f. 1819), som är starkt påverkad af Björnson. -- En författare af långt större originalitet och mera samlad begåfning eger N. i Alexander Kielland (f. 1849), som i slutet af 1870-talet utgaf sina första »Novelletter» och sedermera riktat literaturen med större och smärre berättelser. Hvad som utmärker denne författare är ett originelt sätt att se sakerna, bitande qvickhet, en ytterst skarp och som oftast, om än icke alltid, träffande satir, en sällsynt förmåga att skildra i få, korta och karakteristiska drag samt en klar och smakfull stil. Öfver de flesta af Kiellands arbeten hvilar en i hög grad europeisk prägel. Å andra sidan är hans kompositionsförmåga icke synnerligt starkt utvecklad, och han saknar den psykologiska gåfvan att tränga in i karaktererna samt behandla dem allsidigt. När han försöker sig på djupgående själsskildring, är han i regeln ej så lycklig. Han har också pröfvat sin kraft på det dramatiska området, men utan synnerlig framgång. -- Bland mindre kända författare från senare tiden må anföras John Paulsen, som skrifvit ett antal berättelser af mestadels sentimentalt skaplynne, fru Elise Aubert, hvars noveller utmärkas af god framställning och sund anda, fru Colban (d. 1884), hvars berättelser äro lätt skrifna, men lida af jägtande efter genialitet, psevdonymen Marie (fröken A. Meyn), hvars många berättelser vunnit rätt stor spridning och hafva en religiös prägel, prof. J. A. Friis, hvars i novellform meddelade skildringar från Finmarken vunnit ett förtjent erkännande, Johan Vibe, som har skrifvit humoristiska berättelser, af hvilka »Alexander Möllers erindringer» är den mest kända, samt kritiska afhandlingar, Konrad Dahl med berättelser i den känslosamma genren, den i förtid bortryckte Kristian Elster (d. 1881), hvars berättelser röja framstående begåfning. Såsom lyriker intager prof. Lorentz Dietrichson (f. 1834) en framstående plats i norska literaturen. Han har för öfrigt författat estetiska arbeten af annan art, bl. a. det i Skandinavien och Tyskland uppförda skådespelet »En arbeider». Bland öfriga lyriker må nämnas Theodor Caspari, i hvars satiriska dikter satiren dock är något sökt, samt Kristofer Randers, hvars tidigare dikter genom en viss friskhet gåfvo löften, som hans senare alster emellertid icke fullt infriat. -- Vidare bör »målsträv-literaturen» här omtalas. Dess mest framstående representant är O. A. Vinje (1818--70). Han var bondeson från Thelemarken och skref hufvudsakligen på sin hembygds dialekt, som han emellertid måste utfylla med en mängd ord af egen tillverkning för att kunna använda den i sina många journalistiska och poetiska arbeten. Som lyriker hade han stor förmåga. Hans efterföljare hafva varit mera klent utrustade. Dock har Kristofer Janson (f. 1841) åstadkommit flere goda arbeten i såväl den lyriska som den novellistiska genren. En nyare författare, Arne Garborg (f. 1851), har äfven skrifvit berättelser på bygdemålet. Han eger talent, men har i sin senaste bok, »Mannfolk» (1886), slagit sig på en krass och cynisk genre, som icke förtjenar uppmuntran.
När man talar om N:s vetenskapliga literatur, bör i främsta rummet nämnas matematikern N. H. Abel (1802--29), N:s största och, efter fackmäns samstämmiga utsago, ett af verldens största vetenskapliga snillen. Bland andra matematiska författare må nämnas B. M. Holmboe, O. J. Broch, Sofus Lie och C. A. Bjerknes, bland naturvetenskapsmän Chr. Hansten (berömda arbeten om jordmagnetismen och norrskenet), geologerna B. M. Keilhau, A. T. Helland och Theodor Kjerulf, hvilken senare äfven har författat dikter och andra skönliterära arbeten af värde, botanisterna Blytt, fader och son, zoologerna Michael Sars och Ossian Sars, Robert Collett och J. M. Norman, mineralogerna Karl Petersen, T. Dahl och J. Vogt, meteorologen H. Mohn, kemisterna F. H. Hjortdahl och P. Waage. N. har flere framstående historiska författare. De förste efter skilsmässan från Danmark voro Kr. M. de Falsen, J. Kr. Berg, och Jakob Aall. Desse aflöstes af K. K. A. Lange, J. R. Keyser och P. A. Munch (1810--63). Synnerligast den sistnämnde var mycket produktiv och mångsidig. Flere af hans teorier äro nu öfvergifna, men hans omfattande forskningar äro dock alltjämt af stort värde. Hans största verk är »Det norske folks historie». Bland nu lefvande historiker må nämnas L. L. Daae, som i afhandlingar och större arbeten har behandlat hufvudsakligen tiden för föreningen med Danmark, E. Sars, hvars vigtigaste arbete är »Utsigt över Norges historie», Yngvar Nielsen, som hufvudsakligen har behandlat N:s historia under de första åren efter föreningen med Sverige och lemnat en mängd värdefulla bidrag till denna tids historia, samt Gustaf Storm, som hufvudsakligen sysselsatt sig med vikingatiden och den norska medeltidsliteraturen. Till dessa skriftställare sluta sig memoarförfattarna J. H. Vogt, P. Kr. Holst, Kl. Pavels och fru C. B. Dunke. O. Rygh och N. Nicolaysen äro författare till ypperliga arbeten i arkeologi. Äfven I. Undset har i denna vetenskap anställt intressanta forskningar. I grekisk-romersk fornkunskap har L. B. Stenersen åstadkommit värderika arbeten. N:s äldre och nyare topografi är bearbetad af J. Kraft, G. Munthe, P. A. Munch, A. Schweigaard, G. Blom, O. J. Broch och L. K. Daae, hvilken sistnämnde jämväl skrifvit många arbeten inom andra grenar, särskildt sådana af geografiskt och politiskt innehåll. N:s mest ansedde filosofiske författare är M. J. Monrad (f. 1816), hvilken uppträdt äfven såsom estetiker. Äfven G. V. Lyng har uppträdt som filosofisk författare. Under 1800-talets förra hälft var N. Ireschow en produktiv och ansedd författare inom denna vetenskap. Inom språkvetenskapen räknar N. ett antal betydande författare: Keyser, P. A. Munch, Rygh, J. Fritzner, C. R.Unger, Johan Storm och Sophus Bugge (f. 1833). Den sistnämnde har nyligen anställt undersökningar af stort intresse, genom hvilka han gjort sannolikt, att en stor del af den nordiska mytologien är en missuppfattning och omdiktning af kristna traditioner, hvilka nordbon lärt känna i vestra Europa, särskildt på Irland. Norska folkdiktningen fann i M. B. Landstad sin förste samlare. Det lappska språket är bearbetadt af N. Stockfleth och Friis. Ivar Aasen har utarbetat ett lexikon öfver ord af folkspråket, och Ross har sedermera lemnat supplerande meddelanden dertill. Äfven K. Knudsen har med sina arbeten riktat studiet af norska språket. I österländsk och jämförande språkforskning finnas arbeten af Kr. A. Holmboe, J. P. Broch och L. K. Daae, i klassisk filologi af Fr. Vibe, L. C. M. Aubert m. fl. Såsom konsthistoriker intager L. Dietrichson en framstående plats. De mest bekanta juridiska författare i N. äro Fredrik Stang, A. M. Schweigaard, P. K. Lassen, B. Dunker, A. Motzfeldt och Fr. Hallager samt, bland nu lefvande, T. Aschehoug, Fr. Brandt, L. M. B. Aubert, G. F. Hagerup. Inom medicinen finnes i N. ett stort antal mer eller mindre framstående skriftställare. Nästan alla medicine professorer och flere andra läkare hafva skrifvit på detta område. Med namnen Schelderup, Holst, Faye, Boeck, Danielsen, Hansen och Bull är endast en ringa del uppräknad. Af teologiska och religiösa författare är antalet ännu större. Namnen Stenersen, Hersleb, Wexels, Ingier, Caspari, Johnsen, Essendrop, Heuch och Horn må göra till fyllest. Inom egyptologien har J. Lieblein frambragt värdefulla arbeten. Som författare af skrifter för folket må Eilert Sundt (1797--1861) och Ole Vig (1824--57) främst ihågkommas. J. V.
Den norska tidningspressen är jämförelsevis ung. Frånser man ett enstaka försök år 1644 med utgifvandet af »Aggerhuusiske acter», fick N. först under andra hälften af 18:de årh. sina egna tidningar, af hvilka den första, »Norske intelligenz-seddeler», började utkomma i Kristiania d. 25 Maj 1763. Den följdes 1765 af »Efterretninger fra Adresse-contoiret i Bergen», 1767 af Trondhjems » Adresse-contoirs efterretninger» och 1780 af »Christianssandske ugeblade». Dessa fyra tidningar ega ännu bestånd, ehuru till en del under andra namn, men endast »Trondhjems adresse» och »Christianssands stiftsavis» hafva någon politisk betydelse och större spridning. Genom sina annonsprivilegier hindrade de länge uppkomsten af en sjelfständig press, och på flere ställen har denna först genom privilegiets inlösning kunnat utveckla sig, hvarigenom också de äldre adressbladen delvis ändrat karakter och blifvit politiska tidningar i modern mening. Åren 1808--14 utgafs i Kristiania en officiell regeringstidning, »Tiden», som bevarat sitt historiska intresse och efterträddes af »Den norske rigstidende» (1815--82). År 1815--41 utgafs också ett oppositionsorgan, »Det norske nationalblad». En intressant veckoskrift är »Den norske tilskuer», som utgafs i Bergen 1817--21, af bl. a. C. M. Falsen. 1819 grundlades »Morgenbladet», som till en början icke egde någon politisk karakter. Deremot framträdde på 1820-talet ett större antal politiska tidningar, såsom »Tilskueren» (regeringsvänlig) och »Patrioten», båda af kort varaktighet, samt »Patrouillen» (1824--32), en oppositionstidning under redaktion af Ludvig Mariboe, hvilken kan betraktas såsom den norska journalistikens fader. 1832--34 utkom veckoskriften »Vidar», redigerad af Schweigaard, Welhaven, P. A. Munch, C. W. Hjelm m. fl., 1836--47 »Den constitutionelle», (konservativ) och 1848--63 »Christiania-posten». Samtidigt ställde sig »Morgenbladet», som 1831--57 radigerades af A. B. Stabell, på oppositionens sida och blef snart landets förnämsta tidning, en plats som det sedan dess bibehållit under ledning af Stabells efterträdare Chr. Friele. Det utkommer sedan hösten 1885 2 ggr dagligen, men har numera blifvit det förnämsta språkröret för det konservativa partiet. Äfven den mycket spridda »Aftenposten» (sedan 1860) utkommer 2 ggr dagligen och har en utprägladt konservativ hållning. De moderat-liberala åsigterna framträdde i »Aftonbladet» (1855--81), som utgjorde en fortsättning af skämttidningen »Krydseren» under dess redaktör D. Meidell. I redaktionen deltogo på olika tider O. J. Richter (sedan 1884 statsminister) och Bj. Björnson. På mera utprägladt liberal grund står »Dagbladet» (sedan 1868), som f. n. ledes af L. Holst och sedan hösten 1887 äfven utkommer i en mindre upplaga 2 ggr i veckan. Ännu längre åt venster går »Verdens gang» (sedan 1868), som utkommer dagligen sedan d. 1 Okt. 1887. De djerfva och hänsynslösa pennor, som arbetat i detta blad, hafva under de politiska striderna skaffat detsamma en vidsträckt spridning och stort inflytande, i synnerhet sedan dess ledning öfvergått från nuv. statsministern Sverdrup till O. Thomesen. I landsorten har i synnerhet Bergen gjort sig bemärkt inom pressen genom »Bergens aftenblad» (konservativt), »Bergensposten» (moderat liberal) och »Bergens tidende» (rent vensterorgan). I Trondhjem utkomma, jämte den konservativa »Adressavisen», bl. a. »Trondhjems aftenblad» (konservativt), »Dagsposten» (rent vensterblad). Af Stavangers tre tidningar har den af pastor Oftedal utgifna »Vestlandsposten» blifvit en af de mest spridda tidningar i landet; den har en filial i Kristiania, »Folkets avis» (båda regeringsvänliga vensterblad). Under de politiska brytningarna har nästan hvarje stad fått sin högeroch venstertidning, ja flere tidningar utgifvas på landet. Hamar, med omkr. 3,000 innev., har sålunda två stora och mycket spridda tidningar: den konservativa »Hamar stiftstidende» och vensterbladet »Oplandenes avis». I Kristianssand, med 13,000 innev., utgifvas, utom »Stiftsavisen» (venster), »Christianssands tidende» (konservativ) och »Fædrelandsvennen» (venster); Skien, med 7,300 innev., har två konservativa tidningar, »Bratsbergs tidende» och »Fremskridt» jämte det utpräglade vensterbladet »Varden» o. s. v. -- Af politiska tidskrifter hafva ständigt funnits flere. F. n. utgifvas två större sådana, den venstervänliga »Nyt tidsskrift» och den konservativa »Vidar». Bland illustrerade tidningar är »Skilling-Magazin» den äldsta. Af stort värde är det af P. Botten Hansen 1851--66 utgifna »Illustreret nyhedsblad». Sedan 1874 utkommer »Ny illustreret tidende». Den 1 Jan. 1887 utgåfvos i N. 296 tidningar och tidskrifter. Y. N.
Historia. N.(Fornn. Noregr, af Norð-vegr, d. ä. norra vägen) var bebodt redan ett par tusen år f. Kr. och antagligen redan då af en germansk stam. Med tiden kallades folket norrmän. Först sent faller historiens ljus öfver landet, men fornsaksfynden och det vetenskapliga studiet af dem hafva möjliggjort en inblick i folkets lif under den förhistoriska tiden. Förhållandena i N. under denna tid visa sig hafva varit likartade med dem, som rådde i Sverige och Danmark (se härom Nordens förhistoriska tid). Norrmännen, liksom svenskarna och danskarna, började få en historia först genom beröringen med vestra Europa i och genom nordmanna- l. vikingatågen (från midten af 8:de årh.). Under dessas första skede var N. ännu deladt i en mängd smärre, sjelfständiga områden eller fylken med sina konungar. Såsom en samlad enhetsstat framträder N. först i 9:de årh. Detta föreningsverk utfördes af en konungaätt, som enligt Ynglingasagan härstammade från den gamla Ynglingaätten i Upsala. Denna hade i N. ett rike på Vestfold (v. om Kristianiafjo den) och utbredde derifrån sitt välde genom eröfring och arf. Konung Halfdan Svarte lemnade vid sin död riket åt sin son Harald Hårfagre (860--933), som i det stora sjöslaget i Hafrsfjorden (872) tillintetgjorde de siste småkonungarna och samlade N. till ett rike. Han skall hafva infört en ordnad förvaltning i den nya enhetsstaten, i det han insatte en »jarl» i hvart fylke och under dem »hersar». Han skall äfven hafva fråntagit bönderna deras »odel», ett dunkelt uttryck, hvars rätta mening ännu ej är nöjaktigt förklarad. Han lade slutligen Shetlands- och Orknöarna under N. Tre år före sin död skiftade han riket mellan sina söner, men satte sin älsklingsson, Erik Blodyx, till öfverkonung. Denne måste redan 935 lemna N., der hans yngste broder, Håkan den gode, blef konung. Håkan skildras af sagorna såsom den, hvilken ordnat landets rättsväsende och gifvit det dess krigsförfattning. Deremot misslyckades han i sitt försök att omvända sina landsmän till kristendomen. Sedan han 961 stupat i ett slag mot Erikssönerna, tillföll riket desse, af hvilka Harald Gråfäll var den förste. Men efter dennes död (omkr. 965) blef Håkon Lådejarl N:s styresman under dansk öfverhöghet, som han dock efter en tid förstod att undandraga sig. 995 störtades Håkon af Olof Tryggvesson. Denne upptog sin stamfader Harald Hårfagres arbete för N:s samlande och kämpade kraftigt for kristendomens införande i landet. Efter hans fall vid Svold (1000) kom en del af N. under dansk, en del under svensk öfverhöghet samt en del under Håkon Jarls söner Erik och Svend, hvilka förde styrelsen äfven i de andra delarna och voro rikets verkliga regenter. Men deras regering tog ett slut, då Harald Hårfagres ättling, Olof Haraldsson (sedermera kallad den helige) 1015 ankom till landet. Han genomförde för all framtid rikets enhet och gaf kristendomen ett säkert fotfäste i landet, men uppväckte sina undersåtares missnöje och måste, då desse vände sig till Knut den store i Danmark, taga sin tillflykt till Gårdarike. Återkommen med en här, stupade han visserligen i en strid vid Stiklestad (d. 29 Juli 1030) mot tröndernas höfdingar och bönder, men befäste genom sin död kristendomens herravälde och den monarkiska styrelseformen. Blott en kort tid utgjorde N. en del af Knut den stores rike. Hans son Sven, åt hvilken styrelsen i N. öfverlemnades, vann icke många anhängare; och när de höfdingar, som stått i spetsen för resningen mot Olof, inkallade den efter döden såsom helgon dyrkade konungens unge son Magnus den gode (1035--47) från Gårdarike, föll det danska väldet hastigt samman. Magnus, hvilken man tillägger utarbetandet af N:s första skrifna lag, blef vid Hardeknuts död (1042) konung äfven i Danmark och vann 1043 den stora segern öfver venderna på Lyrskovsheden. Vid hans död skildes N. från Danmark och tillföll Olof den heliges halfbroder Harald Hårdråde (1047--66), som redan under Magnus' regering framställt anspråk på del i riket och blifvit antagen till dennes medregent. Sedan han stupat vid Stanfordbro under försöket att eröfra det angelsachsiska konungariket i England, efterträddes han af sin son Olof Kyrre (1066--93), som förde en mycket fredlig regering. En fullständig motsats till honom var hans son Magnus Barfot (1093--1103), som ständigt låg i strid dels med Sverige, dels i Skotland och på Irland, hvarest han fick sin bane. Konungadömet ärfdes af hans tre söner, af hvilka Sigurd Jorsalafare (1103--30), som lefde längst, vann rykte genom sin härfärd till Heliga landet och Konstantinopel och sitt korståg till Småland (den s. k. Kalmare leding, 1123).
Inbördeskrigens tid (1130--1240). Mot Sigurds son Magnus den blinde (1130--39) reste sig Harald Gille (1130--36), som påstod sig vara Sigurds broder. En förlikning dem emellan, enligt hvilken de gemensamt skulle styra landet med lika rätt, räckte endast några år, emedan Magnus 1134 fördref Harald. Denne återkom snart, bländade Magnus och inspärrade honom i Nidarholms kloster, men mördades 1136 af Sigurd Slembe (1136--39), som äfvenledes påstod sig vara en broder till Sigurd Jorsalafare. Under den fortsatta striden mot Harald Gilles söner stupade både Sigurd och den af honom ur klostret uttagne Magnus i sjöslaget vid Holmengrå. Under de tre Haraldssönerna Sigurd Munds (1136--55), Inge Krokryggs (1136--61) och Eysteins (1142--57) samregering försiggick den norska kyrkans organisation. Biskopsstiften voro väl redan förut delvis ordnade, men primatet öfver norska kyrkan låg hos Lunds ärkebiskop. Efter öfverenskommelse med konungarna upprättade den påflige legaten Nikolaus af Alba 1152 en ärkebiskopsstol i Nidaros (Trondhjem) och invigde den förste ärkebiskopen såsom hufvud för den nya norska kyrkoprovinsen. Derjämte inrättades domkapitel vid alla biskopssäten m. m. Kort efter legatens afresa utbröt emellan bröderna öppen fejd, i hvilken Sigurd och Eystein stupade. Sigurds son Håkan Herdebred (1159--62) uppställdes såsom motkonung mot Inge, hvilken föll i strid emot hans anhängare, men hvars parti fortsatte kampen under ledning af jarlen Erling Skakke, gift med en dotter till Sigurd Jorsalafare. Erling lät 1161 utropa sin femårige son, Magnus Erlingsson (1161--84), till konung och nedgjorde följande året med dansk hjelp den fjortonårige Håkan. Derpå lät han 1164 vid ett stort riksmöte i Bergen, som var på samma gång ett provinsialkoncilium och ett höfdingemöte, kröna sin son, hvilken sålunda blef N:s förste krönte konung. Vid samma tillfälle träffades med kyrkan en öfverenskommelse, som skulle knyta henne fast vid konungadömet och derigenom gifva detta ökadt stöd. Mot Erling och hans son uppstodo nya pretendenter. En af desse var Eystein Meyla, Eystein Haraldssons son. Hans parti antog namnet birkebenar (se d. o.) och fick efter Eysteins fall (1177) en ny anförare i den från Färöarna ankomne Sverre (1177--1202), hvilken påstod sig vara en son af Sigurd Mund. Under stora faror och många strider förde han partiet till seger, sedan Erling (1179) och hans son Magnus stupat. Men under denna strid, som fördes med färre och kortare afbrott än förr, rycktes folkets massa med i större utsträckning, än hvad dittills varit fallet, och inbördesfejden måste följaktligen utöfva en mera demoraliserande inverkan än förut. Sverre hade kyrkans prelater och många af den mäktiga aristokratien emot sig, men han höll ut med beundransvärd seghet, alltjämt kämpande för konungadömets sak, huru många motståndarna än voro. Af alla motståndarna var ledaren af baglernas (se d. o.) parti, biskop Nikolaus Arnessön, den farligaste. Efter Sverres död stannade kronan inom hans ätt, som sålunda gick segrande ur den långa striden. Dess sista skede utkämpades af Sverres sonson Håkan Håkansson (1217--63), som efterträdde Inge Bårdsson (1204--17) och gick segrande ur striden mot slitungar, ribbungar m. fl. partier, men i sin företrädares halfbroder Skule Bårdsson fick en farligare motståndare. Sedan Håkan länge sökt att tillfredsställa Skules växande anspråk, men denne slutligen, 1239, antagit konunganamn, kom det till öppen strid om kronan. Skule föll, 1240, inga pretendenter uppstodo vidare och inbördeskrigen fingo ett slut.
1240--1380. Konungadömet, representeradt af Sverres ätt, hade gått segrande ur den långa striden och hade efter dennas slut sin blomstringstid. I alla händelser gick riket, såsom, det syntes, framåt under senare delen af konung Håkan Håkanssons regering, och flere drag anföras vittnande om det anseende, som det åtnjöt hos främmande makter. Men handeln hade redan börjat gå öfver i de nordtyska städernas händer på norrmännens bekostnad, och den handelstraktat, som N. 1250 afslöt med Lybeck, tjenade icke i längden till att främja rikets merkantila intressen, hur fördelaktig den än kunde vara till formen. Under Håkans regering lades först Grönland, sedermera Island under N:s herravälde. Deremot nödgades han att företaga ett krigståg till de skotska öarna för att häfda N:s välde öfver dem, och på detta tåg dog han, Hans son Magnus Lagaböte (1263--80) slöt 1266 fred med Skotland, i Perth, hvari han afträdde Hebriderna och det norska skattlandet Man. Magnus' regering är utmärkt i historien genom sin omfattande lagrevision. Äfven förhållandet till kyrkan ordnades, genom öfverenskommelsen i Bergen 1273 och den i Tönsberg 1277 afslutade s. k. sættargjerd, vid hvilken flere medgifvanden gjordes kyrkan. Under Magnus utbyttes de gamla aristokratiska värdigheterna »lendermand» och »skutilsvend» (se Herse och Hird) mot baron och riddare, och genom den ledingsfrihet, som medgafs aristokratiens medlemmar, banades väg för dennas öfvergång till ett personligt frälse, som fick sin medelpunkt i det kungliga rådet. Öfver hufvud taget började under Magnus' regering de norska institutionerna att lämpas efter den nya tiden och utländska förebilder. Då Magnus dog, efterlemnande två omyndiga söner, kom adeln till makten, och de i förmyndarestyrelsen representerade baronerna upptogo kraftigt konungadömets afbrutna strid mot hierarkien med samma mål som i Sverres tid: kyrkans underordnande under den verldsliga makten. Den med våldsamhet förda kampen slutade inom kort med hierarkiens nederlag. N. invecklades i de danska oroligheterna och råkade med de vendiska städerna i ett krig, hvars ogynsamma utgång visade, att riket var stadt i tillbakagående. Erik Presthataren (1280--99) efterträddes i regeringen af sin broder Håkan Hålägg (1299--1319), en sträng herre, som häfdade kronans rätt gent emot aristokratien. Mot denna riktade han sin stora retterbod af 1308, den mest bekanta af hans regeringsåtgärder. Genom indragning af alla »sysler» och återkallande af alla förläningar i kronogods åvägabragte han en allmän reduktion. Äfven lendermands- l. baronvärdigheten upphäfdes, hvarigenom konungen befriade sig från högaristokratiens sjelfskrifvenhet att vara hans förnämsta rådgifvare och gjorde rådet (riksrådet) till första led i den monarkiska organisationen. Håkan organiserade vidare det kungliga kapellpresterskapet. Vid sin död lemnade han riket till sin dotter Ingeborgs son med den svenske hertig Erik, den treårige Magnus Eriksson (1319--43, d. 1374), i hvilkens namn hertiginnan Ingeborg (se denna) till en början förde regeringen såsom främsta personen i förmyndarestyrelsen. På ett möte i Oslo 1319 slöts ett föreningsfördrag med Sverige, hvarefter Magnus s. å. valdes till konung äfven i det senare landet. Men Ingeborgs styrelse framkallade snart missnöje inom bägge rikena, och hon uteslöts från denna i Sverige 1322, i N. på den stora hirdstämman i Oslo 1323. Den norska regeringen lades i riksrådets händer, och dess förnämste verldslige ledamot, drotset Erling Vidkunssön, förde styrelsen. 1332 blef konungen myndig och öfvertog då sjelf regeringen. Men missnöjd med hans sätt att sköta henne tvang adeln honom redan 1343 att öfverlemna henne till sin yngre son Håkan VI Magnusson (1343--80), hvilkens förmyndare Magnus dock skulle vara tillsvidare. Derigenom förbereddes upplösningen af 1319 års union, som redan efter 1322 varit svag. Under den återstående delen af Magnus' lifstid hemsöktes N. af stora olyckor, bland hvilka särskildt digerdöden verkade ödeläggande på det glest befolkade landet och mycket bidrog att förlama dess kraft. Konungarnas deltagande i Sveriges inre stridigheter och deras inblandning i de dansk-hanseatiska konflikterna tjenade endast till att lägga i dagen N:s tilltagande vanmakt. Handeln gled alltjämt mera öfver till hanseaterna, hvilkas ekonomiska öfverlägsenhet gjorde dem till naturliga mellanhänder mellan de norske bönderna och fiskarena samt den europeiska marknaden. Den gamla adeln utdog eller sjönk ned i allmogeklassen och kunde ej ersättas af då och då framträdande nya slägter. Då konung Håkan dog, erbjöd N. således endast skådespelet af ett rike, som närmade sig upplösningen.
1380--1536. Håkan efterlemnade en son, Olof V Håkansson (1380--87). Under hans omyndiga år styrdes N. af hans moder, drottning Margareta, den danske konungen Valdemar Atterdags dotter, och N. inträdde derigenom i en union med Danmark, som med några få afbrott varade ända till 1814. Den upplöstes icke, ehuru Olof afled 1387 och N. då befann sig, för första gången, utan tronföljare. Margareta behöll styrelsen i sin hand och lyckades få sin systerdottersson Erik af Pommern (1388--1442) erkänd såsom konung. Hon skaffade honom 1396 derjämte Danmarks och Sveriges kronor, och vid hans kröning i Kalmar 1397 inträdde N. i den stora nordiska statsförening, som fått namnet Kalmar union. Landet var alltför kraftlöst för att kunna häfda sin sjelfständighet gent emot unionskonungarnas sträfvanden att bringa det i beroende, och riket följde i regeln Danmark viljelöst i hälarna. Då och då framkallade oroligheterna i Sverige ett resultatlöst efterspel i N. 1450 ingicks på nytt ett förbund emellan Danmark och N., i Bergen. Riksrådet, som emot det dansk-norska konungadömet skulle häfda den nationella sjelfständigheten, saknade nödig kraft att lösa sin uppgift, och dess makt försvann steg för steg samtidigt med att gränserna emellan det danska och det norska riksrådet efter hand utplånades. På 1500-talet kan den nationella upplösningen sägas vara fullbordad, och de vigtigaste ämbetena i landet hade kommit i händerna på danska och holsteinska adelsmän, hvilka derjämte genom giftermålsförbindelser ärfde de gamla slägternas jord. Något sjelfständigt uppträdande från folkets sida kom under denna tid icke i fråga. Vid Kristian II:s (1513--23) fall gick N. jämte Danmark öfver till Fredrik I (1523--33), och t. o. m. då efter hans död inre oroligheter uppstodo, var det likväl ej möjligt att följa en afgjordt norsk politik eller sluta sig till Sverige. Riksrådet var splittradt och vanmäktigt samt hade icke under den fördrifne Kristian II:s vistelse i N. (1531--32), då han sökte störta sin medtäflare, kunnat med samlad kraft uppträda till hans förmån. På riksmötet på Bod var flertalet böjdt för att fortsätta föreningen med Danmark, och man enades om att anställa konungaval i förening med danska rådet. Från denna tid befann sig riksrådet och med detta hela landet i fullkomligt upplösningstillstånd. Ärkebiskop Olaf Ingebrigtssön hoppades kunna rycka till sig makten, och då en del af rådet vid årsskiftet 1535--36 var samladt i Trondhjem försökte han en statskupp. De två danska riksråden Vincentius Lunge och Nils Lykke mördades, och flere af de öfrige fängslades. Men detta gagnade till intet, och förtviflande om sin saks framgång lemnade ärkebiskopen sjelf landet, 1537. N. blef ett lätt byte för en liten dansk styrka och erkände utan motstånd den i Danmark valde konungen, Kristian III.
1536--60. Tillförene hade unionskonungarna afgifvit särskild konungaförsäkran för N., -- endast Kristian II hade afgifvit en sådan för bägge rikena gemensamt -- ett exempel, som framdeles icke följdes, utan konungaförsäkran afgafs endast i Danmark och endast för detta land. I sin danska konungaförsäkran hade Kristian III lofvat riksrådet, att N. icke vidare skulle vara såsom ett eget konungarike för sig sjelf, utan såsom en af de andra danska provinserna. Denna bestämmelse offentliggjordes emellertid först många år efteråt och har aldrig hållits. Ty hur djupt N. än kunde hafva sjunkit vid Kalmarunionens upplösning, upphörde det dock icke att vara ett konungarike för sig. Det blef icke dansk provins, men ett Danmark underordnadt lydrike. Danmarks politik blef bestämmande för N., som led mycket under nordiska sjuårskriget (1563--70) genom svenskarnas infall i landet. Svenskarna besatte Oslo och Sarpsborg, ödelade den senare orten samt eröfrade Trondhjem och det fasta Stenviksholm. Hade angreppet företagits med större kraft och planmässighet, skulle N. varit ett lätt byte för svenska hären. 1537 hade den lutherska reformationen införts i landet, men det dröjde länge, innan den norska kyrkans nya organisation kunde genomföras, bl. a. af brist på erforderliga prestkrafter. Lemningar af katolicismen höllo sig länge qvar, och det var en svår uppgift för biskoparna (eller superintendenterna, som de en tid bortåt kallades) att motarbeta och utrota dessa. Af konungarna hade Kristian III och Fredrik II (1559--88) efter sin tronbestigning aldrig besökt N. Detta land hade ingen centralstyrelse inom sina gränser, utan var upplöst i län, som lydde omedelbart under konungen. Endast kansleren, som hade högsta ledningen af lagskipningen i sina händer, var en för hela riket gemensam ämbetsman. Först mot slutet af 1500-talet fick befallningsmannen på Akershus värdighet och titel af »statholder over N.», men hans myndighet var oftast af mindre omfång. Emellertid förbereddes småningom en öfvergång till bättre tider, och det låg knappt någon öfverdrift i det yttrande, som efter Fredrik II:s död fälldes i N., att landet då njöt ett lugn, hvartill det förut icke egt motstycke, och som hade de gynsammaste följder för det allmänna välståndet. Fredrik II:s efterträdare Kristian IV (1588--1648) besökte ofta N., der han färdades i synnerhet i de till södra kusten stötande landskapen, och hans omfattande verksamhetslust visade sig också hvad N. angick. De gamla lagarna från 1200-talet omarbetades, och 1604 fick N. en ny lag (»Kristian IV:s norske lov»). 1607 fick det derjämte en egen kyrko-ordning. Äfven under senare delen af denne konungs regering arbetades mycket för rättsväsendets och förvaltningens utveckling; särskildt hvad den senare beträffar, utfärdades flere vigtiga förordningar. Af stor betydelse är i synnerhet upprättandet af den nationella norska hären. Sedan det gamla norska ledingsväsendets oduglighet under Kalmarkrigen (1611--13) trädt i dagen -- norrmännens deltagande i denna fejd bar rent af prägeln af ömklighet -- upprättades 1628 en stående norsk här. Af brist på nödiga medel blef denna visserligen sedermera upplöst, men uppställdes åter 1641 och egde sedan dess alltjämt bestånd trots alla reduktioner. Under 1643--45 års krig med Sverige -- i N. kalladt Hannibalsfejden -- kämpade denna här duktigt mot svenskarna, hvilket dock icke hindrade, att Jämtland och Herjedalen i freden vid Brömsebro afträddes till Sverige. Krigsåren och den derpå närmast följande tiden voro en olycksperiod för N., hvars välstånd fick djupa sår. Ståthållaren, Hannibal Sehested, som var gift med en af Kristian IV:s döttrar, arbetade på att öka sin egen myndighet och derigenom medelbart att tillförsäkra N. större sjelfständighet. Men tre år efter svärfaderns död måste han nedlägga sitt ämbete (1651) och till kronan afstå de stora gods han samlat i N. Kristian IV:s regering var -- trots de svåra tiderna under densammas sista del -- i det hela taget en tid af framåtskridande. Särskildt sörjde konungen mycket för nya städers anläggning. 1624 anlades Kristiania, såsom en efterträdare åt det gamla Oslo, och 1641 Kristianssand. Silfverfyndighetema vid Kongsberg upptäcktes 1623, och öfver hufvud taget anlades flere af N:s mest bekanta bergverk (Röros, Kvikne, Eidsvold m. fl.) under Kristian IV:s regering. Handeln hade redan på Kristian III:s och Fredrik II:s tid befriats från hansestädernas ok, och från den tiden hade ett norskt borgarestånd uppvuxit, som kunde taga handeln i egna händer, så att en blomstringsperiod började för städerna. Kristian IV:s regering är äfven de norska ständermötenas tid (från 1628 till 1645 hölls en rad sådana), men deras lifstid blef ej lång. -- Under Kristians son, Fredrik III (1648--70), kastades N. jämte Danmark 1657 i ett krig med Sverige, hvilket 1658 tillsvidare slutade med att stora stycken af både Danmark och N. afträddes. Det senare förlorade Trondhjems län och Bohus län, ehuru dess här under kriget ryckt in på svenskt område. Vid krigets nya utbrott (1658) återeröfrades Trondhjems stad och län, och vid rikets södra gräns, der striden egentligen rörde sig om Fredrikshald, kämpade norska hären med tapperhet och framgång. Genom folket gick en nationel rörelse -- något i århundraden okändt --, och den fick ny näring genom lyckan i fält. Ehuru N. lidit mindre af krigen än Danmark, var det dock hårdt medtaget och hade vid fredsslutet 1660 behof af ro för att åter kunna samla krafter.
1660--1814. Från norsk sida gjordes ingen invändning mot den regementsförändring, hvarigenom Fredrik III 1660 införde arfriket i Danmark, och de för sista gången samlade ständerna hyllade 1661 i Kristiania arfkonungen, representerad af hans son, prins Kristian. N. upphörde dermed att vara ett lydrike och stod från denna tid på samma fot som Danmark, omedelbart under den gemensamme envåldskonungen. Det styrdes genom en ståthållare, och om N. också för denna gång måste afstå från fordran på egna regeringskollegier och ett eget universitet, så märktes dock af mycket, att en stor förändring försiggått. Landtregeringen ombildades, i det att i st. f. län kommo »amt», hvilkas styresmän, »amtmændene», voro beroende af konungen. Under Fredrik III:s son, Kristian V (1670--99), utvecklades enväldet vidare. Det från 1604 aldrig öfvergifna arbetet på lagens förbättrande fick 1687 sin afslutning med »Kristian V:s norske lov», hvilken blef utgångspunkten för följande tiders rättsväsende. Vid den nya länsadelns införande upprättades i N. två grefskap: Laurrik och Tönsberg (sedermera kalladt Jarlsberg), och ett baroni: Rosendal. Under Fredrik IV:s (1699--1730) krig med Sverige 1709--20 led N. mycket. Ehuru hären stred tappert och folket visade storartad offervillighet, var landet ej i stånd att värna sig med uteslutande egna krafter: danska regementen fördes för första gången öfver till N. Ånyo gällde striden Fredrikshald och Fredrikssten. På den för Danmark-N. gemensamma örlogsflottan vunno norrmännen, i synnerhet Iver Hvitfeldt och Peder Tordenskiold, stor ära. De tio sista åren af Fredrik IV:s regering bildade inledningen till en lång fredsperiod, hvarunder N. först fick tid att läka krigets sär och sedermera arbetade sig fram till ett förr okändt välstånd. De genom förhållandet till Holstein 1762 och till Sverige 1788 föranledda rustningarna voro, trots sin tyngd, endast öfvergående bördor. För N:s framåtskridande arbetades på många sätt under Kristian VI (1730--46), Fredrik V (1746--66) och Kristian VII (1766--1808), hvilkens regering ännu lefver i folkets minne såsom den lyckligaste tid det i ekonomiskt afseende genomlefvat. De utmärkta ministrar, som under denne konung styrde Danmark och N., »tvillingrikena», såsom de ofta kallades, visade sig lika intresserade för bägge rikena. N:s framåtskridande underlättades dessutom i synnerligt hög grad af tidsförhållandena, som medgåfvo den rikaste vinst af dess trävaruhandel, skeppsfart och fiske. Det korta af brottet i freden 1801 glömdes snart. Men med sommaren 1807 var freden slut, och N. gick framtiden till mötes under de ogynsammaste förhållanden. På få rester när var örlogsflottan i fiendens händer; en stor del af de norska handelsfartygen var tagen i beslag i England, och från början af 1808 kom dertill ett krig med Sverige. N. var hänvisadt uteslutande till sig sjelf. I spetsen för dess styrelse stod en regeringskommission under den augustenborgske prins Kristian Augusts ordförandeskap, medan den unge amtmannen grefve Herman Wedel Jarlsberg ledde landets proviantering. Hären stred under Kristian August med bravur, men landet led oerhördt. 1809 års revolution i Sverige föranledde ett närmande mellan bägge rikenas inflytelserikaste män i syfte att åstadkomma en politisk förening, för hvilken i synnerhet grefve Wedel var varmt intresserad. Man lyckades att 1809 genomdrifva prinsens val till svensk tronföljare, men af föreningen blef intet. Den ekonomiska ställningen förbättrades genom den s. k. »licensefart», som gaf norska skepp tillfälle till stor förtjenst midt under kriget, och med Dec. 1810 blef förhållandet till Sverige fredligt. Emellertid fortfor en och annan att hysa tanken på en förening med Sverige, och 1811 såg det ut, som om tiden för nya omstörtningar var nära. Fredrik VI (1808--14) villfor nämnda år norrmännens önskan att få ett eget universitet, hvilket upprättades d. 2 Sept. 1811. Året 1812 hemsöktes hela landet af missväxt, och 1813 utbröt å nyo krig med Sverige. Rikets krafter voro spända till det yttersta. Tronföljaren, prins Kristian Fredrik, sändes såsom ståthållare till N. för att bevara detta rike åt dynastien. Men emellertid afgjordes landets öde på kontinenten genom den svenske kronprinsen Karl Johans inryckande i Holstein och den deraf framtvungna freden i Kiel (d. 14 Jan. 1814), der Fredrik VI afträdde N. till konungen af Sverige. Ehuru ej N:s införlifvande med Sverige afsågs, utan endast de bägge kronornas förening, framkallade dock fredsslutet en allmän förbittring i N. Efter att hafva samlat en del af N:s mest ansedda och inflytelserika män till Eidsvolds Jernbruk och inhemtat deras åsigt förklarade Kristian Fredrik N. sjelfständigt och öfvertog sjelf regentskapet. På hans kallelse sammanträdde d. 16 Febr. på Eidsvold en riksförsamling, som utarbetade en grundlag och d. 17 Maj utsåg Kristian Fredrik (d. 17 Maj--d. 10 Okt. 1814) till konung samt derefter upplöstes. Den nye konungens försök att vinna stormakterna för sin sak misslyckades alldeles; dessa fordrade tvärtom, genom fyra till Kristiania afsända kommissarier, att föreningen skulle gå i verkställighet. Då man emellertid icke kunde enas om vilkoren för ett vapenstillestånd, började krig, som dock blef af kort varaktighet. Svenska hären ryckte in i Smaalenene, intog Fredriksstad och tvang norska armén att draga sig tillbaka bakom Glommen, medan en norsk afdelning vid Kongsvinger vann framgång mot den svenska kår, som inryckte på detta håll. Den 14 Aug. 1814 afslötos i Moss ett stillestånd och en konvention. I öfverensstämmelse med den senare sammanträdde i Okt. i Kristiania ett urtima storting, i hvars händer konungen d. 10 s. m. nedlade sin krona. Stortinget beslöt d. 20 Okt., att N:s förening med Sverige skulle ega rum, vidtog de grundlagsändringar, som föreningen nödvändiggjorde, och valde d. 4 Nov. svenske konungen Karl XIII (1814--18) till N:s konung.
Tiden efter 1814. N. inträdde i föreningen med uttömda krafter. Dess penningeväsende hade råkat i den yttersta förvirring dels till följd af dansk-norska monarkiens statsbankrutt 1813, dels till följd af de stora utgifter, som fordrats under år 1814. Men med mönstergill oförtrutenhet grep nationen sig an med att ordna sina nya förhållanden; den tog de stora bördorna på sig med ens. Det första lagtima stortinget förkastade den s. k. Eidsvoldsgarantien (d. v. s. den garanti Eidsvoldsförsamlingen iklädt sig för det då utfärdade nya pappersmyntet), pålade en betydlig skatt till inlösen af de gamla riksbankssedlarna, grundlade en norsk bank i Trondhjem, hvartill fordrades tvångsteckning, och införde en ny härordning, hvarigenom den jämförelsevis stora armén minskades betydligt. Vidare beslöt detta storting för sin del antagandet af den för bägge rikena gemensamma riksakten. De tunga bördorna väckte hos många motvilja med den nya författningen, som medförde dem. Då Karl XIV Johan (1818--44) var stadd på resa till kröningen i Trondhjem, utbröto bondeoroligheter i södra N., som åsyftade att spränga stortinget och öfverlemna enväldet åt konungen, men de blefvo hastigt dämpade. Men Karl Johan misstänktes, ehuru alldeles utan skäl, att hafva stått bakom rörelsen. Någon tid efteråt lyckades man med mycken svårighet och mot öfverdrifvet hög ränta afsluta det första statslånet. Den gamla dansk-norska monarkiens statsskuld låg tillsvidare på Danmark, och efter långvariga underhandlingar, under hvilkas gång stormakterna slutligen intogo en mycket hotande hållning, afslöts 1819 under Englands medling en traktat, som fritog N. att svara för mera än 3 mill. rdr Hamb. b:o (12 mill. kr.). Men det föll sig svårt för landet att åstadkomma t. o. m. denna summa, och 1821 års storting vägrade länge att erkänna N:s skyldighet att betala, en vägran, som, om den fortsatts, skulle hafva haft de mest olycksdigra följder. Endast genom konungens orubblighet kunde stortinget öfvertygas om, att intet annat var att göra än att rätta sig efter stormakternas fordringar och betala. Konungen lät det också få skåda en bild af den hotande verkligheten genom att sammandraga en, delvis af svenska trupper bestående, här vid Kristiania och genom att låta en svensk eskader kasta ankar utanför hufvudstaden. Samma storting antog också den af två föregående storting godkända lagen om upphäfvande af ärftligt adelsskap, och detta beslut fick nu kunglig sanktion. 1821 framställdes flere kungliga propositioner om ändringar i grundlagen, hvilka konungen fann betingas af den dåvarande ställningen, och af hvilka samtiden särskildt fäste sig vid den om upphäfvande af konungens endast suspensiva veto i frågor af allmän lags natur. Samtliga dessa propositioner förkastades enhälligt af 1824 års storting, framställdes sedermera alltjämt under samma konungs regering, men rönte alltid samma öde. En annan fråga stod också på dagordningen sedan 1824: konungen visade sig mycket missnöjd med norrmännens önskan att fira d. 17 Maj såsom sin frihetsdag och ansåg, att denna dag endast väckte minnet af händelser, som borde glömmas (han syftade på d. 17 Maj såsom den dag, då konungavalet på Eidsvold företogs). Mellan konung och folk uppstod en misstro, som länge höll i sig och särskildt under oppositionsstortinget 1827 trädde i dagen. Statsrådet Collett ställdes under åtal inför riksrätten, men frikändes. 1828 sammankallades ett urtima storting, men dess verksamhet inskränkte sig hufvudsakligen till att antaga en ansvarighetslag för statsrådets och stortingets ledamöter samt en vallag. Under denna strid blef det svenska ståthållareskapet (enl. grundlagen egde konungen rätt att förordna en riksståthållare i N. och kunde dertill utnämna äfven en svensk man) alltmera impopulärt. Den förste innehafvaren af denna post, grefve H. H. von Essen (1814--16) och hans efterträdare grefve K. K. Mörner (1816--18) höllo sig mera tillbaka, men grefve J. A. Sandels (1818--27) grep på många sätt in i styrelsens gång och hade stort inflytande. En obetydlig händelse -- d. 4 Nov. 1827 uthvisslades i Kristiania ett dåligt teaterstycke, som uppfördes med anledning af dagens betydelse -- föranledde hans afskedstagande. Hans efterträdare grefve B. B. von Platens (1827--29) uppgift blef att göra ett slut på alla unionsfientliga sträfvanden. Genom hans och ännu mera genom konungens personliga ingripande lyckades man 1828 förekomma ett tilltänkt firande af d. 17 Maj; men samma dag 1829 förekommo några i sig sjelf obetydliga uppträden, det s. k. Torveslaget. Militären grep in, och detta väckte mycket missnöje. Den gamla striden blossade upp, och oviljan vände sig i främsta rummet mot ståthållaren, som blef föremål för en allmän, högst orättvis förföljelse, under hvilken han afled. Ståthållareplatsen lemnades tillsvidare obesatt. På stortingen hade oppositionen t. o. m. 1830 hufvudsakligen bestått af ämbetsmän, men från 1833 trädde bönderna mera i förgrunden såsom politiskt parti. Samtidigt nådde den s. k. norskheten sin höjdpunkt. Allt skulle vara norskt, och norskt var det första, sådan var partiets lösen. Men detta väckte motstånd på annat håll, till följd hvaraf starka brytningar uppkommo. På 1836 års storting gick oppositionen mycket långt, och då Karl Johan, såsom man nu tror sig veta under Rysslands påtryckning, upplöste tinget, svarade odelstinget med att åtala statsministern Lövenskiold inför riksrätten. Denne dömdes till böter, men stannade qvar vid ämbetet. På hösten 1836 utnämndes grefve Wedel (1836--40) till ståthållare, och ett urtima storting sammankallades. Detta storting antog 1837 de vigtiga lagarna om formandskaberne (kommunalförsamlingarna). 1839 vistades Karl Johan -- för sista gången -- länge i Kristiania och rönte då många bevis på folkets tillgifvenhet. På 1842 års storting blef strafflagen efter längre tidsförberedelse färdig. På hemställan af stortinget hade 1839 tillsatts en unionskomité, hvilken 1844 afgaf sitt utlåtande, som för öfrigt aldrig blef slutbehandladt. Konung Oskar I (1844--59) tillmötesgick straxt efter sin tronbestigning N:s önskan att erhålla en egen örlogsflagg och företog några ändringar i riksvapnet, hvarjämte han bestämde, att N. skulle, nämnas före Sverige i konungens titel i norska statshandlingar. Han inkallade flere nya medlemmar i regeringen, såsom den framstående advokaten Fr. Stang, öfverstelöjtnant H. Foss och biskop Riddervold. Äfven på stortinget hade flere nya män trädt i förgrunden, bl. a. den framstående juristen och statsekonomen Schweigaard. 1848 års händelser blefvo icke utan inverkan på N:s inre förhållanden; de gafvo i flere afseenden samma års storting dess prägel. 1851 blef N. också skådeplatsen för en socialistisk rörelse; men »thraniterna», såsom socialisterna kallades efter en af sina ledare, studenten M. Thrane, åstadkommo inga större uppträden, ty ledarna fängslades före utbrottet af dessa. Lövenskiold, som, efter Wedels död, 1841 utnämnts till riksståthållare, lemnade 1856 sin post utan att få någon efterträdare. Kort efter Karl XV:s (1859--72) tronbestigning utbröt striden om riksståthållareämbetets upphäfvande, den s. k. norska frågan. Stortinget beslöt för sin del detta ämbetes afskaffande, men konungen vägrade i norskt statsråd sin sanktion. En följd af denna sak var, att statsråden Petersen, Birch-Reichenwald och K. Motzfeldt 1861 utträdde ur regeringen. Stang, som några år af sjukdom stått utanför densamma, inträdde då såsom dess främste ledamot. Under de derpå följande åren förbereddes en omfattande revision af unionsförhållandena, och på stortingets 1863 derom afgifna hemställan tillsattes en ny unionskomité. Dennas förslag blef emellertid 1871 med öfverväldigande majoritet förkastadt af det samlade stortinget. 1869 bestämdes, att stortinget skulle sammanträda hvart år i st. f. hvart tredje, såsom dittills varit fallet. För öfrigt utmärktes Karl XV:s regeringstid genom ett raskt inre framåtskridande. N:s handelsflotta växte med jättesteg; nya jernvägar anlades eller beslötos, landsvägsnätet utvecklades, och nationalvälmågan ökades jämnt och säkert. Men redan före konung Karls död hade vidtutseende politiska frågor dykt upp. Stortinget hade 1872 fattat ett beslut, enligt hvilket statsråden skulle ega tillträde till tingets förhandlingar, men som ej fick kunglig sanktion. Stortinget å sin sida svarade med en misstroendeadress, som hade till följd att statsråden ställde sina portföljer till konungens förfogande. Men denne förklarade i ett diktamen till statsrådsprotokollet, att han icke fann någon anledning att skilja sig från sina ministrar, och desse stannade derpå qvar. Konung Oskar II började också 1872 sin regering med desse samme ministrar. 1874 framlades för stortinget en kunglig proposition, hvari reformen af 1872 var förenad med andra, som antogos innehålla garantier mot den förras missbruk; men stortinget förnyade beslutet af 1872, endast med några mindre förändringar, som nödvändiggjordes deraf att riksståthållareämbetet 1873 afskaffats. Samma år hade Stang utnämnts till förste innehafvare af det nyskapade statsministersämbetet. 1877 förkastades det kungliga förslaget, och beslutet af 1874 antogs oförändradt af stortinget. Den 17 Mars 1880 antogs det för tredje gången oförändradt. Sanktionsfrågan blef då brinnande. Regeringen, som icke fann grundlagens stadganden om det suspensiva vetots användning gällande i fråga om annat än allmänna lagen, men häfdade konungens absoluta veto vid grundlagsändringar, yrkade på sanktionsvägran. Med anledning deraf vägrade konungen sanktion. Då följde det bekanta beslutet af d. 9 Juni 1880, i hvilket stortinget förklarade, att beslutet af d. 17 Mars var gällande grundlag. Regeringen fäste sig emellertid ej dervid, och i ett på konungens begäran afgifvet utlåtande förklarade juridiska fakulteten vid Kristiania universitet, att konungens sanktionsrätt vid grundlagsändringar icke var inskränkt genom de för allmänna lagar gällande bestämmelser. Vetostriden, som utbreddes öfver hela landet, skärptes derigenom att äfven andra frågor drogos in i densamma. Från oppositionens sida gjordes intet för att framkalla ett riksrättsåtal. Man antog, att riksrättens dom med en stark högsta domstol och ett lagting, sådant som det då var sammansatt, obetingadt skulle hafva blifvit friande, till fördel för det absoluta vetot. Men man förberedde en kommande riksrätt genom att till en början indraga två provisoriskt tillsatta assessorsplatser i högsta domstolen, så att dessa icke kunde besättas efter de två först afgående assessorernas af skedstagande. Sedan trontalet vid stortingets upplösning 1882 gifvit vid handen, att konungen fattat sin ståndpunkt, och riktat en kraftig uppmaning till folket, började en våldsam valrörelse, under hvilken oppositionen endast undantagsvis mötte organiseradt motstånd. Sedan oppositionen segrat vid valen, kunde i den kommande riksrätten åstadkommas majoritet för en fällande dom. 1883 beslöts riksrättsåtal mot regeringens medlemmar. Stang, som af helsoskäl utträdt ur regeringen, hade emellertid fått Chr. Aug. Selmer till efterträdare. I Febr.--Mars 1884 afsade riksrätten sina domar, enligt hvilka de fleste regeringsmedlemmarna aflägsnades från sina platser. Sedan den nya i April utnämnda ministèren i Juni ställt sina platser till konungens förfogande, utnämndes d. 26 Juni 1884 en ny regering, hvars främste ledamot blef den förre oppositionschefen, hypoteksbankdirektören Johan Sverdrup. Men icke häller då fäste man något afseende vid 9-juni-beslutet, och med anledning af ett till konungen gifvet löfte togo ej regeringsmedlemmarna plats i stortinget, förrän ett nytt beslut om statsrådets tillträde till dess förhandlingar fattats och sanktionerats. Genom stortingsvalen 1885 blef partiställningen i det hela tämligen oförändrad (de konservative lyckades dock vinna en plats mer än 1882). Förtroende till den nye statsministern var majoritetens valprogram. Detta har dock icke hindrat, att både han och regeringen sedermera varit utsatta för häftiga angrepp af sina partivänner. En splittring har uppstått inom den forna oppositionen, hvilken i synnerhet trädt i dagen, sedan stortinget i Juni 1887 förkastade den kungl. propositionen om en ny kyrkolag. 1884 beslöts en betydlig utsträckning af rösträtten. Vidare hafva under den nya regeringen utfärdats lagar rörande värnpligten med deraf följande ny härordning och rörande jurys införande. Under Oskar II:s regering har man fortsatt med arbetet på landets inre utveckling i samma riktning som förut genom vägoch jernbaneanläggningar o. s. v. Men den hastiga uppblomstringen i början af 1870-talet har äfven i N. följts af en period af ekonomiskt tillbakagående, som hårdt drabbat de flesta näringsgrenarna, kanske allramest skeppsfarten. Y. N.