Landsmål

Landsmål är i Norge den vanliga benämningen på hvad som eljest äfven kallas norsk-norska, d. v. s. ett på grundvalen af de "bästa" allmogemålen förfärdigadt normalspråk, som "målsträfvarna" med utträngande af dansk-norskan vilja göra till norskt riksspråk. Med landsmål menades tidigare detsamma som folkmål, bygdemål, dialekter; denna betydelse hade ordet ännu 1853, då Aasen utgaf sina "Pröver af landsmaalet i Norge", och normalformen kallades till en början landssproget (så Aasen i "Norsk gramm.", 1864). Nu är landsmål detsamma som "landssproget", och dialekterna kallas "bygdemål". Så har det 1868 stiftade "Norske samlag" till ändamål att utgifva böcker "på norska, antingen i landsmål eller i bygdemål". Detta numera s. k. landsmål visar sig först uti Aasens nyssnämnda "Pröver". Der finnas nämligen jämte prof på verkligt folkmål "några prof på en obestämd norsk dialekt med enstaka tillämpningar efter det gamla språket", och denna dialekt kan angifvas "som ett slags allmänt landsspråk i fri bearbetning efter en viss antagen plan, en till närmare pröfning föreslagen form för ett norskt riksspråk". Tanken på ett sådant språk var redan tidigare framkastad af P. A. Munch. Under inflytande af dels den nyvaknade nationalitetskänslan och dess sträfvan att sammanknyta nutiden med en ärorik forntid, dels den historiska riktningen af den tidens språkvetenskap, som värderade endast det gamla och ej hyste någon aktning eller något intresse för språkets nyare utveckling, upptog Aasen vid byggnaden af detta nya språk företrädesvis de äldsta tillgängliga formerna, utan hänsyn till deras allmännare eller sällsyntare förekomst i folkmålen. Alltefter målens större eller mindre ålderdomlighet skilde man emellan (mera eller mindre) "fullkomliga" mål, ofta undangömda i aflägsna fjällbygder, och "förvanskade" mål med nyare utveckling i mera odlade bygder. Enär de vestnorska målen stå närmare fornspråket eller isländskan (Island fick hufvudparten af sina bebyggare från Vest-Norge) och Aasen sjelf var bördig från Söndmöre (i Vest-Norge), blef "landsmålet" företrädesvis vest-norskt. Men det innehåller också ljud- och böjningsformer, som ej finnas i något lefvande mål, t. ex. korn, horn i st. f. honn, hodn o. d., tid för ti, ord för or, annat, huset, kastade, kastat i st. f. anna, huse, kasta. Landsmålet blef på detta sätt en ögonfägnad för den tidens historiker och filologer, men föga skickadt för det praktiska lifvet, ett språk på papperet. Som teoretisk enhet i en grammatik eller en ordbok eller t. o. m. i en ordspråkssamling, såsom detta normalmål af sin upphofsman användes, kunde det vara på sin plats, men som verkligt språk har det ingen annan betydelse än att för en tid vara märke och samlingspunkt för en berättigad sträfvan att bringa folkmålen till heders och höja allmogens andliga odling. Emellertid har landsmålet en ej obetydlig tryckt literatur. Dennas förnämsta författare äro Ivar Aasen ("Symra. Tvo tylfter med visor og rim" samt sångspelet "Ervingen"), A. O. Vinje ("Ferdaminni fraa sumaren 1860" och "Storegut" samt tidningen "Dölen" fr. o. m. 1858; "A. O. Vinjes skrifter i utval", 1882 ff.), Kristofer Janson ("Fraa bygdom", "Hang og ho", "Torgrim", "Den bergtekne", "Sigurd Bresteson" m. fl.) och Arne Garborg ("Ein fritenkjar", "Bondestudentar", "Forteljingår og sogur"). Aasen har dock skrifvit sina vetenskapliga arbeten på dansk-norska. Vinjes mål skilde sig ej obetydligt från Aasens; Janson har skrifvit sin sista bok ("Vore bedsteforældre") på dansk-norska och nu flyttat till Amerika. Andra författare på "landsmål" äro John Lie ("Hugaljo", "Aarolilja" på vers), J. Telnes ("Sterkenils", "Guro Heddelid" samt "Kvæe" tills. med Sigurd Telnes), O. Vik ("Björn Berge"). För öfrigt finnes en del psalmer, skolböcker i historia, geografi och naturlära, katekes och biblisk historia, öfversättningar af Sturlasons konungasagor, Schillers "Wilhelm Tell", Chamissos "Peter Schlemihl", Molières "Tartuffe", Thomas a Kempis samt delar af Nya testamentet (Markus' och Lukas' evangelium samt Romarebrefvet, utgifna med statsunderstöd). Utom Jansons och Garborgs äro nästan alla dessa skrifter utgifna af "Det norske samlag", som 1883 räknade 765 betalande medlemmar. Äfven tidningar hafva utgifvits på landsmål: "Dölen" (af Vinje), "Ferdamannen" (af H. Krohn), "Fraa by og bygd" (af "Vestmannalaget") samt fr. o. m. 1877 "Fedraheimen", ett litet veckoblad med utpräglad vensterhållning. På 30 år har landsmålet dock ej vunnit mera utbredning, än att statsanslag behöfves för en Norges historia på landsmål, t. o. m. för en ABC-bok, och alla större politiska tidningar, äfven de mest demokratiska, utgifvas på dansk-norska. Det "rätta" landsmålet talas af ingen. Försvaret för detsamma är fullt af begreppsförvirring, tomma ord och okunnighet om de verkliga förhållandena. Opposition mot det "höglärda" landsmålet har icke häller saknats. Vinje blandade in Telemål. På 1860-talet yrkade Fjörtoft (med "Andvaki" och "Fram") på närmande till det talade språket. H. E. Berner och Chr. Bruun ("To foredrag om maalsagen") yrka på nationel och folklig bildning samt på norskt språk, men ej specielt på "landsmålet", och den förre föreslog på "målsmansmötet" i Dec. 1883 landsmålets ombildning till större likhet med de allmännast utbredda folkmålen och sammanjämkning af språket i stad och på land. Landsmålet är för fornartadt, för svårt att lära sig; det norska språk, till hvilket man sträfvar, måste duga både för stad och land och ej blott för vestlandet (d. v. s. 1/4 af befolkningen). Det norska språket blir synbarligen icke något annat än det, på hvilket Asbjörnsen, Björnson och Ibsen skrifvit och skrifva, naturligen med en fortskridande rörelse i riktning åt folkmålen och det verkliga talspråket. En mellanform (med inblandning af nordanfjällska beståndsdelar) mellan detta språk (dansk-norskan) och det aasenska landsmålet är den höyemska målformen, som återfinnes i "Norsk maallære" af I. Höyem och några af samme författare utgifna småskrifter. Det höyemska landsmålet förkättras argt af de ortodoxe "målsträfvarna". Dock tillåta de sig sjelfva redan några afvikelser från Aasen (brukad för brukade och plur. lika med sing. i verbet). Det rätta landsmålets regler och ordförråd finnas i Aasens arbeten "Norsk grammatik" (1864) och "Norsk ordbog med dansk förklaring" (1873), kortare i ett par små språkläror af Nygaard och Hægstad. Jfr Garborg, "Den ny-norske sprog- og nationalitetsbevsegelse" (1877), J. Storm, "Det norske maalstræv (i "Nord. tidskr.", 1878) och J. A. Lundell, "Norskt språk" (i "Nord. tidskr.", 1882). -- I och med landsmålsföreningarnas (se d. o.) stiftande infördes namnet "landsmål" från Norge äfven i svenskt språk, men i betydelsen af allmogemål eller dialekt ("bygdemål"). Lll.