Sida 336
Landskapsmålning ...
Han stod med 10,000 man mellan Torrlösa och Nöbbelöf, med front mot norr, och hade dessutom 4,000 uppbådade småländska bönder. Efter en svängning kring venstra flygeln vid Nöbbelöf upptäcktes fienden, som, 12,000 man stark, ryckt ur sitt läger och ställt upp sig, väl dold, med högra flygeln i närheten af Billeberga samt front mot öster. Karl, som nu stod med högra flygeln vid Tirups kyrka, lät armén marschera åt höger och svänga fram något för att falla danskarna i venstra flanken. Mellan Sireköpinge och Tirup gjorde han front och gick mot danskarna, som svängt fram sin högra flygel. Striden blef häftig och långvarig, från kl. 9 på morgonen till 5 e. m. På båda sidor trängde högra flygeln den motstående venstra tillbaka; men sedan danskarnas förföljande flygel blifvit hejdad vid Tirup, der bönderna stodo, föllo svenskarnas midt och trupper från högra flygeln dem i flanken, hvarefter konung Kristian anträdde återtåg till L. I slagets början stupade fältmarskalken Helmfelt, som ledde svenskarnas venstra flygel. Dagen kostade svenskarna nära 2,000 man och danskarna 2,500. De senare vågade icke mera under detta krig möta sina fiender på öppna fältet. K. S. C. O. N.
Landskyld, kamer., är inom Norr- och Sunnervikens fögderi af Göteborgs och Bohus län benämningen på den enhet, hvarefter eganderätt och grundskatt beräknas. Detta egendomliga, från norsk lag och ortens forna förhållanden qvarstående bruk belyses bäst genom ett exempel. Ett bondehemman är t. ex. påfördt 24 kappar "landskyldsmalt". Bonden skall nu betala grundskatt (mantalsränta), beräknad efter landskyldsmaltet. Men som kronan anses ega t. ex. 2 och kyrkan 2 kappar af maltet, så betalar bonden grundskatt endast för återstående 20 kappar med visst belopp för hvarje kappe. Kbg.
Landsköp, det slags handel i forna tider, som bestod uti att fara från gård till gård på landsbygden och uppköpa matvaror, skinn o. s. v. Som derigenom intrång skedde i städernas privilegier och tullintraderna minskades, utfärdades tid efter annan -- t. ex. 1577 af Johan III och 1682 af Karl XI -- förbud emot landsköp. Kbg.
Landslag. I sammanhang med de särskilda landens eller landskapens större sammanslutning till ett helt, hvilken egde rum under Folkungaätten, framträdde behofvet af en allmän rättsförfattning. Omedelbart efter uppteckningen af den sista af landskapslagarna finner man derför förberedelser till en för hela riket gällande lagstiftning. Såsom sådana kunna redan de allmänna stadgar betraktas, hvilka af konung Magnus Eriksson utfärdades under tiden kort före midten af det 14:de årh. Och år 1347 finner man en talrik lagkomité vara samlad i Örebro "ad corrigendum, reformandum et ad unam concordantiam et convenientiam leges singulorum legiferatuum regni Sueciae redigendum". Huruvida denna komités arbete redan nämnda år fullbordades är väl icke fullt afgjordt. Men säkert är att handskrifter af Magnus Erikssons landslag -- resultatet af detta arbete -- finnas redan från midten af det 14:de årh. De källor, som användes vid landslagens redaktion, voro hufvudsakligen Uplandsoch Östgöta-lagarna, äfvensom stadgar, hvilka af konung Magnus sjelf tidigare blifvit utfärdade. Lagens antagande på de särskilda landstingen, hvilket fordrades, för att den skulle erhålla gällande kraft, skedde icke på en gång. I Upland, Södermanland och Östergötland synes detta antagande hafva försiggått på 1350-talet. I Helsingland angifves deremot ännu 1374 dess gamla lag såsom gällande; men 1379 synes den nya der vara i bruk. I Vestergötland antogs den först i slutet af 1300-talet. Magnus Erikssons landslag saknar kunglig stadfästelse, vare sig att en sådan aldrig blifvit gifven eller ock gått förlorad. Den saknar också kyrkobalk, en följd af den protest, som af biskopsdömenas representanter afgafs mot rubbandet af kyrkans privilegier. -- Den osäkerhet i rättstillståndet, som var en följd af striden såväl mellan flere särskilda lagar och rättssedvanor inbördes som mellan dessa, och den äldre landslagen, föranledde emellertid under det följande århundradet en ny redaktion af denna: Kristofers landslag, som är försedd med kunglig stadfästelse, daterad "daghen efter Philippi och Jacobi apostlars dagh" (d. v. s. d. 2 Maj) år 1442. Denna stadfästelse, om hvars äkthet visserligen tvifvel blifvit framställda, förmäler, att lagen blifvit författad på biskoparnas, rådets och adelns "träghne och flitighe begären". Den hufvudsakliga källan till Kristofers landslag är den äldre landslagen, hvilken på somliga ställen följts så noga, att t. o. m. skriffel upptagits. I vissa afseenden förekomma likväl afvikande grundsatser. Äfven Kristofers landslag saknar kyrkobalk. För öfrigt är om båda landslagarna att anmärka, att de innehålla endast "landsrätt", i motsats mot den särskilda "stadsrätt", som redan från det 13:de årh. börjat utbilda sig. Äfven de båda landslagarna äro utgifna i "Samling af Sweriges Gamla Lagar", X och XII (se Landskapslagar). I. L.
Landsmål är i Norge den vanliga benämningen på hvad som eljest äfven kallas norsk-norska, d. v. s. ett på grundvalen af de "bästa" allmogemålen förfärdigadt normalspråk, som "målsträfvarna" med utträngande af dansk-norskan vilja göra till norskt riksspråk. Med landsmål menades tidigare detsamma som folkmål, bygdemål, dialekter; denna betydelse hade ordet ännu 1853, då Aasen utgaf sina "Pröver af landsmaalet i Norge", och normalformen kallades till en början landssproget (så Aasen i "Norsk gramm.", 1864). Nu är landsmål detsamma som "landssproget", och dialekterna kallas "bygdemål". Så har det 1868 stiftade "Norske samlag" till ändamål att utgifva böcker "på norska, antingen i landsmål eller i bygdemål". Detta numera s. k. landsmål visar sig först uti Aasens nyssnämnda "Pröver". Der finnas nämligen jämte prof på verkligt folkmål "några prof på en obestämd norsk dialekt med enstaka tillämpningar efter det gamla språket", och denna dialekt kan angifvas "som ett slags allmänt landsspråk i fri bearbetning efter en viss
Källa: Project Runeberg ·
