Sida 400
Lappsk mytologi
dödsrike betecknades sedan företrädesvis med namnet jabmi-aimo och var skildt från saivo-aimo; det kallades ock mubben-aimo ("andra hemmet"), fuonos- l. fadnos-aimo ("fandens hem") och tjappes-aimo ("det svarta hemmet"). Herskaren der var den stundom bundne, oftast på en häst ridande Rutu, Rota, Ruotta (= drotten?); hans hustra hette Jabmi-akka ("dödens gumma"). Befolkningen utgjordes, utom af jabmikerna eller mubben olmak ("den andra verldens män"), af djeflarna Fuodo, Donto och Birra, Bergalak (= finska perkele), Bakha (ond engel) m. fl., jämte en hel del trollmän. Detta är tydligen en främmande utväxt på den inhemska saivo-läran.
Dualismen, åsigten om ett ondt och ett godt, fanns icke i lapparnas religiösa föreställning. Alla gudamakter och dödingarna voro i grunden goda. Men trots sina fullkomligheter hade de menskligt lynne: de voro något ombytliga, de kunde misstaga sig, de vredgades, och sinsemellan voro de af olika tankar och tvistade. Den ene lappens saivok kunde narra eller tvinga den andres att skada sin jordiske egare, ehuru han borde skydda honom. De hade trollmän och trollredskap, hvilka de kunde sända mot hvarandra, och med hvilka de kunde skada de lefvande. Deraf kommo vanligast sjukdom och olycka. - Såväl deras som "nåidernas" (se nedan) förnämsta trollredskap och trollfölje voro stridbara rentjurar, en orm, giftiga pilar och framförallt gan-flugor, det farligaste och det nesligaste medlet af en alldeles okänd natur, endast utmärkande de störste trollmännen och af dem förhemligadt. - För att blidka makterna, ja redan för att hålla dem vid godt lynne fordrades offer (viäro), och sådana gåfvos oupphörligt. Utan dem företog sig lappen intet. Men sparsamheten gjorde, att de alldagliga offren voro ganska anspråkslösa: en kött- eller ostbit, en sqvätt mjölk, ett stycke renhorn, vidjeringar (åt solen), under senare tider några droppar bränvin eller ett stycke tuggtobak, allt i förbigående och utan ceremoni. När ändamålet var vigtigare och faran stor, äfvensom vid de årliga offren för att muta saivok eller naturmakterna, voro tillställningarna och offergåfvorna alltid större, mera mat eller blod, rätt ofta en eller flere renar. Skilda makter fingo olika offer: rentjurar åt Tjermes och saivok, kor till akkorna. Endast vid offren till de sistnämnda fingo qvinnor närvara. Det slagtade djurets kött förtärdes till största delen, men bitar deraf sattes på pinnar till det dyrkade föremålets bruk. Funnos bilder eller seiter, beströkos de med blod och flott. Alla offerdjurets ben nedgräfdes, naturligt ordnade i marken, ty äfven det skulle fortvara i saivo-aimo; och man var dervid så sträng och noggran, att om en hund snappade bort ett ben, måste han släppa till sitt eget i stället. Sådana och mindre offer tillställdes af familjen, men i stora offer deltog hela byn. De större offren voro några till Tjermes och synnerligen midvinters- och midsommarsoffren till solen. Vid midvintersoffret hängdes offerdelar och vidjeringar, de senare bilder af solens runda form, i någon väldig tall, som äfven smordes; vid det senare slagtades jämväl renar, hvilka hälst borde vara hvita eller åtminstone hafva en hvit tråd genom örat, men man åt dervid äfven päiven-juptse ("solgröt"). Vissa föremål för dyrkan, såsom Tor och seiterna, hade särskildt byggda lafvar, på hvilka de uppställdes, eller placerades på bäddar af ris, hvilka allt emellanåt ombyttes. Kring dem, liksom på andra större offerställen, lades eller uppställdes hornen af de slagtade renarna eller särskildt offrade horn af besynnerlig form. Deraf uppstodo småningom vida och höga ringar, s. k. tjårve-garde ("horn-gärden").
Men offrets rätta beskaffenhet kunde lappen naturligtvis icke så lätt bestämma på enkel förståndsväg, icke ens säkert afgöra hvilken makt, som borde blidkas, då något gick honom emot. Var han villrådig, grep han till sin spå- eller trolltrumma, gåbdas l. kåbdas, och kanske lyckades det honom då att vinna visshet. Slog äfven detta försök fel, tillkallade han en nåide, fornlapparnas på samma gång prest och läkare, men framförallt trollman. Denne måste för sin utbildning länge gå i lära hos någon äldre kunnig nåid, innan han under fastor, späkning och trumning i ödemarken vann färdighet i sin konst. Till trumning kunde man, när det gällde, använda hvad redskap som hälst ("de argaste trumslagare bruka i nödfall bytte-lock för trumma"); men skulle saken göras ordentligt, måste man använda en riktig kåbdas. Denna var vanligen ett särskildt arbetadt instrument och derjämte så heligt, att ingen manbar qyinna fick röra eller se det, icke ens färdas fram der trumman passerat. Trummorna hade otaliga former och voro af olika material. De gjordes antingen af helt trä, som urhålkades, eller af en några tum bred, tunn träklyfta, som böjdes samman och hopbands till en rund eller oval ring. Det träd, hvaraf ämnet togs, måste hafva vuxit under sådana omständigheter, att solen aldrig lyst derpå. Öfver det hålkade trädets eller ringens kant fästes med senor och spändes en hvitsämskad renkalfshud, hvarpå med blod eller albarkfärg målades flere bilder (deraf namnet; kåw, kawe = ritad eller målad bild). Kring trumman hängdes skramlande saker, såsom mässingsbitar och ringar, ben, horn, klor och
Källa: Project Runeberg ·
