Landsmålsalfabetet är det vanliga namnet på den ljudbeteckning, som brukas i de flesta nyare arbeten rörande svenska folkmål. Före landsmålsalfabetets uppkomst skaffade sig den, som undersökte ett mål, på egen hand tecken för de språkljud i målet, hvilka ej i det vanliga latinska alfabetet egde sådana. Hvarje afhandling företedde alltså sin egen ljudbeteckning; ett och samma språkljud återgafs af olika forskare med olika tecken, och samma tecken hade i olika skrifter olika värden. Detta försvårade eller omöjliggjorde jämförelse, i synnerhet som ljudbeskrifningarna under saknaden af ett allmänt antaget system ofta blefvo mycket otillfredsställande. De olika landsmålsföreningarna (se d. o.) hade också till en början hvar sin "ljudbeteckning". Ett 1873 framlagdt förslag till gemensam ljudbeteckning för Upsalaföreningarna hade ingen framgång. Med tanke på en blifvande tidskrift upptogs frågan å nyo 1876, och det uppdrogs åt nuv. docenten J. A. Lundell att efter vissa allmänna grundsatser uppgöra nytt förslag till ett svenskt dialektalfabet. Det af honom framställda förslaget godkändes med obetydliga förändringar och tillägg af Upsalaföreningarnas "samfällda utskott" 1878, antogs senare jämväl af föreningarna i Lund och brukas uteslutande i den på uppdrag af föreningarna utgifna tidskriften. Några få nya tecken hafva efter 1878 tillkommit, hufvudsakligen för beteckning af nasalerade konsonanter. -- Landsmålsalfabetet är ett "organiskt" alfabet, bygdt på grundvalen af det vanliga latinska alfabetet, så att de nya tecknen äro bildade ur de förut befintliga bokstäfverna genom systematiska förändringar i deras form, således icke genom lösa tillsatser (diakritiskt), icke häller genom stilblandning (paleotypiskt) eller sammanställning (polygrafiskt). Utgångspunkten är tagen i C. J. Sundevalls 1856 framställda förslag till fonetiska bokstäfver (i Vetenskapsakad:s handl., ny följd I, N:r 2). Af landsmålsalfabetets 105 tecken äro 28 i oförändrad form och betydelse samt 16 med ändrad betydelse öfvertagna från Sundevall. Konsonanter, som uttalas på samma ställe i munnen (jfr Kontaktsläge), hafva likformigt bildade tecken, så att t. ex. supradentalernas tecken gå ned under linien och böja sig åt höger, palatalernas gå under linien och kröka sig åt venster (efter Sundevall), kakuminalerna hvila på en båge öfver linien. De nya vokaltecknen påminna i allmänhet om de förutvarande bokstäfver, hvilkas ljud de af dem föreställda språkljuden närmast likna. Bokstäfvernas form och betydelse äro följande:
a. a, "öppet" a som i Sv. hatt; [tecken], samma vokal nasalerad (näsvägen öppen); [tecken], "slutet" a som i Sv. hat; [tecken], samma vokal nasalerad; [tecken], ett ljud mellan a och ä (Eng. cap); [tecken], samma vokal nasalerad.
b. b, vanligt svenskt b; [tecken], ett v-ljud, uttaladt med läpparna mot hvarandra (Sp. b).
c. [tecken], vokal utan sångton.
d. d, vanl. Sv. d med tungspetsen bakom öfre framtänderna (postdental); [tecken], halftjockt d-ljud, med tungspetsen mot öfre främre tandlådorna (Uppsv. rd, Eng. d, supradental); [tecken], tjockt d-ljud, med tungspetsen mot gomtaket (kakuminal); [tecken], mjukt d-ljud, med tungryggens främre del mot öfre främre tandlådorna, i förbind. dj för urspr. g, i t. ex. göra (dentipalatal); [tecken], ett d-ljud med tungspetsen mellan framtänderna eller bakom öfre framtänderna utan vidröring (Eng. thou); [tecken], ett d-ljud af samma slag som föregående d-ljud (Eng. think).
e. e, vanligt "slutet" e som i Sv. se (utom Mälareprovinserna); [tecken], samma vokal nasalerad; [tecken], "öppet" e mellan e och ä (Mälareprovinsernas veta och väta); [tecken] samma vokal nasalerad; [tecken], det otydliga e-ljudet i Sv. ljudsvaga stafvelser (t. ex. himmel).
f. f, vanligt f (icke v).
g. g, vanligt "hårdt" g som i Sv. gå (mediopalatal); [tecken], ett g-ljud bildadt något längre fram i munnen än föregående (Fr. guipure, prepalatal); [tecken], ett g-ljud utan stängning, Fornsv. gh (T. wagen, mediopal. frikativa).
h. h, vanligt h; [tecken], som Eng. w, men utan sångton (höres ofta i Eng. which).
i. [tecken], vanligt slutet i; [tecken], samma vokal nasalerad; [tecken], öppet i-ljud mellan i och e; [tecken], samma vokal nasalerad; [tecken], "Viby"-i, uttaladt mellan tungspetsen och öfre framtänderna.
j. [tecken], vanligt Sv. j.
k. k, vanligt hårdt k, som i Sv. kom (mediopalatal); [tecken], ett k-ljud bildadt något längre fram i munnen än föregående (Fr. qui, prepalatal).