Riksståthållare

Riksståthållare (N. rigsstatholder) var namnet på en ämbetsman, som enligt Norges grundlov af d. 4 Nov. 1814 kunde utnämnas såsom chef för den norska regeringen i Kristiania. Grundlovens §§ 12, 13 och 15 stadgade härom, att konungen till riksståthållare kunde utse såväl en norrman som en svensk. Riksståthållaren hade såsom regeringens chef 2 röster, men när konungen var närvarande, upphörde hans funktion, och han blef endast den förste af statsråden. H. H. von Essen var den förste riksståthållaren (1814--16). Hans efterträdare voro K. Mörner (1816--18), J. A. Sandels (1818--27) och B. B. v. Platen (1827--29). På grund af den ovilja, som uppblossade mot svenskars innehafvande af ämbetet (se Norge, sp. 1399--1400), lemnades det obesatt till 1836, då till riksståthållare utnämndes norrmannen H. Wedel-Jarlsberg. Han efterträddes 1841 af S. Lövenskiold, som 1856 nedlade ämbetet. Sedan stod det ledigt. 1859 års storting antog med 100 röster mot 2 ett beslut att upphäfva riksståthållareämbetet, ett beslut, som af den svenska riksdagen betraktades såsom ett anfall på unionen. På riddarhuset föreslog V. F. Dalman, att riksdagen skulle hos konungen begära, att han ville låta utreda frågans statsrättsliga betydelse och sedermera underställa den ständernas pröfning. Efter synnerligen hetsiga debatter beslöt riksdagen att hos konungen anhålla om en revision af riksakten, och att han i sammanhang dermed ville afgöra riksståthållareskapets öde. Karl XV slet tvisten mellan Sverige och Norge så, att han vägrade sin sanktion på stortingets beslut, men också förklarade, att revisionsfrågan skulle tills vidare uppskjutas. Efter förnyadt beslut af stortinget medgaf Oskar II 1873, att riksståthållareskapet upphäfdes. K. B-n.