Riksstånd

Riksstånd, riksständer (Lat. status regni, T. reichsstände), i vidsträckt betydelse de olika kamrarna i en representation, grundad på ståndsprincipen. I denna mening kunna Aragoniens och Kastiliens »cortes», Frankrikes »états généraux», Sveriges och Finlands fyra stånd och det gamla Tyska rikets representation kallas riksständer. Specielt betecknar ordet de privilegierade korporationer, som sedan medeltiden hade säte och stämma på den tyska riksdagen. -- Sedan slutet af 1100-talet hade de tyske furstarnas församling representativ betydelse, ett århundrade derefter fingo städerna plats vid deras sida, och under 1300-talet organiserades kurfurstarna till ett tredje högsta stånd. År 1489 var tredelningen rättsligt erkänd. 1) Kurfurstarnas församling vid riksdagen, das kurfürstenrath, hade ursprungligen 7 stämmor, 3 andliga och 4 verldsliga, men ökades slutligen till 9 (se Kurfurste). Kurfursten af Mainz förde ordet. Detta riksstånd hade vissa särskilda rättigheter, främst den att välja konung. 2) Riksfurstarnas församling, das reichsfürstenrath, omfattade alla dem, som före 1582 haft riksfurstlig värdighet, delade sig i en andlig och en verldslig »bänk», tillsammans bildande (år 1792) 100 stämmor, bland hvilka ärkebiskopen af Salzburg och ärkehertigen af Österrike omvexlande förde ordet. I statsrättsligt afseende sönderföll ståndet i furstar med virilstämmor, 94 till antalet, och herrar med kuriatstämmor, hvilka senare efter 1653 voro 6 (2 prelatbänkar och 4 grefvebänkar). 3) Kollegium der reichsstädte hade ännu 1792 51 röster, delade på den rhenska och schwabiska »bänken». Bland dem fördes ordet af den stad, der riksdagen var samlad, efter 1663 alltid Regensburg. -- I början kunde kejsaren meddela »reichsstandschaft» åt personer utan riksomedelbart land, s. k. reichsständische personalisten. Men denna rätt afträddes i Ferdinand IV:s valkapitulation 1653. Derefter fordrades för att ernå plats på riksdagen dels realbetingelsen af eganderätt till omedelbart gods, dels formalbetingelsen af vederbörande kollegiums samtycke; den ursprungligen personliga stämman var nämligen i nyare tidens början, i sammanhang med majoritetsprincipens utveckling, öfvergången på territoriet. Ursprungligen inkallade kejsaren riksständerna efter sitt behag. Men sedan 1663 blef riksdagen permanent, i Regensburg. Samtidigt upphörde ständerna att personligen infinna sig, i stället sändes instruerade ombud, och kejsaren sjelf företräddes af kommissarier. Ständerna hade initiativ och veto mot hvarandra; inom dem sjelfva afgjorde majoritet, utom i religionsfrågor. Kejsarens propositioner behandlades först af kurfurste- och fursteråden, efter hvilkas öfverensstämmande beslut de genom städernas antagande blefvo »reichsgutachten» och genom kejsarens ratifikation »reichsschluss». Dessa riksbeslut sammanfattades, före riksdagens permanens, i ett »reichsabschied». -- Genom Westfaliska freden fick den tyska riksdagen en medregents ställning till kejsaren; men sjelf var den mindre en representation än en folkrättslig kongress. Riksdeputationens hufvudbeslut (1803) gaf den dödshugget. I Tyska förbundet (1815) blef en mängd af de forna riksstånden mediatiserad, men behöll vissa rättigheter, som dock numera inskränkts; sådana forna riksstånd äro Tysklands nuvarande standesherren, den höga adeln. Kj.