Tidning, en dagligen eller med vissa dagars mellantid utkommande periodisk skrift, som består af ett eller flere större tryckta blad och har till hufvudsaklig uppgift att så snabbt som möjligt meddela allmänheten de vigtigare händelserna för dagen samt redogöra för och belysa nyheter från alla områden för mensklig verksamhet (jfr Periodisk skrift). -- Tidnings väsendet är ett barn af den nyare tiden. Vid dennas början voro Amerikas upptäckt och reformationen tilldragelser, som satte sinnena i liflig rörelse. Verktyget för meddelande fann man i den då nyuppfunna, boktryckarekonsten, och många smärre tryckalster för dagen, s. k. nyhetsblad, utkommo, men de saknade den periodicitet, som är ett kännemärke hos den verkliga tidningspressen. För dennas uppkomst kräfdes ytterligare inrättandet af ett ordnadt postväsende, ett vilkor, som först på 1600-talet uppfylldes. Ända till franska revolutionen meddelade tidningspressen med få undantag endast de magraste underrättelser, utan att låta dem åtföljas af några betraktelser. Men sedan den börjat uttala sig öfver och bedöma de timade fakta, har den vuxit till att blifva den allmänna meningens bärare samt en den mäktigaste faktor i den menskliga odlingens utveckling och spridning, så att den har blifvit kallad »den tredje statsmakten». Partierna bekämpa hvarandra genom tidningar, och äfven regeringarna söka med hjelp af »officiella» eller »officiösa» tidningar göra sina syften och åskådningssätt gällande. I mån af prenumerationsprisens nedgång samt allmänandans och bildningens spridning har under de senaste årtiondena tidningen blifvit ett oundgängligt dagligt behof äfven för menige man. -- På det hela taget verkar tidningspressen vida mer godt än ondt; dess frihet är nödvändig för ett fritt samhällsskick och för framåtskridandet. Men lagar, som med straff belägga skedda missbruk af det fria ordet, äro af nöden, och de skada ej pressens frihet mera, än lagar mot stöld, rån och mord skada individens frihet. Preventiva bestämmelser medföra deremot betänkliga faror för tryckfriheten. Om märkliga bestämmelser, som tillämpats i denna riktning, se Tryckfrihet. -- I äldre tider kunna spridda företeelser uppspåras, hvilka bära ett eller annat drag af den moderna tidens tidningsväsende, men ej stå i något historiskt sammanhang med detta. Sådana äro »Acta diurna» (se d. o.) i det gamla Rom, de handskrifna periodiska veckoskrifter, som under medeltiden kringsändes, samt de »Notizie scritte», som republiken Venezias regering i senare hälften af 1500-talet tidtals offentliggjorde för att meddela sina utländska agenter krigs- och statshändelserna. De under samma tidsskede i flere land utgifna s. k. nyhetsbladen saknade karakteren af periodiska och kunna alltså ej räknas för tidningar. Af sådana isolerade flygblad (»Relationer») utkommo ensamt i Tyskland mer än 800 till början af 1600-talet. Det furstliga handelshuset Fugger i Augsburg utgaf mot 1500-talets slut nästan dagligen under längre tid handskrifna nyheter från sina korrespondenter i skilda land, om hvart annat på de olika språk, som meddelarna nyttjade. Dessa »Ordinari zeitungen» kostade 25 floriner i årsprenumeration; en samling för åren 1568--1604 finnes på biblioteket i Wien.
Tyskland kan, äfven oafsedt sistnämnda publikation, göra anspråk på att hafva frambragt den första verkliga tidningen, veckobladet »Frankfurter journal», som uppsattes 1615 af bokhandlaren E. Emmel och ännu eger bestånd (såsom dagblad). Den följdes af »Frankfurter oberpostamtszeitung» (1616--1866). Före slutet af 1600-talet hade nästan hvarje större tysk stad sin tidning. Länge hade man dock att uthärda konkurrens från de handskrifna veckobrefven, hvilka fortlefde. Under den följande tiden uppkommo bl. a. »Vossische zeitung» (1722) och »Spenersche zeitung» (1740--1874) i Berlin. I Tyskland liksom i andra land vann pressen en högre lyftning först med franska revolutionen. Den första betydande tidning i Tyskland blef den af Cotta 1798 uppsatta »Allgemeine zeitung», som vann europeiskt anseende genom sitt gedigna innehåll i politiskt och literärt hänseende samt alltjämt häfdar sitt rykte. Den utgafs först i Tübingen, 1810--82 i Augsburg och utgifves sedan 1883 i München. Befrielsekriget gaf, efter Napoleons tvångsvälde, luft åt det fria ordet. Niebuhrs »Preussischer correspondent» och Görres' inflytelserika »Rheinischer Mercur» (1814--16) sågo dagen. 1819 infördes i de tyska förbundsstaterna censur och sträng polisuppsigt å tidningspressen. Revolutionsrörelserna 1830 medförde en tids frihet åt det offentliga ordet, men denna nedslogs snart genom sådana bestämmelser som att ingen utgifvare af en indragen tidning finge inom fem års tid öfvertaga en annan. Också stupade de flesta nya tidningar, och i stället uppsatte regeringarna officiösa organ. Sjelfständiga voro Brockhaus' moderat-liberala »Deutsche allgemeine zeitung» (uppsatt 1837, i Leipzig), hvilken förde frihandelns talan, Gervinus' »Deutsche zeitung» (1847--49, i Heidelberg), i hvilken konstitutionalismen försvarades med vetenskapliga grunder, och den gamla »Kölnische zeitung» (se d. o.), som denna tid vann stor spridning. Sedan 1848 års rörelser, till följd af hvilka censuren för framtiden upphäfdes, har den tyska pressen undergått en omdaning till större duglighet och kraft samt vunnit en mycket inflytelserik ställning. Regeringarna ingrepo dock under de närmast följande årtiondena hämmande, bl. a. genom att i tysthet köpa tidningar samt inrätta s. k. pressbyråer, hvarigenom pressen i hög grad korrumperades. Särskildt lyckades Preussen sålunda på kort tid bearbeta den allmänna opinionen till förmån för sina syften. I öfrigt har den tyska pressen ej sjunkit så djupt, som den franska tidtals gjort, men ej häller höjt sig till en sådan öfverlägsenhet som denna. I utrikesafdelningens grundlighet lemnar den tyska de andra landens bakom sig. Den 1863--80 verksamma föreningen Journalistentag uträttade mycket för tyska tryckfrihetslagens och postbefordringens förbättrande. 1874 upphäfdes den 1822 pålagda stämpelskatten å tidningar. De f. n. mest framstående tyska tidningar äro den nationalliberala »Nationalzeitung» (uppsatt 1848 och länge redigerad af B. Wolff, hvars telegrambyrå inrättades samtidigt med Reuters), den redan nämnda »Vossische zeitung» (framstegsorgan), den demokratiska »Volkszeitung» (sedan 1849), som är den mest spridda, »Kreuzzeitung» (1848; egentl. »Neue preussische zeitung»; det feodala partiets och den kyrkliga ortodoxiens väl redigerade organ), centerns likaledes utmärkt ledda organ »Germania», den frikonservativa, officiösa »Post», den likaledes halfofficiella »Norddeutsche allgemeine zeitung» (länge Bismarcks organ), de liberale judarnas organ »Berliner tageblatt», E. Richters »Freisinnige zeitung» och den liberala, men antisemitiska »Staatsbürgerzeitung» (alla dessa utgifvas i Berlin), de två förut nämnda »Allgemeine zeitung» och »Kölnische zeitung», vidare »Hamburgischer correspondent» (sedan 1714), »Hamburger nachrichten» (sedan 1792; Bismarcks språkrör efter hans afsked från rikskanslersämbetet), den klerikala »Kölnische volkszeitung» (1860), den förtjenstfulla »Weserzeitung» i Bremen, den mycket spridda, frisinnade affärstidningen »Frankfurter zeitung» samt »Schwäbischer Merkur» (Stuttgart) och »Rostocker zeitung» (1710). Socialisttidningar uppkommo på 1870-talet och vunno en öfverraskande snabb utveckling, så att deras antal steg till 41, hvaribland 13 dagliga, men de undertrycktes i kraft af 1878 års socialistlag, efter hvars upphäfvande 1890 åtskilliga å nyo framträdt. Den främsta var Liebknechts »Vorwärts» i Leipzig. Illustrerade tyska veckotidningar äro bl. a. »Illustrirte zeitung» (Leipzig, 1843), »Gartenlaube» (Leipzig, 1853; hade en tid en half mill. abonnenter) och »Über land und meer» (Stuttgart 1858), hvartill komma skämttidningarna »Kladderadatsch» (1848, i Berlin; den införde den s. k. Berlin-witzen), »Fliegende blätter» (1845, i München), som strängt undviker politiken, men gifver goda kultur- och sedebilder, samt »Ulk», »Lustige blätter» och »Dorfbarbier» (alla tre i Berlin). -- 1890 utkommo i Tyskland politiska tidningar till ett antal af omkr. 3,000. Endast en sjettedel af hela antalet är oppositionstidningar (medan i andra land ett öfvervägande antal plägar tillhöra oppositionen). Bland dessa märkas närmare 300 katolska (en ofantlig tillväxt sedan 1866, då i Tyskland endast 15 sådana funnos). Af tyska tidningar räknas dessutom hundratals såväl i Österrike som i Schweiz och i Nord-Amerika. Jfr Hupfers förteckning »Die deutsche presse» (4:de uppl. 1890).
I Österrike var pressen länge klafbunden. 1840 funnos knappast 100 tidningar i landet (bland dem 22 politiska) och i Wien endast 2 (officiella), ur hvilka de andra hemtade sina underrättelser. Teaterkritiken fick derför upptaga en oproportionerlig del af utrymmet. Censuren var af svåraste slag. Efter Österrikes olyckor 1859 frigafs emellertid pressen. Främst står nu den 1864 uppsatta tysk-liberala »Neue freie presse», som täflar med Tysklands största tidningar. Vidare märkas de officiösa »Wiener abendpost» och »Fremdenblatt». Antalet politiska blad uppgick 1889 till 445, hvaraf 100 dagliga. De flesta begagna tyska språket; dessutom finnas ungerska, böhmiska, polska, italienska o. s. v. -- 1883 utkommo i Budapest 229 tidningar, deribland »Pesti hirlap», »Pesti napló» (sansadt oppositionsorgan), regeringsorganet »Nemzet» (Nationen), yttersta vensterns tidning »Egyetértés» (Endrägt) och den på tyska utg. »Pester Lloyd». Jfr Winckler: »Die periodische presse Österreichs» (1875). Se vidare Magyariska literaturen, sp. 631--632.
I Frankrike har pressen mer än annanstädes inverkat på folkstämningen. Den har der ock hunnit längst i framställningens fulländning och esprit. Landets mest berömda statsmän och författare hafva varit medarbetare i tidningspressen, hvilken för många af dem varit trappsteget till namnkunnighet, och hvilken alltemellanåt utfört lysande bragder. Till den öfversigt af franska tidningsväsendet, som återfinnes under art Franska literaturen (sp. 267--268), må här fogas några strödda anmärkningar. »Journal de Paris» (1777--1840) var det första dagbladet i Frankrike. Under det upprörda skedet 1789--1800 utgåfvos omkr. 750 franska tidningar, af hvilka många voro en skam för civilisationen. Sedan dess har despotiskt trycktvång omvexlat med sjelfsvåld. Napoleon såsom Förste konsul nedbragte med ens antalet till 13, och såsom kejsare tillstadde han endast 4 samt införde en bister censur (se vidare Tryckfrihet). Literatörerna fingo inskränka sig till att skrifva öfver teater och literatur, men vunno färdighet i att göra förtäckta anspelningar på politiken. Föga bättre blef tillståndet under restaurationen. Det mest frejdade publicistnamnet från den tiden ar Chateaubriand. 1830 års strider framkallade bl. a. Thiers, A. Carrel och Lamennais på arenan. En omhvälfning i pressens existensvilkor åvägabragtes 1836 af A. Dutacq (»Siècle») och E. de Girardin (»Presse»), då prenumerationspriset nedsattes med hälften och den sålunda uppkomna förlusten rikligt ersattes genom annonsintägter samt den flerdubblade spridning, som prisbilligheten och ej minst romanföljetongens införande åstadkommo. På detta sätt vardt det möjligt för tidningsegaren att samla rikedom och äfven göra skriftställarna rika. Under revolutionen 1848 uppträdde 400 tidningar, de flesta ultrademokratiska. Cavaignac och Louis Napoléon såsom republikens president undertryckte flertalet af dem. Den senare förordnade, att hvarje artikel skulle undertecknas med sin författares namn. Det andra kejsaredömet beredde åt pressen mycket ogynsamma vilkor, och densammas moraliska värde sjönk. »Siècle» var länge den enda tidning, hvars färg hade en republikansk antydning. Men den i Maj 1868 utfärdade liberala tryckfrihetslagen vardt en af signalerna till kejsaredömets fall. Då detta timade, afskaffades i Sept. 1870 den 1814 införda tidningsskatten, men den republikanska regeringen såg sig snart föranlåten att för någon tid lägga ganska hårda tyglar på pressen. Bland de år 1890 utgifna Paris-tidningarna urskiljas följande grupper: 1) legitimistisk-ultramontana organ: »Gazette de France», »Monde», »Français» och L. Veuillots »Univers»; 2) orleanistiska: »Moniteur universel», »France», »Constitutionnel», »Soleil» (nedlagd hösten 1891); 3) bonapartistiska: P. de Cassagnacs »Pays», »Gaulois» (nedlagd i Juli 1891), »Autorité»; 4) republikanska: »Journal des débats» (med starka orleanistiska reminiscenser), »Temps» (ett gediget redigeradt organ för medelklassen och protestanter), »Siècle», »XIX:e siècle», »Paix» (som var Grévys organ), »République française» (opportunisternas), »Paris» (dito), »Justice» (Clémenceaus radikala organ), »Petit journal» (i 1 mill. ex.) m. fl.; 5) kommunistiska: »Cri du peuple», »Mot d'ordre»; 6) boulangist-organ: »Cocarde» och Rocheforts »Intransigeant». En egen ställning intager det hållningslösa bladet »Figaro» (se d. o.), som efter boulangismens nederlag omvändt sig till den konservativa republiken. »Gaulois» och »Figaro» såväl som de republikanska »Gil Blas» och »Voltaire» äro s. k. »boulevardtidningar». 1886 utgåfvos i Paris 88 politiska tidningar. Illustrerade veckotidningar äro »Illustration» (1843), »Monde illustre» (1857), »Univers illustre» (1858) samt skämtbladen »Journal amusant», »Charivari» (1832; daglig), »Vie parisienne» och »Petit journal pour rire». Vidare märkas de rikt illustrerade månadsbladen »Paris illustré» (1883) och »Figaro illustre» (s. å.). För landsortspressen utgör »Correspondance Havas» grundstommen; den bjuder på öfverblick af Paristidningarnas innehåll, korrespondenser från utlandet och regeringsunderrättelser. Landsortens mest betydande tidning är »Gironde» i Bordeaux. -- En fläck på den franska nutidspressen är att den söker en hufvudsaklig inkomstkälla i betalta reklamer i st. f. annonser. Jfr »Annuaire de la presse française» och E. Hatin: »Histoire politique et littéraire de la presse en France» (8 bd, 1859--61).
Den engelska tidningspressen utmärker sig framför alla genom sin gedigenhet och det stora inflytande den utöfvar äfven i utlandet, såsom varande ett troget uttryck af folkstämningen. En mängd på lärdomens och statslifvets fält bepröfvade förmågor arbeta anonymt i Englands tidningar. Förelöpare till en verklig press voro dels de s. k. »news-letters», som höge herrars underlydande skrefvo för att hålla dem väl underrättade om hvad som hände och sades vid hofvet, dels de i början af 1600-talet synnerligen talrika flygbladen (»News from Spaine» o. dyl.). Den första verkliga tidning var bokhandlaren Nath. Butters »Weekly news» (1622). (Den föregifria »English Mercurie» från Armadans år, 1588, har bevisats vara en literär förfalskning.) Under inbördeskriget framträdde många tidningar, hållna i en egendomligt grof och bitter ton. »Diurnal occurrences» (1641) meddelade de första parlamentsreferaten. Nedham stred i »Mercurius britannicus» (1643--47) för parlamentet, derefter i »Mercurius pragmaticus» för kungligheten och i »Meicurius politicus» för independenterna. Sistnämnda tidning och »The public intelligencer» voro de förnämsta under Cromwell; de sammanslogos 1665 till »London gazette», som vardt officiel och ännu är det. Den af Långa parlamentet införda censuren skärptes under stuartska restaurationen, och pressförföljelser blefvo vanliga. »Daily courant» (1703) var det första framgångsrika dagbladet. I början af 1700-talet trotsade särskildt D. Defoe fängelse, böter och skampåle för det fria ordets skull. I hans äfvensom Swifts, Bolingbrokes och Pulteneys många tidningar, utg. mellan 1704 och 1740, förekomma de första ledande artiklarna, och dermed var ett mäktigt verktyg gifvet till skapandet af den allmänna opinionen (den franska pressen viste ej af några »ledare» före 1789, den tyska ej före 1798). De första försöken att meddela fullständiga parlamentsreferat i pressen (1771) möttes med åtal för brott mot underhusets privilegier, men saken slutade med ett tyst medgifvande åt offentlighetens kraf. Under Georg III:s hela regering (1760--1820) förekommo gång på gång förföljelser mot pressen; men dennas styrka växte dock, ty ett fritt folk måste ega en fri press. Redan 1776 utgåfvos i London 53 tidningar. Främst stodo »Public advertiser» (1726--98; deri lästes 1769--72 de ryktbara Junius-brefven, hvilka i hög grad bidrogo att öka pressens inflytande), »Morning chronicle» (1769--1862), i hvilken Fox och Sheridan skrefvo, »Morning post» (1772), som började meddela teaterkritiker 1780 och mottog bidrag af Coleridge, Mackintosh, Th. Moore, Southey och Lamb, men numera är ett aristokratiskt fashion-blad, samt »Times», som tillkämpat sig rang af den förnämsta tidning på jorden (se Times). Dernäst märkas den frisinnade »Morning advertiser» (1794, uppsatt af värdshusidkarna), den strängt konservativa och högkyrkliga »Morning herald» (1781--omkr. 1873), »Courier» (1792, en af de första dagliga aftontidningar; gick en tid i spetsen för Londonpressen) och handelsbladet »Public ledger» (1759). På 1800-talet blef annonseringsväsendet en ypperlig inkomstkälla. I tidningarnas antal och prisbillighet har en stor förkofran egt rum, sedan den 1712 införda, förhatliga tidningsskatten slutligen 1855 afskaffades. Tre morgontidningar, som haft en lysande framgång, äro den pigga »Daily telegraph» (det första pennybladet, 1855; utgår nu i öfver 310,000 exemplar), den af Dickens och Dilke uppsatta, för Manchesterskolans principer käckt uppträdande »Daily news» (1846), som blef »pennypaper» 1868 och på 1880-talet Gladstones språkrör, samt den konservativa »Standard» (1827, pennyblad sedan 1857; utkommer äfven i en aftonupplaga). Bland dagliga aftontidningar framstå, utom några ofvan nämnda, den högtoryistiska »St. James's gazette» (1880), den liberal-sensationella »Pall Mall gazette» (se d. o.), som är illustrerad, »Echo» (1868, halfpennyblad, venstersinnadt) och »Star», ett radikalt irländskt organ. De engelska dagliga tidningarnas lösnummerförsäljning öfverväger i ofantligt hög grad prenumerationssiffran. Veckotidningar med stor spridning äro de radikala »Spectator» (1828) och Laboucheres »Truth» (1877), den oberoende, konservativa och till innehållet omvexlande »Saturday review» (1855), »World» (1874), »Vanity fair», »Lloyd's weekly news paper» (1842). »Weekly Times» (1847), »News of the world» och »Reynolds's newspaper» (1850), literatur- och konstjournalerna »Athenaeum» (1828) och »Academy» (1869) samt, på ett specialområde, den gedigna »Economist» (1834). »Examiner» (1808--81, red. af Leigh Hunt, J. Forster, A. Foublanque, H. Morley m. fl.) var ett ledande liberalt organ. Moraliserande eller religiösa penny- och halfpenny-veckoblad utkomma i stor mängd. På det illustrerade området märkas »Illustrated London news» (1842), »Graphic» (1869) och »Pictorial world» (1874) samt skämttidningarna »Punch» (1841, mönstergill i sin art), »Titbits», »Fun» och »Judy». De enda på söndagen utkommande pressalster äro »Observer» och »Referee» (för teateranmälningar). Bland landsortstidningar framstå »Manchester guardian» och »Leeds Mercury» (1718, lika stor som »Times»). 1883 utgåfvos i London 386 tidningar, hvaraf 18 dagliga; i den öfriga delen af England (med Skotland och Irland) 1,576, deribland 162 dagliga. -- En verkligt hög rang intager den skotska pressen, bland hvars representanter märkas »Edinburgh gazette» (äldst, 1699), de liberales organ »Scotsman» (1817), den konservativa »Edinburgh courant» (1705) och »Glasgow herald» (1782). -- Af de irländska tidningarna är »Dublin newsletter» (1685) den äldsta. »Freeman's journal» uppsattes 1763 af samfundet United irishmen och är numera ultramontan. En lidelsefull förkämpe för de nya irländska sjelfständighetssträfvandena är »United Ireland» (1881). Jfr J. Grant: »The newspaper press» (3 bd, 1871--73), Andrews: »History of british journalism» (2 bd, 1860) och Fox Bourne: »English newspapers» (2 bd, 1887).
Italien fick sina första tidningar på 1640-talet, men den första varaktiga var »Diario di Roma» (1716). Dernäst följde »Gazzetta uffiziale», som ännu existerar. Den stränga censuren och den politiska ofriheten gjorde, att pressen först inemot midten af 1800-talet fick något inflytande. Silvio Pellicos »Conciliatore» (i Milano, 1818--20) var det första uppslaget till en fri press. Mazzini och hans meningsfränder insmugglade 1832--48 italienska pressorgan, som de låtit trycka i utlandet (»Giovine Italia» m. fl.). De af Cavour inspirerade Turin-tidningarna på 1840- och 1850-talen förebådade den betydenhet, som Italiens press i våra dagar uppnått. De flesta stora tidningarnas utgifningsort är numera Rom. I spetsen går alltjämt »Opinione» (1847). Mycket lästa äro »Popolo romano» (ett officiöst liberalt blad), »Diritto» (1851, länge de radikales, derefter venstra centerns organ), »Libertà» (moderat-liberalt), »Messagero» (afsedd för småfolket), det literära och qvicka högerbladet »Fanfulla» (se d. o.; 1870), dess motstycke inom vensterlägret »Capitan Fracassa» (1880--91) samt de klerikala »Unità cattolica» och »Voce della verità». Utrikesministeriets organ är »Italie» (på franska). Vidare märkas »Nazione» (i Florens), »Epoca» (i Genua) och den ypperliga Milanotidningen »Perseveranza». Illustrerade tidningar äro »Illustrazione italiana» och »Illustrazione popolare» (bägge i Milano); den förnämsta bland de många skämttidningarna är »Pasquino» (1853, i Turin). 1848 års verkligt fördragsamma presslag gäller ännu. Bland 149 dagliga politiska tidningar, som 1882 utgåfvos uti Italien, tillhörde 18 Rom och 16 Neapel. Jfr »Statistica amministrativa del regno d'Italia».
Äfven i Spanien är tidningsväsendet väsentligen en skapelse af innevarande århundrade. På 1600-talet voro »relaciones» i omlopp, ofta i form af romanser, som sjöngos. »Gaceta de Madrid» utkom regelbundet sedan 1661. Ännu i början af 1800-talet nöjde Madrid sig med 1 tidning. Befrielsekriget och instiftandet af cortes medförde ett bättre tillstånd, och »Diario de las cortes», »Semanario patriotico» (1808--11) m. fl. framträdde. Efter restaurationen 1814 utgafvo flyktingarna »Español constitucional» i London. De flesta tidningar slopades af Ferdinand VII efter statskuppen 1823. Sedermera blef det vanligt, att politiska äfventyrare begagnade tidningar till medel för sin uppkomst. Satiriska blad i mängd hafva tillkommit, såsom bästa medlet att inverka på folket. 1882 utgåfvos i Spanien 220 tidningar, hvaraf 58 i Madrid. Till de nu (1891) mest lästa höra »Epoca» (konservativ), »Esperanza» (absolutistisk), de framstegs vänliga »Nacion», »Imparcial» och »Politica», den mycket spridda, politiskt färglösa »Correspondencia de Espana», Sagastas liberal-monarkistiska »Iberia», »Globo» (Castelars organ) och »Republica iberica», hvilken kämpar för Spaniens och Portugals förening. »Ilustracion española y americana» och »Ilustracion artistica» företräda den illustrerade pressen. Skämttidningar äro »Gil Blas», »Cascabel» och »Huracan». Jfr Hartzenbusch: »Periodicos de Madrid» (1876.)
Portugals tidningar uppgingo 1882 till ett antal af 179, bland hvilka de flesta voro liberalistiska. Sedan dess har antalet stigit betydligt. Bland de nuvarande märkas »Diario do governo» (officiel), »Diario de noticias», »Seculo», »Primeiro de Janeiro», »Jornal do commercio» och skämttidningen »Antonia Maria». De republikanska bladen förfäkta en iberisk union i federativ form.
Grekland fick tidningar under frihetskriget på 1820-talet, men de försvunno mestadels till följd af Otto I:s tryckfrihetslag af 1833. »Soter» blef styrelsens organ, »Athena» oppositionens, »Elpis» det engelska partiets, »Aion» det ryskas. Vidare uppkommo »Fos», »Palingenesia», »La Grèce» och (i Konstantinopel) »Byzantis». De ledande tidningarna äro nu (1891) »Eremeris» och »Akropolis». Ganska inflytelserika äro skämttidningarna, bl. a. »Asty» och »Romios». Greklands politiska press har ofta saknat hållning och inflytande. Dess flesta alster utgifvas i Athen, många ock på Joniska öarna. Jfr »Notice sur la presse hellénique» (Athen 1873) och Centerwall: »Från Hellas och Levanten» (1888; sid. 160 o. följ.).
Bland Rumaniens tidningar framstå Radulescus »Currier romanescu» (1828--48) och »Currier de ambe sexe» (1843--48), som kämpade för västeuropeisk civilisation, K. Rossettis och Bratianus demokratiska »Romanul» (1857) samt »Telegraful», bland Serbiens det sjelfstäridiga organet »Vidov dan» (1861), »Srpske novine» (1834, officiel), »Zastava» (Fanan, 1866) och »Pastic» (Herden; ecklesiastisk), bland Bulgariens »Istina» (Karavelovs organ), Zankovist-organen »Svetlina» och »Napred» samt den socialdemokratiska »Sévremenno obozrenie».
Ryssland har att tacka Peter I för grundläggningen af sin publicitet. På hans befallning utgafs nämligen fr. o. m. 1703 en tidning för att underrätta folket om gången af kriget med Sverige. Den utgafs 1703--11 i Moskva, 1711--27 omvexlande i Moskva och Petersburg. »Peterburgskija vjedomosti» (Petersburgtidningen), utg. af vetenskapsakademien, följde 1728. 1756 uppsattes »Moskovskija vjedomosti», som utarrenderas af universitetet i Moskva. 1855--64 var den hårda censuren mildrad. Stort inflytande fick Herzens i London utg. »Kolokol» (Klockan). I motsatt riktning ingrep Katkov (»Moskovskija vjedomosti») med ännu större framgång; han kämpade för Rysslands intressen samt tyskars och polackers undertryckande. En liberalare riktning har »Russkija vjedomosti» (1863). Vidare märkas »Russkij invalid» (1813, krigstministeriets och gammalryska partiets organ), »Russkij mir», som 1881 ersattes af »Rus», »Grasjdanin» (Medborgaren, 1875), »Novoje vremja (Nya tiden, 1869), som jämte den doktrinärt liberala »Novosti» (Nyheterna, 1871) har den största spridningen, »Narodnaja volja» (Folkviljan; nihilisternas flygblad), »Golos» (Rösten; numera nedlagd), panslavist-organet »Svjet» (Verlden, 1885), »Pravitelstvennyj vjestnik» (Regeringsbudbäraren; officiel hoftidning, 1869), samt »Journal de Saint-Pétersbourg» (för diplomatiska meddelanden och officiös vederläggning; 1825). Flere skämttidningar finnas, hvilka fritt angripa den lägre ämbetsmannaverlden, privatpersoner och främlingar. Landsortspressen saknar betydelse; dock står »Rigasche zeitung» (1775) högt. Af omkr. 300 i Ryssland utgifna tidningar är mer än en tredjedel underkastad regeringens omedelbara inflytande. I hela ryska väldet utgåfvos år 1880 tidningar till ett antal af 608, hvaraf 417 på ryska. 54 på polska, 40 på tyska. Se vidare Ryska literaturen, sp. 147.
I ryska Polen suckar tidningsväsendet under det hårdaste tryck. Fyra grupper polska tidningar kunna särskiljas: de, som utgifvas i Ryssland, i österrikiska Polen (der existensvilkoren äro fördelaktigare), i preussiska Polen och af landsflyktingar i London, Paris, Bruxelles eller Schweiz. 1886 var antalet politiska Varsjav-tidningar 7, deribland »Gazeta polska», »Kuryer warszawski» och »Slowo» (Ordet).
Belgien framträdde tidigt på detta fält, med »Nieuvve tijdinghen» (senast 1616, i Antwerpen) samt två tidningar på 1630-talet, en af dem den välkända »Gazette van Antwerpen» (nedlagd 1827). På 1780-talet åtnjöt Linguets »Annales politiques» mycket anseende, så ock »Le national» närmast före belgiska revolutionen 1830. S. å. uppsattes den officiella »Moniteur beige». Stor utbredning hafva »Étoile beige», som bekämpat den preussiska politiken, och det liberala partiets väl redigerade organ »Indépendance belge» (1831); dernäst komma »Précurseur» (i Antwerpen), »Nord» (1855; ryskt regeringsorgan), »Journal de Bruxelles» (katolsk, officiös, med billighetsuppl. »Belgique») samt de flamska tidningarna »Vaderlander» (1829, i Gent) och »Land». Ett omtyckt skämtblad var »Méphistopheles» (1831--58). Belgiska pressen åtnjuter fullständig frihet. Dess alster räknades 1885 till 77 dagliga (deraf 63 politiska) och 752 andra (deraf 322 politiska). Jfr Warzée: »Essai historique et critique sur les journaux belges» (1845).
Hollands press egde ett vidsträckt anseende under 1600- och 1700-talen, då andlig och politisk frihet fann sin tryggaste tillflyktsort i detta land. De holländska tidningarna äro många, men ega numera större betydelse i kommersielt än i politiskt hänseende. Nämnvärda äro »Nieuws van den dag», »Algemeen handelsblad», »Haarlemsche courant» (sedan 1656) och »Nederlandsche staatscourant». Jfr Hatin: »Les gazettes de Holland» (1865).
De schweiziska kantonernas tidningsväsende är mycket aktningsvärdt, men eger en tämligen lokal karakter. Mer allmänt kända äro »Bund» i Bern, »Neue zürcher zeitung», »Baseler nachrichten», »Journal de Genève», »Gazette de Lausanne» och »Suisse illustrée» samt skämttidningen »Nebelspalter» i Zürich. 1881 utgåfvos i Zürich 44, i Bern 34, i Valais 20, i Basel 13, i Genève 10 tidningar. I hela landet var antalet 342, deraf 225 politiska och bland dessa 185 reformvänliga, 40 konservativa.
Om den danska pressens utveckling se Danmark, sp. 891--892. Bland de nuvarande Köpenhamnstidningarna må framhållas »Berlingske tidende» (den äldsta, 1749), »Dagbladet» (1851), »Dagens nyheder» (1868) och »Nationaltidende» (1877), organer för det konservativa partiet, »Morgenbladet» (1873), som är bondedemokraternas, och »Politiken» (1884), som är »den europeiska vensterns» språkrör, samt »Social-demokraten» (1874). Antalet danska tidningar uppgick 1891 till 183. Äfven Island har egna tidningar.
Angående Norges press se Norge, sp. 1388--89.
Äfven i Sverige föregicks tidningspressens uppkomst af flygblad. Under 1600-talets första årtionden hemsändes från krigsskådeplatserna handskrifna nyhetsblad, s. k. »relationer». I 1626 års kansliordning, § 23, förordnade Gustaf II Adolf, att sekreteraren vid Riksarkivet (som tillika var rikshistoricus) skulle ur actis probatis och trovärdiga rykten samt korrespondenternas avisor om utländska saker »extrahera det bästa och märkeligaste och det hvarje vecka trycka låta». Under förra delen af 1630-talet utgåfvos krigsrelationer med titlarna »Aviso och kort berättelse», »Sannfärdig och grundlig berättelse» etc. Det var sålunda närmast kriget, som gaf upphof åt svenska tidningspressen. 1643 uppdrogs åt generalpostmästaren att redigera ett slags officiel tidning. Förutom kronans korrespondenter i Helsingör, Hamburg och Stettin, hvilka på samma gång voro posttjenstemän, skulle han hålla egna veckokorrespondenter i de förnämsta städer i Tyskland, Holland, Frankrike, Italien o. s. v., och hvad märkeligt han från dem eller ur kansliet inhemtar angående staten, krigen och commercierna, derutur skall han på svenska »låta formera och trycka korta extracter och dem sedan till postförvaltarne förskicka att spargeras under K. M:ts under-såter». På grund deraf framträdde Sveriges äldsta tidning, »Ordinari Post-tijdender», 1645, med ett n:r i veckan. Detta förordnande för generalpostmästaren upphörde 1685; derefter sköttes utgifvareskapet ända till 1766 af »gazette skrifvare», förordnade af K. M:t och Kanslikollegium (jfr Censur, sp. 162). Ännu på 1680-talet fortforo handskrifna gazetter att tillverkas, införskrifvas och utdelas. Om detta den svenska publicitetens äldsta skede och dess fortsättning fram på 1700-talet se vidare Post- och Inrikes tidningar. Posttidningen var under enväldet officiel, i det att den innehöll de styrandes egna förordningar och meddelanden. -- Till pressen kan äfven räknas publikationen »Relationes curiosae», utgörande naturalhistoriska meddelanden af mestadels vidunderlig art, hvilka (med ett n:r om ett halft ark i veckan) utgåfvos 1682, 1700 och 1701 samt döko upp ännu 1723 under titeln »Stockholmiske relationes curiosae». -- Publiciteten, som under Karl XII:s regering legat så godt som alldeles nere, fick under Frihetstiden någon väckelse dels genom Carlesons och Dalins sedelärande veckoskrifter (i förra hälften af 1730-talet), Lars Salvius' »Lärda tidningar» (1745--73) och de rätt talrika ekonomiska eller politiska veckoskrifterna, dels genom mängden af politiska flygskrifter samt en begynnande landsortspress. Efter »Stockholms veckoblad» (1745--79) uppsattes »Götheborgs weko-lista» (1749--57), »Carlskronas wekoblad» (1754, den äldsta ännu fortlefvande landsortstidningen), »Norrköpings wekotidningar» (1758; bladet fortlefver i »Norrköpings tidningar», sedan 1787, och utgifves dagligen sedan 1871) m. fl. Vid de flesta riksdagar utgafs en riksdagstidning (se d. o.). »Dagligt allehanda», som från 1767 hade utgjort ett bihang till »Stockholms weckoblad», skildes 1771 derifrån såsom en sjelfständig tidning, hvilken blef den första dagliga i Sverige. I vittert afseende anmärkningsvärd är J. Roséns »Hvad nytt? Hvad nytt?» i Göteborg (1772--73). På 1770-talet utgaf Gjörwell flere literaturtidningar. Under 1770--80-talen uppsattes i flere större provinsstäder veckotidningar, af hvilka »Lunds weckoblad» (1775) fortgår än i dag. Den för nationens bildning epokgörande tidningen »Stockholmsposten» (J. H. Kellgren och K. Lenngren), hvilken började utgifvas 1778, innehöll emellanåt äfven kritik öfver regeringsåtgärder, uppsatser i statsekonomi o. dyl. -- Hvad pressens rättsliga ställning angår, hade tidningarna, liksom öfriga skrifter, enligt 1684 års förordning varit underkastade censur, tills denna upphäfdes genom tryckfrihetens införande 1766 (se Censur, sp. 162). Å utgifvande af tidning söktes vanligen privilegium, som efter Kanslikollegiets hörande meddelades af K. M:t. Genom 1785 års författningar (d. 3 Maj och d. 24 Aug.) om den periodiska pressen kringskars tryckfriheten betydligt, i det att åt boktryckarna ensamme tillerkändes rättighet att utgifva dagblad, vecko- eller månadsskrifter, dock med det uttryckliga vilkor att utgifvaren dertill erhållit konungens (eller Kanslikollegiets) privilegium, i hvilket äfven skulle införas föreskrift om de ämnen, som finge i tidningen behandlas; tillika förbjöds fortsatt utgifvande af alla de periodiska skrifter, som utan dylika privilegier då utgåfvos. Tryckfrihetens lössläppande genom förordningen af d. 11 Juli 1792 framkallade »jakobinska» tidningar (Philipsons »Patrioten», 1792--94) och den sansade »Extra posten» (1792--95; Leopold m. fl.). Under fortgången af Gustaf IV Adolfs regering lades å nyo hårda band på det fria ordet, så att pressen urståndsattes att utgöra språkrör för den allmänna meningen. Till en början återupplifvades d. 26 Mars 1798 de nyssnämnda bestämmelserna af 1785. Vid Kanslikollegiets upphäfvande (1801) fick hofkansleren uppsigt öfver pressen. »För vinnande af större likformighet» påbjöds i Dec. 1804, att i landsortstidningarna skulle först meddelas stockholmsnyheter, derefter nyheter från den stad, hvarest de utgåfvos, vidare öfriga inrikes nyheter och sist utrikes nyheter. Allt omnämnande af Frankrikes inhemska angelägenheter samt »Buonapartes» person förbjöds d. 15 Dec. 1804. Veckobladen blefvo kort derefter, i Jan. 1805, förbjudna att införa andra utrikes nyheter än sådana, som förut blifvit tryckta i Posttidningarna, hvilket stadgande ytterligare skärptes d. 28 Jan. 1806, då det förbjöds att införa något af hvad som i utländska tidningar funnes omnämndt angående de nya geografiska och politiska förändringarna i Tyskland och Italien. Efter statshvälfningen 1809 upphäfdes alla dessa stadganden genom tryckfrihetsförordningen af d. 9 Mars 1810. Enligt denna skulle dagblads och periodiska skrifters utgifvare ensamme vara underkastade författareansvaret; de framför andra erinrades om ett rätt bruk af tryckfriheten, och skulle utgifvarens förbrytelse genom sådant blad umgällas dubbelt i alla de fall, der med penningar pliktas. Detta stadgande finnes jämväl intaget i vår ännu gällande tryckfrihetsförordning af d. 16 Juli 1812. Deri föreskrifves dessutom, att utgifvare af dagblad eller periodiska skrifter måste anmäla sig, jämte titeln och tryckningsorten, hos hofkansleren (numera hos chefen för Justitiedepartementet), som eger att meddela bevis, att intet hinder mot tidningens utgifvande förekommer (se vidare Tillståndsbevis). Det fria ordet kunde alltså på allvar börja att kämpa sig fram till en maktställning i samhället, ehuru den (1812--44) återupplifvade indragningsmakten lade många hinder i vägen derför (jfr Indragningsmakt, sp. 588--589). Bland de nyframträdande tidningarna märkas P. A. Wallmarks konservativa »Journal» (1809--37), de af Grevesmöhlen (se denne) 1810--13 utgifna, B. J. Törneblads »Nya posten» m. fl. Pressen genljöd länge af den vittra striden mellan Nya och Gamla skolan. En tidningsutgifvare med klart politiskt pogram framstod ändtligen i G. Scheutz, som (i »Anmärkaren», 1817--20, och »Argus», 1820 o. följ.) ädelt och med fasthet förde framåtskridandets talan. »Argus» (Scheutz och J. Johansson) var den första utpräglade oppositionstidning och riktade sin udd mot ämbetsmannagodtycket, men ej mot konungen. För reformer verkade äfven »Stockholms courier» (1820--22; J. P. och S. L. Theorell). 1824 pålades en tidningsstämpelafgift, som afskaffades först 1872 (se Korsbandsförsändelse). Under Julirevolutionens år, 1830, framträdde L. J. Hiertas ryktbara och högeligen inflytelserika oppositionstidning »Aftonbladet», som (under Hiertas ledning till 1851) djerft och outtröttligt, med ofta hänsynslöst skämt, arbetade för nationens demokratiska uppfostran, hela styrelsesättets ombildning till verklig konstitutionalism, representationens reformering, afskaffande af religionstvång, folkbildningens höjande, näringsfrihet, mildare brottmålsoch civillagar m. m. Vid »Aftonbladets» sida kämpade »Dagligt allehanda» (den ridderlige V. F. A. Dalman), J. G. Hiertas »Medborgaren» (1829--32), »Stockholmsposten» (A. Lindeberg) m. fl., medan den konservativa åskådningen företräddes af den redbare och duglige P. A. Wallmark i hans »Journal» och »Sveriges statstidning» (= Posttidningen), Crusenstolpes »Fäderneslandet» (1830--33), H. A. Lindgrens »Granskaren» (1820--38, med afbrott), den qvicke Askelöfs »Svenska Minerva» (1830--48) och »Svenska biet» (1839--44; J. K. Hellberg m. fl.), hvarefter en moderatare konservatism förfäktades af J. A. Hazelius i »Svenska tidningen» (1851--59), hvars mantel upptogs af det inom kort inflytelserika bladet »Nya dagligt allehanda» (sedan 1859; K. A. Lindström m. fl.). En medelväg mellan konservatism och liberalism hålles af den stora annonstidningen »Stockholms dagblad» (uppsatt 1824), hvilken sedan 1870-talets början vunnit ett betydligt inflytande i politiskt afseende (V. Walldén, E. V. Montan). »Aftonbladet» har fortfarande merendels (under den entusiastiske A. Sohlman m. fl.) verkat träget för sociala och politiska reformer. Dess skandinavism inom politiken bekämpades af den mera utprägladt demokratiska »Dagens nyheter» (uppsatt af E. Wall 1864), som utgjort ett stöd för Landtmannapartiet och vunnit stor spridning. En förkämpe för den kyrkliga konservatismen var »Väktaren» (1858--88; red. af J. A. Posse, F. Phil. Hierta m. fl.). Bland öfriga hufvudstadsblad, som haft någon större framgång, må nämnas de likaledes dagliga, konservativa tidningarna »Svenska dagbladet» (1884) och »Vårt land» (1885), hvilka bägge ifra för skyddstullar och tillbakavisa de norska anspråken inom unionen. 1885 fick äfven socialismen ett eget organ, den numera dagliga »Socialdemokraten». -- Landsortspressen har under 1870-80--talen nått en aktningsbjudande utveckling. I spetsen gingo Ridderstads »Östgöta correspondenten» (1840), Gumaelius' »Nerikes allehanda» (1843), »Göteborgsposten» (1859) samt »Göteborgs handelsoch sjöfartstidning» (1832, i synnerhet under S. A. Hedlunds ledning). Sistn. tidning kan, liksom äfven »Sydsvenska dagbladet Snällposten» (1870, i Malmö), i storlek, talang och inflytande mäta sig med huvudstadstidningarna. Slutligen må nämnas de i Stockholm utgifna »Illustrerad tidning» (1855--67; A. Blanche m. fl.) och »Ny illustrerad tidning» (1865; H. Wieselgren m. fl.) samt skämttidningarna »Kapten Puff» (1856--65, 1872--74) och »Söndags-Nisse» (1862). (Se vidare specialartiklarna om större svenska tidningar och deras utgifvare.) -- De i Sverige 1891 utgifna tidningarnas antal uppgår till öfver 300, bland hvilka en (»Sydsvenska dagbladet») utkommer 2 ggr dagligen och 28 en gång dagligen (af dem 15 i Stockholm och 13 i landsorten). Med fyra nummer i veckan utkomma 10 och med tre nummer i veckan 68 landsortstidningar, med två nummer i veckan 6 Stockholms- och 64 landsortstidningar, en gång i veckan 46 Stockholms- och 100 landsortstidningar.
Till skildringen af Finlands press i art. Finland, sp. 1334--35, må endast tilläggas, att det fennomanska »Morgonbladet» 1885 ersattes af »Finland», och att svenskvännerna fått i »Nya pressen» (1883) ett frimodigt liberalt organ, samt att det förtjenstfulla »Helsingfors dagblad» 1889 upphörde att utkomma. Det konservativa »Uusi Suometar» (1869) fick 1890 en frisinnad finsk medtäflare i »Päivälehti».
Det nord-amerikanska tidningsväsendet har att uppvisa en ojämförligt storartad utveckling, åtminstone i materiella resurser. Om Förenta staternas press se Nord-amerikanska literaturen, sp. 1218--19. En öfversigt lemnas i Steigers arbete »The periodical literature of the United states of America» (1873). Jfr ock Rowell: »American newspaper directory» (1889). Angående den svenska pressen i Förenta staterna må några närmare upplysningar tillfogas. Den äldsta svensk-amerikanska tidning var »Skandinaven» (1851--52, i New York); den näst äldsta är »Gamla och nya Hemlandet», som uppsattes 1855 i Galesburgh och sedan 1859 utgifves i Chicago samt sedan 1884 tillika i en särskild uppl. i S:t Paul. Bland öfriga större och ännu fortlefvande tidningar utgifvas i Chicago »Sändebudet» (1862), »Chicago-bladet», »Svenska amerikanaren» och »Svenska tribunen» (alla tre sedan 1877) samt den illustrerade tidningen »Svenska kuriren» (1887), hvilken förut (sedan 1884) utgafs såsom enbart skämttidning med titeln »Kurre». I S:t Paul märkes »Skaffaren» (1878), i Minneapolis »Svenska folkets tidning» (1881), »Svenska amerikanska posten» (1885) och »Minneapolis veckoblad» (1887; hette »Svenska kristna härolden» 1884--87), i New York »Nordstjernan» (1872), i Brooklyn och Jamestown »Wårt nya hem» (1884), i Sioux city (Iowa) »Svithiod» (1883), i Omaha (Nebraska) »Svenska veckobladet» (1884) och »Omaha svenska tribun» (1887), i San Francisco »Vestkusten» (s. å.). Alla dessa äro veckoblad. Den enda dagliga svensk-amerikanska tidning är »Aftonbladet Skandia» (1890) i Chicago. Veckobladet »Skandinavisk post» i New York (1863--75) var äfven dagligt från 1867. Se vidare B. Lundstedt: »Svenska tidningar och tidskrifter utgifna inom Nord-Amerikas förenta stater» (1886). -- Den äldsta representanten för Canadas omfångsrika press är »Quebec gazette» (1765). -- I Mejico utgifvas bl. a. »Gaceta de Mexico» och »Gaceta de Vera-Cruz», i Central-Amerika »Panamá star and herald» (tryckt äfven på spanska: »Estrella de Panamá») och »Gaceta de Nicaragua» (officiel). -- Föga af intresse erbjuder Syd-Amerika på detta område. I Brasilien märkas »Jornal do commercio» (1823), den officiella »Diario official», »Paiz», »Gazeta de noticias», den ultramontana »Apostolo» samt »Correio mercantil». Montevideo har 17 dagliga tidningar.
Turkiets första tidning utgafs på franska i Pera 1795. Alex. Blacque uppsatte i Smyrna »Spectateur de l'Orient» (1825), som blef af betydelse under grekiska frihetskriget, och i Konstantinopel »Moniteur ottoman» (1831), som ännu är officiel samt äfven tryckes på turkiska under titeln »Takvîm-i-vekái». 1838 tillkom »Echo de l'Orient», sedermera (1856) »Levant herald» (på franska och engelska), »Moniteur oriental» (rysksinnad), »Phare du Bosphore» (1869), »Byzantis» o. a. på grekiska, »Tarîk» (reformpartiets) »Mizân» m. fl. på turkiska. Turkarnas orakel är emellertid »Djerîde-i-ha-vâdis» (1843). Ett välkändt arabiskt organ är »Djevâib». I turkiska pressen förekomma inga »ledare», ingen opposition, och den står i beroende af det administrativa godtycket. 1882 utgåfvos i hela turkiska väldet 121 tidningar på skilda språk.
Persien har på initiativ af den nuv. sjahen fått ett tiotal tidningar, af hvilka »Iran» är officiel och daglig, »Akhtar» pan-islamistisk och »Kanun» förkämpe för rikets pånyttfödelse medelst islams ursprungliga idéer.
Indiens press har utvecklat sig efter engelska föredömen. »Calcutta gazette» (1784) efterföljdes af »Friend of India» (1835), »Bombay Times», »Madras Spectator» o. s. v. En journalistik på inhemska munarter är stadd i rask utveckling; den är af dels politisk, dels undervisande beskaffenhet. 1882 räknade Indien 373 tidningar, deraf 43 i Kalkutta och 60 i Bombay.
Kina kan uppvisa den äldsta tidning på jorden, näml. den officiella Pekings tidning (från år 911; utkom regelbundet först 1851). Den tryckes med rörliga trätyper och utgifves i tre uppl.: »innevånarnas tidning», »handelstidning» och »provinstidning». Sedan 1820 finnas i de stora kinesiska handelsstäderna flere tidningar efter europeiskt mönster (»Seng-pao» i Shanghai o. a.). 14 af Kinas 22 tidningar utgifvas i Hongkong.
Japan, hvarest tidningsväsendet nyligen förkofrats ofantligt, hade 1885 ensamt i Tokio 22 tidningar på landets språk. Annonsväsendet är fullt utbildadt. Dessutom tryckas der tidningar på engelska. -- Öst-Asiens förbindelse med Europa förmedlas af »Japan herald» (i Jokohama), »China mail» och »Ostasiatischer Lloyd» (1886), bägge i Shanghai, m. fl.
I de nederländska kolonierna i Asien uppgick 1886 antalet tidningar till 33, bland hvilka »Javaasche courant» (1810) är officiel.
Australiens tidningsväsende företer en synnerligen rask utveckling. Sydney har bl. a. tidningarna »Morning herald» (frihandelsorgan), »Daily telegraph» (tullskyddsorgan), »Evening news» och »Bulletin» (illustrerad veckotidning). Adelaide har 4, Melbourne »Age», »Argus» m. fl. dagliga, Nya Zeeland 4, deribland »Southern cross». -- I Polynesien redigeras periodiska alster på engelska, franska och havajiska.
Afrika har att uppvisa Egyptens officiella tidning »Wakai' masrijje» (Egyptiska händelser; sedan 1828) m. fl., i Algeriet flere arabiska och franska blad, i Kaplandet bl. a. »Evening express» och »Cape Argus», i Transvaals hufvudstad, Pretoria, 4 tidningar och i Natal den på kafferspråket skrifna »Izetunyva sennyanga».
Enligt en överslagsberäkning utgåfvos 1890 på hela jorden omkr. 40,000 tidningar, hvaraf mer än halfva antalet i Europa. Jfr Tidskrift.