Tryckfrihet inbegriper rätt att med tryckpressens tillhjelp utbreda sina tankar. Tryckta skrifters offentliggörande utgör ett sätt för yttranderättens utöfning. Likasom hvar och en har rätt att yttra sig i tal, fordrar yttrandefriheten rätt för hvar och en att i tryck lägga under allmänhetens ögon sina tankar öfver allt, som ligger inom mensklig kunskaps och erfarenhets område. Man är fullt berättigad att på detta sätt göra sina åsigter gällande i så vida kretsar som möjligt och äfven inverka på en större allmänhets känslor, vilja och handlingar. Denna frihet har sin gifna begränsning, som sammanfaller med gränserna för yttrandefriheten (se d. o.). Ordet får ej på detta sätt mer än i andra former strafflöst missbrukas till angrepp mot religion, sedlighet, stat eller samhällsordning, ej häller till ärekränkningar. Med den utveckling boktryckerikonsten erhållit för att med en oerhörd snabbhet mångfaldiga en skrift och med det biträde vid skrifters spridning, som nya tiders kommunikationer lemna, har tryckfriheten större betydelse än yttrandefriheten i öfrigt, som utöfvar sitt inflytande inom ett jämförelsevis begränsadt område. Den snabbhet, hvarmed det i tryck offentliggjorda ordet sålunda utbredes, har förlänat pressen ett allt större inflytande så i ondt som i godt. På samma gång den till samhällets stora båtnad utgör ett verksamt medel för främjandet af upplysning och bildning, kan den visa sig samhällsförderflig, nämligen då den lånar sig till straffbara missbruk af yttrandefriheten. I betraktande af dess betydelse i förra afseendet har lagstiftningen gjort sig till uppgift att befria pressen från alla för hårdt tilldragande tvångsband, medan å andra sidan dess skadegörande verkan fordrar, att staten vidtager kraftigare och mera omfattande mått och steg för att kunna i bestraffningsväg förekomma missbruken. Dertill fordras särskilda lagstiftningsåtgärder. Det ingår nämligen flere handlingar i en skrifts offentliggörande i tryck än uti det talade och skrifna ordet. Först bestämmes innehållet af den skrift, som skall offentliggöras, derefter vidtagas åtgärder för dess tryckning och spridning, hvarvid anlitas särskilda yrkesidkare, nämligen boktryckare, bokhandlare och förläggare. Lagstiftaren har derför skyldighet att noga öfverväga, huruledes vid utkräfvande af straff för ett genom tryckt skrifts utgifning begånget tryckfrihetsbrott rätte gerningsmannen må med straff träffas och huruledes, så snart brottet blifvit styrkt, skriftens vidare spridning och dermed förenade skadegörande verkan må hindras. För att vinna detta mål åligga dem, som hafva till yrkesverksamhet befattning med utgifning, tryckning och spridning af skrifter, vissa skyldigheter, hvilka dock med afseende på det gagneliga inflytande, som pressen utöfvar, ej må vara af beskaffenhet att lägga hinder i vägen för pressens vigtiga uppgift att främja sann upplysning. Detta förhållande har gifvit upphof i de flesta land till särskilda lagar angående pressen och, der sådana ej finnas, till särskilda stadganden angående straff och ansvar för pressförbrytelser samt politieföreskrifter för de näringar, som för skriftens tryckning och försäljning behöfva anlitas.
Det dröjde lång tid efter boktryckerikonstens uppfinning, innan man lyckades träffa riktiga ledande principer för denna lagstiftning, sådan den bör vara, nämligen att bevara allmänt lugn utan att återhålla allmän upplysning. Och det dröjde länge, innan sjelfva tryckfriheten såsom sådan vann erkännande. Som tryckfrihetens makt består i den snabba och vidsträckta spridningen af tryckpressens alster, sökte man till en början vinna målet genom tillsyn att ej andra än allmännyttiga skrifter utspredos. Man anordnade en särskild uppsigt af offentlig myndighet öfver pressen. Dervid begagnades först det medel, som kyrkan användt för att hindra religionsfientliga skrifters spridning, nämligen censur (se d. o.), innan skriftens tryckning tilläts, i samband hvarmed för utöfning af boktryckeri- och bokhandelsyrkena fordrades särskildt tillstånd af offentlig myndighet. De bojor, med hvilka pressen sålunda fjättrades, bibehöllos i de flesta land långt in på 1800-talet. England var det första land, som afskaffade censuren (1694), och der gjordes gällande den grundsatsen att hvar och en är berättigad att trycka skrifter med ansvar för den, som gifver skriften något slags offentlighet, samt att detta ansvar kan utkräfvas blott efter allmän lag och inför domstol, sedan åtal i laga ordning skett och jury yttrat sig i saken. Censurens upphäfvande hade till påföljd, att tillståndsbref såsom vilkor för anläggning af boktryckeri borttogs, men vissa föreskrifters iakttagande förbands med yrkets utöfning. I Nord-Amerikas Förenta stater gjorde sig liknande grundsatser gällande och fingo sitt uttryck uti en till konstitutionen i Dec. 1791 fogad tilläggsartikel, hvilken förbjöd kongressen att stifta någon lag, hvarigenom tal- eller tryckfriheten inskränkes. I Sverige blef redan dessförinnan, d. 2 Dec. 1766, en särskild tryckfrihetsförordning utgifven och fastställd såsom grundlag. Genom densamma blefvo i afseende på rättigheten att utgifva skrifter samma grundsatser som i Englands lagstiftning antagna. Först och främst afskaffades censorsämbetet och censuren, utom hvad angick manuskript i teologiska ämnen, hvilka skulle öfverses af vederbörande domkapitel; vidare blef, med iakttagande af hvad som medelst uttryckliga stadganden i samma lag blifvit såsom tryckfrihetens missbruk belagdt med straff, allt annat lofgifvet att skrifva och trycka på hvad språk och i hvad skrifart det kunde vara författadt, i alla ämnen, som kunde lända till allmänhetens upplysning. Derjämte medgafs den vidsträckta nu gällande granskningsrätt med dertill hörande rätt att taga kännedom om officiella skrifter och handlingar. Det ansvar, som kunde komma i fråga för tryckfrihetens missbruk, och som förut gjorts gällande af administrativ myndighet, skulle utkräfvas på ordentligt sätt vid vederbörlig domstol efter föregången laga stämning, hvarvid parterna egde åtnjuta laga rättegångsförmåner. Ansvaret ålåg författaren, och boktryckaren kunde freda sig från ansvar, om han kunde bevisligen uppgifva författaren. Denna frihet led dock intrång genom de inskränkande band, som skråväsende och privilegier lade på boktryckeri- och bokhandelsyrkenas idkande. I Danmark blef d. 14 Sept. 1770 på Struensees tillskyndan en oinskränkt tryckfrihet påbjuden i förening med censurens afskaffande, dock endast för en kort tid. I Tyskland sökte samtidigt en och annan furste lossa på trycktvånget, såsom Fredrik II af Preussen och Josef II af Österrike. I Frankrike kom genom revolutionen tryckfriheten såsom allmängiltig grundsats till erkännande, i det den upptogs i art. 11 af Déclaration des droits de l'homme bland de allmänna medborgerliga rättigheterna och ytterligare garanterades uti tit. I. af 1791 års konstitution, hvarigenom hvar och en berättigades att genom tryck offentliggöra sina tankar, utan att hans skrifter kunde undergå någon censur eller inspektion före deras offentliggörande, samt under ansvar för tryckfrihetens missbruk endast i de uti lag bestämda fall. Den tryckfrihet, som sålunda i lagstiftningen erkändes, slog ej för tillfället någon kraftig rot på Europas fastland, icke en gång i Frankrike. Dels saknades för dess vidmakthållande vissa förutsättningar i afseende på rättigheten att utöfva de yrken, af hvilkas medverkan tryckfriheten betingades (dessa yrken stodo under offentlig myndighets särskilda öfvervakning), dels blef pressen tagen i den herskande maktens hand, vare sig att den var republikansk eller monarkisk, för att leda den allmänna meningen i en riktning, som gynnade de maktegandes intressen. Censur blef åter anlitad. Den försvarades af statsrättsliga författare såsom ett värn för pressens sanna frihet och en betryggande garanti för dem, som hade befattning med skrifters offentliggörande. Der man icke ville öppet använda censur, begagnade man sig af koncessions- och privilegii-system, med dertill hörande uppsigt öfver boktryckeri och bokhandel, för att hålla pressen i ledband. Särskildt mot tidningar och broschyrer vände man sig. För rätt att utgifva dem erfordrades särskilda tillståndsbref; för öfvervakande af det sätt, hvarpå rättigheten begagnades, anordnades särskild uppsigt af offentlig myndighet, hvilken tillades rätt att indraga misshagliga nummer, ja helt och hållet fråntaga utgifvaren all rätt att utgifva samma eller annan tidning. I Frankrike, der Napoleon redan såsom förste konsul förklarat, att franska folkets lynne ej tillät tillämpningen af pressens frihet på tidningar och ströskrifter, utvecklades detta förtrycksystem så, att genom begränsning af det antal tidningar, som finge utgifvas, samt begagnande af indragningsmakt mot misshagliga tidningar och for öfrigt, då så behöfdes, äfven af censur kejsaren kunde anses såsom hufvudredaktören för hela tidningspressen, på samma gång som han genom sin makt öfver alla dem, som förlade, tryckte eller försålde skrifter, beherskade den öfriga pressen. Början af 1800-talet visar öfverallt, med undantag af Storbritannien och Nord-Amerika, censur eller annan uppsigt öfver pressen och tryckerierna i förening med indragning och undertryckning af för de makthafvande misshagliga skrifter. Hvad Sverige beträffar under denna tid se Censur.
Det behöfdes en ihärdig och på sina ställen långvarig kamp från folkets och folkrepresentationens sida för att vinna erkännande åt och betrygga tryckfriheten. I den mån, som det konstitutionella statsskickets grundsatser slagit rot i folkmedvetandet, lärde de styrande sig inse fåfängligheten af bemödanden att genom tvångsmedel öfver pressen vinna det inflytande på allmänna meningen, som eftersträfvades, samt nödvändigheten att lossa på pressens tvångsband. Först vände man sig mot censuren. Sverige gick i spetsen för denna reform. Sedan i 1809 års Reg. form § 85 Tryckfrihetsförordningen blifvit bestämd att vara en af rikets grundlagar och i § 86 uttalats grundsatsen om tryckfriheten såsom hvarje mans rättighet att utan några af den offentliga makten i förväg lagda hinder utgifva skrifter, blef i den derefter (d. 9 Mars 1810) utfärdade första Tryckfrihetsförordningen § 1, 2° såsom ett sedan dess alltid iakttaget bud föreskrifvet, att någon tryckningen föregående granskning af skrift eller något förbud mot tryckning deraf ej finge ega rum. Några år derefter (1814) blef i Norges grundlag samma frihet garanterad. Det gick icke så lätt i öfriga land. Den efter restaurationen i Frankrike 1814 utfärdade oktrojerade författningen (la charte constitutionelle) garanterade i art. 8 rättigheten för franska medborgare att offentliggöra och låta trycka sina tankar, dock i öfverensstämmelse med lagarna, hvilka borde tillbakavisa (»reprimer») denna frihets missbruk. Ehuru med denna bestämmelse åsyftades, att bestraffning skulle ega rum, först sedan missbruket skett, men icke att i förväg lägga hinder för skriftens utgifning, blef redan genom lagen af d. 21 Okt. s. å. censur påbjuden för alla arbeten under 20 ark. Tidningarna, som belades med särskild stämpelskatt, kommo i full afhängighet af styrelsen, hvilken äfven bibehölls vid sin makt öfver boktryckeri och bokhandel. Genom lagen d. 17 Maj 1819 upphäfdes denna censur, och lagstiftningen bestämde sig för repressiva i stället för preventiva åtgärder, dock ej helt och hållet, ty för att förskaffa sig garantier emot den periodiska pressens sjelfsvåld införde man i Frankrike liksom samtidigt i England borgenssystemet. Genom lagen af d. 7 Juni 1819 bestämdes, att hvar och en, som ville utgifva en tidning eller periodisk skrift, som behandlade politiska eller nationalekonomiska ämnen och utkomme oftare än en gång i månaden, skulle nedsätta en penningsumma, hvilken summa, då den var på sin höjdpunkt, uppgick till 50,000 fr. Detta system var olika med det engelska deruti att i England den åsyftade garantien söktes, ej i form af deposition af penningar, utan i form af borgen utaf 2 eller 3 personer för en viss summa, uppgående till 400 pund st., då tidning utgafs i London, eljest 300 pund, såsom säkerhet för att tidningens utgifvare skulle betala ådömda böter och skadestånd. Man inbillade sig, att man genom borgenssystemet ej allenast skulle vinna det dermed afsedda reala syfte, utan framförallt, såsom Guizot sade, få tillfälle att se sig före, att pressens inflytande sattes i händerna på menniskor, som, jämte det de kunde antagas ega en oberoende samhällsställning, ingåfvo samhället förtroende. Borgenssystemet utträngde ej helt och hållet censuren. Oaktadt censurens afskaffande blifvit 1819 i Frankrike påbjudet, tillät lagstiftningen dess användning undantagsvis, till dess Julirevolutionen (1830) -- som framkallades af de af Karl X utfärdade ordonnanser, af hvilka en var riktad mot pressen -- medförde upptagandet i den konstitutionella kartan af d. 14 Aug. 1830, art. 7, ett uttryckligt förbud emot återinförandet af censur. Borgenssystemet bibehölls dock, äfvensom koncessions- och inspektionssystemen i afseende på skrifters utgifning, tryckning och spridning.
Frankrike utöfvade ett ej ringa inflytande på andra lands lagstiftning. 1814 års franska lagstiftning angående censur af broschyrer efterföljdes i andra land, särskildt i den på kongressen i Karlsbad antagna provisoriska presslagen för Tyska riket d. 20 Sept. 1819. Borgenssystemet vann äfven efterföljd. Större blef inflytandet af 1830 års reform. Detta visade sig först i 1831 års belgiska grundlag, som (art. 18) garanterade pressen en frihet, hvilken ej allenast innebar förbud mot censur och mot borgenssystem för periodiska skrifters utgifvande, utan äfven utsträcktes till skydd för boktryckare, bokhandlare och förläggare mot obefogade åtal genom bestämmelsen att, om upphofsmannen till den brottsliga skriftens utgifvande (författare eller utgifvare af arbete, som han icke sjelf författat) är känd och bosatt i Belgien, må ingendera af dessa näringsidkare åtalas. Äfven i andra land, för hvilkas grundlagar 1830 års franska karta utgjort ledning, ser man pressens bojor, i synnerhet efter 1840, lossas, om ock ej i den utsträckning, som belgiska grundlagen garanterat, till dess 1848 års rörelser efter hand medförde afskaffandet af de mest betungande preventiva föreskrifterna. I franska konstitutionen d. 4 Nov. 1848 uttalades åter tryckfrihetens grundsats med ovilkorligt förbud mot censur; äfven borgenssystemet upphäfdes, men för att inom kort återställas. För boktryckarens, bokhandlarens, kolportörens ställning gjordes dock föga. Förpligtelserna blefvo i stället genom 1849 års presslag ökade med skyldigheten att hos prokuratorn i tryckningsorten 24 timmar före skriftens utlemnande till spridning deponera ett exemplar af skrift mindre än 10 ark, som behandlar politiska och nationalekonomiska ämnen. Bestämmelsen skärptes under det andra kejsaredömet genom 1852 års presslag, särskildt hvad angår tidningspressen. Utgifvaren ålades vissa förpligtelser i afseende på redaktionen af tidning, och varningssystemet infördes. Indragning af tidningar på kortare tid eller för alltid kunde ej allenast på grund af domstols utslag, utan äfven efter beslut af vederbörande minister, förordnas, efter det under en tid af två månader två motsvarande varningar blifvit af ministern gifna; hvarförutom, då den allmänna säkerheten ansågs sådant fordra, regeringschefen kunde genom ett särskildt i »Bulletin des lois» kungjordt dekret förordna om indragning. 1848 ars rörelse medförde för Tyskland upphäfvande af 1819 års presslag, och i tyska folkets »Grundrechte», hvilka genom promulgationslagen d. 27 Dec. 1848 gjordes gällande, blef pressens frihet i hela sin vidd erkänd. Denna frihet finge under inga omständigheter och på intet sätt genom några slags preventiva åtgärder, såsom censur, koncession, borgen, statspålagor, inskränkning i tryckeriers anläggning, i bokhandel, i postforsändning eller andra sätt att hämma den fria trafiken, inskränkas, suspenderas eller upphäfvas. Pressförbrytelser skulle i behörig ordning åtalas inför domstol och pröfvas af jury. Grundrättigheterna stannade på papperet, utom hvad censurens upphäfvande beträffar, ty denna återinfördes ej. För öfrigt gingo de tyska staterna i Frankrikes fotspår i 1851 års preussiska och 1852 års österrikiska presslag och i Tyska förbundets beslut (d. 6 Juli 1854) angående allmänna bestämmelser till förhindrande af tryckfrihetens missbruk. Borgenssystemet och rätt för styrelsen att efter eller utan föregående varning indraga tidningar upptogos äfven i lagstiftningen. I Danmark blef efter tingens nya ordning, som infördes genom 1849 års grundlag, trycktvånget upphäfdt, och genom lagen angående pressen d. 3 Januari 1851 garanterades tryckfriheten. I 1848 års schweiziska förbundsförfattning garanterades tryckfriheten. Bestraffningen af dess missbruk öfverläts åt kanton-lagstiftningen, för hvars gällande kraft dock fordrades förbundsrådets samtycke. De inskränkande band på pressen, hvilka sålunda på sina ställen ansågos erforderliga för att utveckla densamma i en samhällsnyttig riktning, visade sin vanmakt. Man fann, att tryckfriheten består, såsom von Stein säger, deruti att de makthafvande ovilkorligen afsäga sig hvarje anspråk på att genom några slags mått och steg inverka på syftet och andan i pressens alster samt att man inskränker sig till att göra ett straffbart innehåll åtkomligt förlagens arm och tillser, att ansvar derför utkräfves af gerningsmannen och af deltagare i den mån, som de varit verksamma vid den begångna förbrytelsen. Tocqueville hade långt förut framhållit, att det enda medlet att neutralisera tidningar är att mångdubbla deras antal, och Lamartine hade yttrat, att det förtryck, som pressen utöfvar på den allmänna meningen, grundar sig på dess monopol, ej på dess frihet. Kejsar Napoleon III begynte derför på 1860-talet att lossa på dess tvångsband. Tvånget mildrades genom lagen d. 2 Juli 1861, och genom lag d. 11 Maj 1868 utbyttes den först erforderliga koncessionen för tidnings utgifvande mot en enkel anmälan, på samma gång som varningssystemet borttogs. Genom nationalförsvarsregeringens dekret af d. 10 Sept. 1870 afskaffades tillståndsbref för boktryckeri och bokhandel, hvilket åtföljdes af borttagande af stämpelskatten å periodiska skrifter och ströskrifter. Jurydomstol (se d. o.) infördes för tryckfrihetsmål genom lag af d. 15 April 1871. Dock qvarstod ännu borgenssystemet jämte skatt å papper, som användes för kautionspligtiga tidningar, till dess alla preventiva hinder borttogos genom presslagen af d. 29 Juli 1881. I England, som äfven frigaf kolporteringen, hade redan 1869 borgenssystemet för tidningar afskaffats, sedan stämpel och andra afgifter, som drabbat tryckta skrifter, blifvit under åren 1855--61 borttagna. Efter Tyska förbundets upplösning och Tyska rikets bildande (1871), hvarvid presslagstiftningen gjordes till en riksangelägenhet, utfärdades presslagen för Tyska riket d. 7 Maj 1874, hvarigenom alla de preventiva hinder, som förut förefunnos för skrifters utgifning, boktryckeri, bokhandel och kolportering, blefvo undanröjda och samtliga de i de tyska »Grundrechte» innehållna löften om pressens frihet och skydd af lag vid ansvars utkräfvande för missbruk af tryckfriheten förverkligade. I de flesta öfriga land äro dessa grundsatser äfven genomförda, med undantag af Österrike, hvars nya lag af d. 17 Dec. 1862, med »Novellen» af d. 15 Okt. 1868, upphäft det väsentligaste af trycktvånget, men bibehållit borgenssystemet för tidningar och ströskrifter, som behandla politiska och nationalekonomiska ämnen, jämte stämpel for kautionspligtiga sådana, samt af Ryssland och Finland, hvarest äfven censur bibehålies. I Finland har på senaste tiden pressfriheten t. o. m. ytterligare inskränkts, genom den i Juli 1891 utfärdade lagen, som gör utgifvande af periodisk skrift beroende af generalguvernörens tillstånd samt gifver pressöfverstyrelsen rätt att indraga skrift, hvars utgifvare ej ställt sig meddelta varningar till efterrättelse, gifver generalguvernören rätt att efter godtfinnande inställa utgifvandet af en tidning, emedan den gifvit anledning till missnöje genom oriktig tolkning af Finlands ställning med afseende å kejsaredömet eller af »andra giltiga orsaker», ålägger redaktören af periodisk skrift att känna författaren till hvarje i skriften ingående artikel för att kunna angifva honom vid anfordran af domstol eller af generalguvernören och utsträcker censuren jämväl till sådana tryckalster som officiella akter, författningar, ständernas förhandlingar, universitetspublikationer m. m.
Sedan man sålunda i allmänhet öfvergifvit tanken på att genom pressen styra den allmänna meningen, har man uppställt såsom ledande grundsats för lagstiftningen att med skydd för tryckfriheten tillse, att dess missbruk blifva straffade och att såväl gerningsmännen som de, hvilka såsom delaktiga medverkat vid den begångna förbrytelsen, träffas af straffet, att lagligheten af tryckt skrifts innehåll blifver opartiskt bedömd af laga domstol, för hvilket ändamål man i allmänhet anser rättegång med jury af nöden, samt att parterna må åtnjuta laga rättegångsförmåner. Det, som vid stiftandet af presslag möter största svårigheten, är att med ansvar träffa rätta personer, till följd deraf att i en skrifts utgifvande och offentliggörande i tryck flere personer kunna deltaga, nämligen författare, utgifvare af annans arbete, redaktör af periodisk skrift eller samlingsverk, hvari såväl egna som andras literära alster sammanföras, boktryckare, bokhandlare och vid sina tillfällen särskild förläggare, som mot eller utan ersättning åtager sig de med utgifningen förenade ekonomiska bestyr och kostnader. Af dessa böra hvarken ifrågavarande näringsidkare ej häller förläggare såsom sådana stå ansvar, utan åligger det, såsom gerningsman, den, som författat skriften och tillika utgifver eller låter utgifva densamma i tryck för att bland allmänheten spridas. Enär den skadegörande verkan, som en skrifts utgifvande medför, består i den sinnesstämning, som deraf alstras hos allmänheten, faller ansvaret på den, som offentliggör skriften, lika mycket som på den, som författat den. I allmänhet gäller såsom regel, att författaren äfven måste ansvara för offentliggörandet, enär detta ej kan ske utan hans vetskap eller ock åtminstone hans tysta samtycke. Fall kunna dock inträffa, då gerningsmannens ansvar kan åligga annan person än författaren, t. ex. om denne är död, eller utgifningen skett utan hans vilja eller vetskap, eller ock författaren vill vara anonym och ej på eget ansvar utgifva skriften. I dessa fall är utgifvaren att anse såsom gerningsmannen, likasom ock utgifvare eller redaktör, som bestämmer innehållet af en periodisk skrift eller ett samlingsverk. Såsom delaktig straffas den, som med vetskap om skriftens brottsliga innehåll medverkat till att frambringa den skadegörande verkan, som kännetecknar förbrytelsen. Som emellertid med tillämpning af denna princip tryckfrihetsförbrytelser i en mängd fall och just i dem, der ansvars utkräfvande vore af vigt för samhället, skulle kunna blifva ostraffade, har man ansett sig böra supplera dessa allmänna rättsregler i afseende på ansvarsskyldigheten och rättsförfarandet med särskilda bestämmelser derom. Med erkännande af anonymitetsrätten och skyldigheten att freda densamma såsom en rätt att i förtroende meddela sina tankar har man vid rättigheten att utöfva de yrken, hvilka anlitas för skrifters tryckning och spridning, bundit vissa vilkor, hvilkas fullgörande tjenar till vägledning för gerningsmannens upptäckande. Dessa äro, att hvarje skrift skall vara försedd med boktryckarens namn, tryckningsort och årtal samt i flere tryckfrihetslagar, derest skriften är periodisk, med redaktörens namn. Med denna påskrift är den, som tryckt skriften, namngifven, och till honom bör man kunna vända sig med ansvars yrkande, derför att han offentliggjort skriften. Har han varit i god tro, bör honom åläggas att bevisa detta, till följd hvaraf honom står öppet att leda ansvaret från sig genom att visa hvem som anlitat honom om skriftens tryckning. Den, som detta gjort, kan i sin ordning vara förläggare och sålunda jämväl vara i god tro, hvarför han fredar sig för ansvar genom att visa hvem som författat skriften eller under författareansvar utgifvit densamma. Om denne befinner sig under statens domvärjo, skall han stå ansvaret. Är skriften periodisk, anses redaktören, som bestämt skriftens innehåll och afgjort hvilka uppsatser eller artiklar må i skriften inflyta, vara den, hvilken ansvaret åligger, äfven om han icke författat den uppsats, som är af brottsligt innehåll, såvida han uppfyller de behörighetsvilkor i afseende på myndighet, frejd, nationalitet, som kunna af lagstiftningen vara bestämda. Om boktryckarens namn saknas på skriften, är bokhandlaren den, som står ansvar, derest icke han kan styrka hvem som med större ansvarsskyldighet haft befattning med skriftens offentliggörande. Såsom delaktiga i förbrytelsen straffas endast de, som kunna öfverbevisas att hafva af argt uppsåt deltagit i den brottsliga skriftens utgifvande och spridning, hvadan boktryckare och försäljare samt förläggare ej kunna såsom delaktiga straffas endast för sin yrkesverksamhet. Med afseende på dessa förhållanden har lagstiftningen angående pressen stadgat särskilda regler om ansvarighet för offentliggörande af tryckt skrift af brottsligt innehåll, der man icke, såsom enligt det engelsk-amerikanska systemet, ansett tillämpningen af allmän lag göra till fyllest, dervid utgående från den grundsats att hvar och en, som medverkat vid skriftens tryckning eller spridning, kan tilltalas och straffas för innehållet, derest han icke kan styrka, att han handlat i god tro. Två system hafva annanstädes gjort sig gällande angående gerningsmannaansvar. Det ena är den i belgiska lagstiftningen antagna s. k. »responsabilité des cascades», som utgår från successiv, eventuel ansvarighet i nyss angifna ordning med uteslutande af fjärmare ansvaring, när närmare kunnat öfvertygas, så att man vid ansvarets utkräfvande vänder sig först till boktryckare eller försäljare och derifrån ledes till förläggare och sist till författare eller utgifvare, medan vid fråga om ansvarsskyldigheten författare eller utgifvare är den, som i första rummet bör såsom ansvarig straffas. Detta system, i sin strängaste följdriktighet först tillämpadt i Belgiens tryckfrihetsförordning d. 20 Juli 1831, har fått sin tillämpning äfven i 1842 års norska strafflag; och det är samma system, som ligger till grund för franska lagstiftningen och i vissa delar gifvit sig tillkänna i Sveriges lagstiftning. Det andra systemet, som blifvit följdt i den 1874 utgifna tyska rikslagen angående pressen, sammanfaller med det belgiska i fråga om den eventuella ansvarigheten för hvar och en af dem, som i ofvannämnda egenskaper medverkat vid skriftens utgifning, men detta ansvar drabbar ingen annan än författaren eller utgifvaren såsom upphofsman till den brottsliga skriftens offentliggörande; hvar och en af de öfrige ålägges straff af lindrigare art för bristande omtanke, »fahrlässigkeit», när icke tillräcklig vägledning af honom erhålles för den verklige gemingsmannens inställelse inför domstol. Bristfälligheten i alla tre systemen är, att till följd af anonymitetsrätten gerningsmannen icke alltid träffas i den, som uppgifves såsom utgifvare, utan denne är en »bulvan», i Tyskland kallad »strohmann», hvilken falskeligen uppgifves såsom utgifvare. Tryckfriheten är dermed tillgodosedd, men ej rättvisans kraf på den skyldiges bestraffning. Huruledes man skall kunna komma till på en gång principielt riktiga och praktiskt dugliga regler för att kunna, utan men för sjelfva friheten, med lagens arm åtkomma gerningsmän och deltagare i tryckfrihetsförbrytelser är frågan för dagen inom tryckfrihetslagstiftningen, icke minst i Sverige.
Hvad beträffar tryckfriheten i Sverige erinras om den i 1809 års R.F. § 86 innehållna deklaration om tryckfrihet såsom innefattande rättighet för hvarje svensk man att utan några af den offentliga makten i förväg lagda hinder utgifva skrifter. Detta förbud mot alla slags preventiva åtgärder har blifvit utfyldt genom Tryckfrihetsförordningens (se d. o.) bestämmelser i § 1, 2°, att någon tryckningen föregående granskning af skrift eller förbud mot tryckning ej må ega rum, icke må någon skrift före sitt utgifvande affordras boktryckare, utgifvare eller författare, ej häller må något för tryckningen eller utgifningen hinderligt inseende öfver boktryckeri och bokhandel, öfver författare och utgifvare tillåtas. Privilegiisystemet afskaffades såväl för skrifters utgifning som för boktryckeri och bokhandel, och der privilegium å skrifts utgifning kunde till skydd för enskild rätt eller till understöd åt allmän inrättning erfordras, blef det betydligt inskränkt (efter grundlagsändringen 1876 qvarstår blott rättigheten att på högst 20 år i sänder förnya Vetenskapsakademiens rätt att utgifva almanacken). Enligt T. F. § 1, 5° står det hvar och en fritt att efter en enkel anmälan hos offentlig myndighet anlägga tryckeri i stad eller på en half mils afstånd derifrån, och boktryckare är i afseende på yrkets utöfning, med undantag af åliggandet att till det kungliga och universitetsbiblioteken aflemna friexemplar (s. k. arkivexemplar), ej underkastad andra förpligtelser än att låta å tryckt skrift utsätta boktryckarens namn, tryckningsort och årtal samt att (§ 4, 2°) i samma stund, ej senare än en skrift till försäljning eller spridande utgifves, låta aflemna ett exemplar i Stockholm till chefen för Justitiedepartementet och i annan ort till hans ombud, hvarjämte han har att fullgöra vissa föreskrifter, som äro gifna dels till vägledning för att kunna vid förbrytelser utkräfva ansvar af gerningsman, dels till hans eget fredande för det ansvar, som eljest skulle kunna drabba honom, som genom skriftens tryckning så väsentligt bidragit till förbrytelsens möjliggörande. Intet hinder finnes för bokhandels idkande eller för föryttrande af en skrift, som ej är belagd med qvarstad eller konfiskerad; efter grundlagsändringen 1870 behöfves icke en gång anmälan hos offentlig myndighet. Hvarje författare eller förläggare står det fritt att sjelf eller genom andra föryttra honom i sådan egenskap tillhörig skrift, med iakttagande deraf att han ej föryttrar skrift, hvarå boktryckarens namn, tryckningsort och årtal saknas. Huruvida och i hvilken mån kolportering på öppna platser, anbringande af tryckta plakat å byggnader vid allmän gata, äfvensom inträngande i enskilda bostäder för afyttring af skrifter är fritt eller kan af offentlig myndighet ordnas, derom lemnar tryckfrihetsförordningen ej någon upplysning. Dock förutsättes, att boktryckerioch bokhandelsreglementen må kunna utgifvas, som reglera sättet för dessa yrkens utöfning i enlighet med hvad allmän ordning och säkerhet fordra (4 §, 4°). Sedan sålunda garanti gifvits för de yrkens fria utöfning, af hvilka skrifters utgifning beror, utvecklas de rättigheter, hvilka inbegripas under den i R. F. § 86 svensk man tillförsäkrade rätt att utgifva skrifter. Hvarje författare förklaras berättigad att genom tryck kungöra sina tankar öfver allt, som är eller kan blifva föremål för mensklig kunskap, under det ansvar, som lagen bestämmer, ifall den såsom skändlig eller smädlig sig utmärker. Likaså eger hvar och en frihet att under samma ansvar utgifva skrifter, som annan man författat, såväl utländsk mans arbete eller öfversättning deraf som inländsk mans, med det enda vilkor af helgd för andras eganderätt, hvarom stadgas i särskild lag, stiftad i den ordning, som för civillag är föreskrifven (jfr Lag ang. eganderätt till skrift, d. 10 Aug. 1877 med ändringar enl. k. för. d. 10 Jan. 1883). Likasom i 1766 års T. F. äro (§ 2, 4°) officiella protokoll och handlingar gjorda tillgängliga för dem, som vilja taga kännedom om eller utgifva sådana. Författare åtnjuter anonymitetsrätt och kan under diktadt namn utgifva skrifter. Den, som utgifver utländsk mans arbete eller öfversättning deraf eller inländsk mans, som sitt namn ej angifvit, eger enahanda rättigheter, pligter och ansvarighet som författare, om ej annorlunda i särskilda fall är stadgadt. Boktryckare eger derför, vid äfventyr af straff, ej utan tillstånd å titelbladet utsätta någonderas namn och ej häller röja hans namn eller hemvist, utan att sådant honom af domaren ålägges. Denna rätt att utgifva skrifter betingas af ansvar för skriftens innehåll. Till följd häraf åligger författare äfvensom utgifvare af en icke periodisk skrift att, ehvad han okänd vara vill eller ej, tillställa boktryckaren en förseglad sedel, innehållande hans namn och hemvist med påskrifvet betyg om dessa uppgifters riktighet af två på orten välkända, inom Sverige boende svenska medborgare. En särskild ställning har utgifvare af periodisk skrift. I den första T.F., som under detta statsskick utfärdades, d. 9 Mars 1810, var utgifvare af periodisk skrift och af samling af flere författares skrifter likställd med annan utgifvare. Först i nu gällande T.F. d. 16 Juli 1812 infördes bestämmelsen om särskilda vilkor för utgifning af dagblad och periodiska skrifter och särskilda förpligtelser för utgifvare. Först och främst gafs den mindre tillfredsställande definitionen (§ 1, 1°) på »periodisk skrift» (se detta ord); vidare bestämdes vissa behörighetsvilkor för utgifvare, hvilka dock inskränktes till fordran på god frejd, hvarjämte före skriftens utgifning anmälan sker hos chefen för Justitiedepartementet, hvilken har att meddela bevis derom att, derest de personliga behörighetsvilkoren uppfyllas, intet hinder mot skriftens utgifvande förekommer. Boktryckare må ej utan att vara försedd med sådant bevis (så kalladt tillståndsbevis) kunna ansvarsfritt trycka den periodiska skriften. Den rättighet, som sålunda kommit till stånd, fortfar, till dess utgifvaren urståndsättes att utöfva densamma, t. ex. genom sjukdom, eller då han lemnar landet, eller ock då han ej längre uppfyller de stadgade behörighetsvilkoren, men kan numera ej honom i annat fall frånkännas. Under tiden från 1812 till 1844 egde ett annat förhållande rum. Utgifvare af dagblad och periodisk skrift var underkastad den s. k. indragningsmakten, hvars mindre grannlaga begagnande gaf upphof till och utveckling åt det s. k. ansvaringssystemet (se vidare Indragningsmakt).
Jämte den utgifningsfrihet, som garanterats i R.F. § 86, blef äfven utgif vårens rättssäkerhet tillvaratagen genom föreskriften att utgifvaren endast inför laglig domstol kan tilltalas för skrifts innehåll och ej i annat fall derför straffas, än om detta innehåll strider mot tryckfrihetslagen. Den, som utgifvit en skrift, hvars innehåll såsom brottsligt kan blifva föremål för åtal, kan således först efter det skriften blifvit till försäljning eller spridning utgifven samt endast i den i Tryckfrihetsförordningen bestämda ordning och inför den i T.F. såsom laglig bestämda domstol tilltalas, och han kan icke i annat fall straffas, än om innehållet strider emot samma lag. Ej må någon i annan ordning eller i annat fall, än denna lag stadgar, kunna för tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas, heter det i T.F. § 1, 1°. Såsom straffbara missbruk af tryckfriheten anses enligt § 3 sådana skrifter, hvilka innebära angrepp mot religion och religionsfrihet i form af hädelse, förnekelse och gäckeri (1°, 2°, 3°); politiska förbrytelser i form af smädelser mot konungen och konungahuset, riksdagen och dess afdelningar (4°--6°), mot rikets ämbetsmän i och för ämbetet (8°), mot samtida nationer, deras regeringar och regeringssätt samt höga ämbetsmän (9°); kungörande af statshemligheter (10°); uppmaning till uppror eller våld å person eller egendom (7°); lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande eller förledande, särskildt inbjudningar till lotterispel (12°); sedernas vanhelgd (13°) samt ärekränkning mot enskild person (11°). I afseende på bestraffning hänvisar T.F. till allmän lag, utom hvad rör 2° och 12°, hvartill kommer i alla de uppgifna fallen skriftens konfiskation. I fråga om ansvar för den utgifna skriftens brottsliga innehåll anser T.F. författareansvar vara regel. Som emellertid ej författandet såsom sådant är tillräckligt för att kunna åstadkomma den verkan, som tillhör tryckfrihetsförbrytelsen, utan dertill äfven hör det författade arbetets offentliggörande i tryck, eller hvad som förstås med utgifning, så bestraffas utgifvaren, när författaren antingen saknar rätt att på eget ansvar utgifva skrifter inom riket, såsom förhållandet är med utländsk man, hvilken i allmänhet ej kan med åtal träffas, eller ock då författaren håller sig främmande för utgifningen, eller ock då, såsom vid periodisk skrift, det icke är de särskilda artiklarnas författare, utan den, som leder tidningsföretaget, tidningens redaktör, hvilken eger att bestämma skriftens innehåll och således bör såsom gerningsman anses. Tryckfrihetsförordningen ålägger derför ansvar, såsom om han vore författare, den, som utgifver utländsk mans arbete eller öfversättning deraf, eller inländsk mans, som sitt namn icke angifvit, hvarjämte (enligt § 1, 7°, jfrdt med § 4, 7°) utgifvare af periodisk skrift alltid skall i afseende på ansvaret vara ansedd såsom författare och ensam vara underkastad författareansvar. Som boktryckares medverkan är ett oundgängligt vilkor för skriftens utgifning i tryck, åligger honom eventuelt ansvar, för den händelse han ej kan i föreskrifven ordning styrka hvem som har författat eller under författareansvar utgifvit skriften. Detta sker endast på ett i T.F. bestämdt sätt, nämligen genom den namnsedel, (se d. o.), som författare eller utgifvare skall tillställa boktryckaren, derest skriften är icke periodisk, och, ifall att den är periodisk, genom det tillståndsbevis för skriftens utgifning, hvarmed han skall vid 100 rdr böter vara försedd. Enär till vägledning för ansvars utkräfvande å hvarje skrift skola vara utsatta boktryckarens namn, tryckningsort och årtal, åligger den, som föryttrar skrift, hvilken saknar dessa kännetecken, eventuelt författareansvar, derest icke boktryckaren eller författaren kan upptäckas. Ansvarigheten är således exklusiv och eventuel, hvarvid man för ansvars utkräfvande har att, derest boktryckarens namn finnes skriften åsatt, först vända sig mot honom, som eger afleda ansvaret från sig på sätt ofvan blifvit omförmäldt. Skulle vid utgifning af icke periodisk skrift namnsedel ej blifvit boktryckaren tillställd, är boktryckaren ansvarig, derest icke författaren eller utgifvaren vid rättegångens början sig sjelfmant hos domaren tillkännagifver. Kan namnsedel företes, är han fri från ansvar. Detta åligger då den, som i namnsedeln finnes uppgifven. Finnas författarens namn och hemvist oriktigt uppgifna, eller saknas de i sedeln, ansvara de, som påskrifvit intyg om uppgifternas riktighet, likasom i det fall att den, hvars namn finnes uppgifvet, utan förfall från svaromålet uteblifver. Är skriften periodisk, fredar boktryckaren sig från ansvar genom företeende af det tillståndsbevis, hvarmed han skall vara försedd. Är detta öfverensstämmande med den uppgift å utgifvare, som af chefen för Justitiedepartementet vid rättegångens början lemnas, så blir det den, å hvilken tillståndsbevis lyder, som får bära ansvaret, utan afseende på den bevisning denne skulle vilja förete derom att han ej tagit, ja icke ens fått taga någon befattning med bestämmande af den periodiska skriftens innehåll. Skulle deremot tillståndsbevis saknas eller ej öfverensstämma med uppgiften från chefen för Justitiedep. eller lyda å person, som var död eller faktiskt urståndsatt att skriften utgifva, då den utkom från trycket, drabbar ansvaret boktryckaren. Sedan styrkt blifvit hvem som under författareansvar utgifvit skriften, åligger honom ansvar, såvida han ej kan styrka, att han af Tryckfrihetskomitén (se Komiterade för tryckfrihetens vård) begärt yttrande huruvida åtal derå efter tryckfrihetslagen kan ega rum och komitén förklarat, att skriften må tryckas. Som ansvarigheten är exklusiv och eventuel, kan icke komma i fråga ansvar för delaktighet i förbrytelsen, äfven om visas kan, att någon med vetskap om det brottsliga innehållet tagit befattning med en skrifts utgifvande. Jämte den, som står författareansvar, kan boktryckaren åläggas lika straff och ansvar för innehållet af brottslig skrift, som blifvit utgifven från ett icke i behörig ordning anmäldt tryckeri (1 §, 5°), likasom ock den, som med vetskap försålt eller spridt en med qvarstad belagd eller konfiskerad skrift.
Det ansvar för tryckt skrifts innehåll, som sålunda kan komma i fråga, må ej utkräfvas i annan ordning än efter åtal inför laga domstol. Mål, som röra öfverträdelse mot tryckfrihetslagen, kunna ej på sätt, som skett under tiden före vårt nuvarande statsskick, afgöras af ordningsmakten, dock undantagna de i 4 §, 4° omförmälda s. k. ordningsmål, hvilka angå för boktryckeri och bokhandel gällande reglementariska föreskrifter. Särskilda bestämmelser äro i T.F. gifna angående öfvervakande öfver skrifters lofliga allmängörande. Detta ar icke öfverlåtet åt de lokala politiemyndigheterna, utan tillhör chefen för Justitiedepartementet och Justitiekanslern, der icke fråga rör enskild förolämpning, i afseende hvarå målseganden sjelf har att bevaka sin rätt och enligt allmän lag tillgodonjuta sin talan. Chefen för Justitiedep. tillkommer det att utöfva denna tillsyn antingen sjelf eller genom ombud i orterna. Denna tillsyn främjas genom de förpligtelser, som äro ålagda boktryckeri, att å hvarje skrift utsätta namn, tryckningsort och årtal samt att i Stockholm till chefen för Justitiedep. och i landsorten till vederbörande ombud aflemna exemplar deraf i samma stund en skrift utgifves. I alla de fall, då förbrytelse af beskaffenhet att utgöra föremål för allmän åtal anses hafva blifvit begången, eger chefen för Justitiedep. eller hans ombud att öfverlemna skriften till Justitiekanslerns laga åtgärd. Det är denne ämbetsman, som utom i det fall att K. M:t förordnat om åtal, eger att pröfva och afgöra om åtal skall ega rum. Denna rätt eger Justitiekanslern äfven oberoende af anmälan från chefen för Justitiedep., enär honom för egen del åligger att genom vederbörande ombud hafva tillbörlig uppsigt öfver tryckfrihetens lagliga bruk. För att åtal af allmän åklagare må ega rum, skall det ske inom sex månader efter det skrift inkommit till chefen för Justitiedep. eller hans ombud. Huru denna uppsigt är förenad med rätt att omedelbart belägga skriften med qvarstad och hvilka vilkor, som ära föreskrifna för qvarstads verkställande och bestånd, se Qvarstad i tryckfrihetsmål. I afseende på rättegången, tillförsäkras svaranden om laga domstol, hvilken är underrätt i stad, hvarest eller i hvars närhet tryckeri är anlagdt, och om åtnjutande af laga rättegångsförmåner, hvarjämte ytterligare skydd är gifvet mot obehörigt åtal, inqvisitoriskt tvång och subjektivistisk uppfattning af det med skriftens utgifvande förenade syftet. Åklagaren är nämligen förfallen till särskilda böter, om domaren vid rättegångens slut skulle pröfva, att han i oträngdt mål anställt rättegång, som haft namnsedels brytande till följd (§ 1, 8°). Boktryckare, hvars namn är skriften åsatt, instämmes och skall personligen sig inställa. Om hvem som verkligen kan hafva författat eller varit utgifvare af en brottslig skrift får ej undersökning ega rum i annan ordning, än det i Tryckfrihetsförordningen stadgade bevisningssätt angifver. Är frågan om icke periodisk skrift, fredar boktryckaren sig från ansvar antingen derigenom att den, som utgifver skriften, sjelfmant tillkännagifver sig inför domstol, eller ock genom inlemnande af namnsedel till domstolen vid rättegångens början, hvarefter domaren eger att genast öppna den och för domstolen inkalla den derigenom upptäckta rätta parten, hvilken, efter hvad ofvan blifvit omnämndt, kan vara författaren eller utgifvaren eller ock namnsedelsvittnena eller Tryckfrihetskomitén. Angår rättegången dagblad eller periodisk skrift, företer boktryckare tillståndsbevis och är fredad från ansvar, derest detta lyder på ansvarsgill person och öfverensstämmer med den uppgift, som af chefen för Just.-dep. lemnas. Den, å hvilken namnsedeln eller tillståndsbeviset lyder, blir ansvarig. Hvarken han eller någon annan eger att fordra ytterligare undersökning om hvem som är upphofsman till den brottsliga skriftens utgifning, det må kunna bevisas, att den sålunda uppgifna personen varit intellektuelt oförmögen att författa en sådan skrift som den såsom brottslig angifna, eller att han afsagt sig all rätt att bestämma innehållet, eller att deri influtit hvad som uttryckligen af honom förbjudits, äfvensom att en annan person varit den verklige utgifvaren. Titulärutgifvaren blir den ansvarige. Den verklige gerningsmannen undgår lagens arm, kan icke en gång straffas för delaktighet, medan den, som är jämförelsevis mindre skyldig, får utstå straffet. Till följd deraf att Tryckfrihetsförordningen ej tillåter något annat bevisningssätt än det i denna lag utstakade, slår det skydd för friheten, som med bestämmelserna och bevisningen afsetts, lätt öfver i skydd för frihetens missbruk, hvadan i Sverige mer än annanstädes utväg är öppen för dem, som vilja använda pressen till samhällets eller enskildas skada, att förskaffa sig s. k. ansvaringar (»bulvaner»), hvilka ansvara med straff för de förbrytelser, som en annan begått. I afseende på pröfningen af den åklagade skriftens innehåll utgår tryckfrihetsförordningen från den förutsättningen att i tvetydiga fall man hällre bör fria än fälla, alltid mer fästa uppmärksamheten på ämnet och tanken än på uttryckets lagstridighet, mer på skriftens åsyftning än på framställningssättet. För att vinna detta ändamål är åt en jurys (se vidare Jurydomstol, sp. 1472) öfverlåtet att pröfva lagligheten af åtalade skrifters innehåll.
Denna frihet att utgifva och sprida svenska skrifter under garanterad rättssäkerhet är förbunden med rätt att föryttra utrikes ifrån inkomna skrifter, dock under kontroll af chefen för Justitiedepartementet. Derom, äfvensom om det fall, då konungen, på anmälan af främmande regering, eger omedelbart ingripa och förordna om skrifts seqvestrering och indragning, se Qvarstad i tryckfrihetsmål, sp. 573. Derjämte har konungen rätt (§ 3, 9°) att, så snart genom någon skrift, oafsedt om den är smädlig eller förgriplig, missförstånd med utländsk makt sig yppat, låta densamma utan rättegång konfiskera.
Tryckfriheten är i nu gällande T.F. på alla sidor omgärdad och ställd under domaremaktens hägn, utan att regeringen eger af maktfullkomlighet ingripa i andra fall, än då fara för rikets yttre säkerhet fordrar en utomordentlig åtgärd. Till skydd mot missbruk af ämbetsmakt är i ansvarighetslagen för statsrådets medlemmar § 4 stadgadt straff af ämbetets förlust för ledamot, som underlåter att afstyrka verkställighet af mot tryckfrihetslagen stridande steg. Och riksdagens Justitieombudsman är (T.F. § 4, 5°) särskildt ålagdt att lemna sin ämbetsåtgärd för beifran af tjenstefel vid tryckfrihetsmåls handläggning, och han bör enligt Instr. § 22 med synnerlig uppmärksamhet och nit iakttaga hvad till skyddande af tryckfriheten finnes stadgadt. -- Se H. L. Rydin: »Om yttrandefrihet och tryckfrihet» (1859) och »Om reform af den svenska tryckfrihetslagstiftningen» (i »Ny svensk tidskr.», 1887). H. L. R.