Herse

Herse kallades i Norge under äldsta tider den, som både i verldsligt och presterligt hänseende var ärftlig höfding för sitt härads bönder. Han var deras anförare i krig, stod i spetsen för rättsskipningen och ledde förhandlingarna vid tinget, liksom han äfven var föreståndare för häradets tempel och för de der anställda offringar. I förhållande till fylkeskonungen var hersen sjelfständig; han betalade ej konungen någon skatt och mottog ej af honom sin värdighet, utan innehade denna till följd af arfsrätt. Han var ej häller skyldig att på konungens uppbud göra krigstjenst, såvida det ej gällde fylkets försvar mot ett befaradt anfall. Sådan var, i allmänhet fattad, hersarnas ställning före Harald Hårfagres tid (senare hälften af 800-talet). Med de af honom införda förändringarna i samfundsordningen blef äfven hersarnas ställning en annan; de blefvo nu konungens handgångne och edsvurne män samt underordnades konungens jarlar. De jordagods, som de innehade, ansågos de numera hafva tagit i förläning af konungen och kallades derför hans länstagare (lendir menn). Med kristendomens införande upphörde naturligtvis hersarnas presterliga funktioner. Slutligen fingo dessa hersar eller "lendir menn" äfven ett annat namn, då konung Magnus Lagaböte år 1277 förlänade dem titel af baroner. Under de föregående inre oroligheterna i landet hade emellertid hersarnas eller länstagarnas makt förlorat det väsentligaste af sin betydelse, och slutligen blef genom en kungl. förordning år 1308 denna värdighet för framtiden alldeles afskaffad. Th. W.