Widström

Widström, Ulrika Karolina, skaldinna, född Forsberg, föddes i Stockholm d. 24 November 1764. Hon fick en vårdad uppfostran och lärde sig utom franska äfven tyska, hvilket då ej var vanligt bland fruntimmer. Hennes vittra begåfning och ungdomliga behag tillvunno henne smickrande uppmuntran af bl. a. skalderna Leopold, Kellgren, Lidner och Thorild, hvilka gjort hennes personliga bekantskap. Hon blef 1790 gift med violinisten och repititören vid k. operan Sven W. Under signaturen U. C. W. utgaf hon 1799 ett litet häfte Erotiska sånger, som inrymmer hennes bästa alster. Sedermera offentliggjorde fru W. endast öfversättningar af romarerna »Munken» (af Lewis, 1800) och »Victor eller skogsbarnet» (1803) samt ett häfte med titel Höstaftnarne (1811), till större delen upptaget af öfversatta prosastycken. Vorden enka 1812, flyttade hon 1814 till Vestergötland och öppnade 1830, i förening med en sin dotter, en flickpension i Mariestad. Sedan Lénström upplifvat minnet af den fullständigt glömda diktarinnan genom att utgifva hennes Samlade vitterhetsförsök (två uppl. 1840, med företal af Franzén), tilldelade Svenska akademien henne s. å. sin jeton i guld, dervid uttalande, att hennes toner återkallade »en hågkomst från den gustavianska sångens dagar». Hon dog kort derefter, d. 19 Febr. 1841. -- Fru W:s poetiska ingifvelser, som röra sig på ett ganska begränsadt område, kännetecknas af blid och varm känsla, behagfull täckhet och en erotisk trånad, hvilken på en gång skyggt och passioneradt utsjunges i åtskilliga af hennes dikter. Versifikationen är i allmänhet ledig och välljudande; diktionen bär ej den starka prägel af förfranskning, som i allmänhet vidlådde svensk poesi på 1790-talet. Den unge Atterbom bemödade sig i »Phosphoros» (1810--11) öfver höfvan att upphöja fru W:s literära betydenhet, dels för att derigenom kunna nedtrycka fru Lenngrens, dels ock emedan han tilltalades af den halft naiva vällustigheten i hennes poem Korgen. Bland de mera lyckade af fru W:s dikter må äfven nämnas Gumman, Fjäriln och Vid min sons död. Dessa jämte ett fåtal andra originaldikter af jämförelsevis otadlig beskaffenhet hafva emellertid icke räckt till att förvärfva henne en på långt när så framstående plats på parnassen som den fosforisterna ville tillerkänna henne.