Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Wilde

Ämne: Historiker och fornforskare · Svenska präster, lärda och universitetsmän

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 17 (1893), sp. 990–992 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Wilde, Jakob, häfdatecknare, föddes, köpmansson, 1679 i Bauske, Kurland, fick skolundervisning i det då svenska Riga, blef 1695 student i Königsberg och promoverades 1701 till filos. magister i Greifswald. Sedan han derpå tjenstgjort vid katedralskolan och gymnasiet i Riga, utnämndes han 1704 till professor i latinsk vältalighet och poesi vid det till Pernau flyttade universitetet i Dorpt. Efter Pernaus intagande genom ryssarna 1710, hvarvid W. förlorade sitt bibliotek och sina historiska samlingar, tog han sin tillflykt till Sverige och utnämndes 1713 till professor i Greifswald, men kom ej att tillträda sysslan, emedan Pommern ockuperades af Sveriges fiender. Såsom handledare först (1714) för k. rådet grefve G. Cronhielms söner, sedermera för den holsteinske grefve Van der Naths son tillbragte han några år utomlands (England, Holland, Frankrike, Tyskland) och utgaf 1717 i Frankfurt a. M. under psevdonymen Stephanus Cassius De jure et judice legatorum diatrihe med anledning af den mot folkrätten stridande behandling, som öfvergick de svenske ministrarna Gyllenborg, i London, och Görtz, i Holland. Hertig Karl Fredrik af Holstein utnämnde honom 1719 till kabinettssekreterare och juris professor i Kiel, men han föredrog att stanna i Sverige samt utnämndes d. 9 Sept. 1719 till rikshistoriograf. 1722 uppsatte han ett tryckeri (»Historiographi Regni boktryckeri»), der utom W:s egna arbeten trycktes bl. a. 1736 första upplagan af Sveriges rikes lag, och som 1758 såldes till P. Hesselberg. Ehuru W. 1741 drabbades af synens förlust, fortfor han, med hjelp af sin son Anders, att arbeta på det historiska området. Han afled i Stockholm d. 21 April 1755. Ehuru utländing och till åren, då han började sysselsätta sig med Sveriges historia, åstadkom han verk, som intaga en för sin tid betydande plats inom vårt lands historiska literatur. Han kunde väl ej göra sig fri från de spekulationer rörande en nations äldsta öden (den »mörka» och den »mytologiska» perioden), till hvilka en missriktad patriotism och tomt lärdomsprål på hans tid eggade historikerna icke endast i Sverige, utan äfven annanstädes. Men han följde ej häller utan motsägelser en Johannes Magni, Bång och Rudbeck. Han reducerade den förstnämndes konungalängder och protesterade mot de senares adamitiska fantasterier och beklagade, att Rudbeck mestadels förvexlat vårt land och Stor-Svithjod, »hvilket är det förnämsta och nästan endaste uti dess eljest öfver måttan vackra Atlantica, som tyckes hindra och minska den stora nytta man deraf kunde i svenska historien vänta». Med synnerlig framgång egnade han sig åt den svenska statsförfattningens och rättens studium och skref på detta område arbeten af mera beståndande värde. Hans förnämsta verk är Sueciae historia pragmatica, quae vulgo jus publicum dicitur,... inde a primis regni initiis usque ad nostra tempora (1731), i hvilket han lemnar redogörelse för den svenska statsförfattningens uppkomst och för alla de förändringar, som hon sedermera undergick, till och med det karolinska enväldet. Hans »Historia pragmatica» föreligger emellertid icke i hela det omfång, som det från början var W:s plan att gifva henne. Han har nämligen deri behandlat endast statsrättens allmänna del. I handskrift efterlemnade han (enligt sonens uppgift) i fullbordadt skick några delar rörande dess särskilda grenar. Stycken af »Historia pragmatica» utgåfvos mer eller mindre omarbetade i svensk öfversättning, nämligen Det så kallade oinskränkta enväldet, som kon. Carl, efter wedertagit namnetal den Ellofte glorvördigst i åminnelse Anno 1680 wordit opdragit emot ogrundade rychten förswaradt och i sitt retta lius framstäldt (1742; öfvers. af M. Benzel), riktadt företrädesvis emot »Anecdotes de Suède», och Jacob Wildes Svenska statsförfattningars eller Allmänneliga Rätts Historia (1749; öfvers. af A. Wilde), med vidlyftiga anmärkningar samt ett bihang »Om nordiska historiens pålitlighet och tideräkningsgrund». W. utgaf vidare Sweriges beskrifna lagars grund, art och uprinnelse, samt ålder, omskiftelser och förnyelse etc. (1736; omtryckt framför »Ny lagsamling», utg. i Örebro 1831) och Fordom Sweriges Historiographi Friherrens Samuelis von Puffendorff »Inledning til Svenska statens Historie» med wederbörlige tilökningar, bewis och anmerkningar (2 dlr; d. I, Förberedelse, en af W. författad framställning hufvudsakligen om vår äldsta »historia», 1738; d. II, innehållande Pufendorffs »Inledning» med en mängd af W. framställda anmärkningar, 1743). Förra delen af sistnämnda verk (»Förberedelse») utgafs 1741 i en af A. Wilde verkställd latinsk öfversättning Praeparatio hodegelica ad Introductionem Pufendorffii etc. Som exempel på det anseende W. åtnjöt hos samtida arbetare på historiens fält må nämnas, att hans kronologiska indelning af Sveriges historia antogs af flere af dem, och att den som häfdatecknare så framstående Dalin yttrar om honom i företalet till sin »Svea Rikes historia», att W. »har i Sweriges historia giordt en oförliknelig nytta: af hans arbeten har jag haft ganska mycket understöd, och wår skilnad i Tideräkningen hindrar icke, at jag ju med förundran erkänner hans vitterhet at uplösa så många knutar i wara äldsta underrättelser.» -- W:s son, Anders W., f. 1725, amanuens hos rikshistoriografen 1747 och hos Censor librorum 1755, var flere gånger tillf. censor, blef 1758 e. o. och 1760, efter Celsius, ord. kungl. bibliotekarie, erhöll 1762 kungl. sekreterares och sedermera kansliråds fullmakt samt afled i Stockholm d. 20 Febr. 1795. Han biträdde fadern i arbetet och öfversatte flere skrifter till svenska samt ett par af faderns verk till latin.