Wolzogen

Wolzogen, en gammal tysk adelsslägt, bland hvars medlemmar må nämnas följande. -- 1. Karoline von W., skriftställarinna, född von Lengefeld, syster till skalden Schillers hustru, föddes i Rudolstadt 1763, vardt 1796 i sitt andra äktenskap gift med sederm. weimarske öfverhofmästaren frih. Wilh. v. W. (d. 1809) och öfverlefde hela den lysande vittra hofkretsen i Weimar. Död 1847. Hon författade bl. a. den anonymt utg. romanen Agnes von Lilien (1798; ny uppl. 1884), som på grund af sina gedigna förtjenster antogs vara af Göthe, samt en med anlitande af intima källor utarbetad lefnadsteckning öfver Schiller (2 bd, 1830; 5:te uppl. 1876), hvilken ännu bibehåller ett högt värde genom framställningens trohet, rikhaltighet och värma. -- 2. Karl August Alfred von W., friherre, skriftställare, f. 1823 i Frankfurt a. M., son af generalen frih. Justus Ludwig von W. (f. 1773, d. i Berlin 1845), inträdde i preussisk förvaltningstjenst och befordrades 1863 till regeringsråd i Breslau. Han emottog 1867 intendentskapet för hofteatern i Schwerin och utnämndes 1868 till storhertiglig kammarherre. Död 1883. W. författade bl. a. Preussens staatsverwaltung (1854), Reise nach Spanien (1857), Über theater und musik (1860), Schinkel als architekt, maler und kunstphilosoph (1864), Peter von Cornelius (1867), åtskilliga lustspel och dramer m. m. samt bearbetade för scenen skådespel af Kalidasa, Shakspere, Calderon, Göthe, Schiller, Ibsen m. fl. -- 3. Hans Paul von W., skriftställare, den föregåendes son, f. 1848, blef, i strid mot faderns förkärlek för den klassiska musiken, en frenetisk anhängare af Wagner efter att 1868--71 hafva studerat språkforskning och mytologi i Berlin. År 1877 drog Wagner honom till Baireuth såsom redaktör för »Baireuther blätter» och ledare af wagnerföreningen. Hans skrifter bestå ock, utom bearbetningar af Eddan, Beowulf och Arme Heinrich, uteslutande i wagneristiska arbeten: Der nibelungenmythus in sage und litteratur (1876), Thematischer leitfaden, såväl till Nibelungen-dramerna som till Tristan och Parsifal, Die tragödie in Baireuth und ihr satyrspiel (1876), Grundlage und aufgabe des allgemeinen patronatsvereins (1877), Die sprache in Wagners dichtungen (s. å.), en öfversättning af Schurés »Drame musical» (s. å.), Wagneriana (1888) m. m. I hans Poetische lautsymbolik (1876) torde den ovetenskapliga och fantastiska symboliseringsvurm, som utmärker wagnerismen, hafva nått höjden af galenskap. 3. A. L.