Würtemberg l. Württemberg, konungarike, till rang och folkmängd den fjerde, till storleken den tredje af Tyska rikets stater. Det är beläget i sydvestra delen af Tyskland samt gränsar i n. ö., ö. och s. ö. till Bajern, i n. v., v. och s. v. till Baden, i s. dels till detta land dels till de preussiska furstendömena Hohenzollern och till Bodensjön, som skiljer det från Schweiz. I söder är det klufvet af hohenzollernska området, och det omsluter sex små enklaver af Baden och Hohenzollern samt eger sju små enklaver inom dessa båda staters områden. Arealen utgör 19,504 qvkm. (Namnets ursprung är omtvistadt; den förr gängse härledningen af »Wirth am Berg» förkastas nu allmänt. Äldre former äro Wirtenberc, Wirtemberc och Wirtenberg. Formen Wirtemberg var länge i bruk, och i senare hälften af 16:de årh. uppträda formerna Würtemberg och Württemberg. Den senare antogs 1806 som det officiella skrifsättet, ehuru äfven den förra officielt sedan dess användts, bl. a. på mynt.)
W. tillhör vestra delen af det sydtyska höglandet. Medelhöjden öfver hafvet är 500 m. Lägsta punkten ligger vid Böttingen (125 m.), der Neckar lemnar landet; högsta punkten är Katzenkopf (1,166 m.) på Hornisgrinde vid vestra gränsen. Hufvudbergen äro Schwarzwald, Schwabiska Jura samt från Bajern öfvergående grenar af Allgau-alperna. I allmänhet är södra delen högre än den norra. Der ligger Öfver-Schwabens platå mellan Bodensjön och Donau, öfver 600 m., med oregelbundna grupper och kedjor af berg, af hvilka några nå öfver 1,000 m. höjd. Af Schwarzwald hör blott en del af norra hälften till W. Hornisgrinde och den något sydligare bergmassan vid Kniebis (med Rossbühl, 968 m.) äro dess högsta delar, och den vackra öfre Murgdalen är W:s förnämsta bergdal. Schwabiska Jura l. Schwäbische Alp (se Alp) går i nordöstlig riktning, från badenska till bajerska gränsen, och dess mot s. ö. vända platå kallas Rauhe Alp i inskränkt mening. Mellan Schwarzwald och Alp utbreder sig i Neckars flodområde Unterschwabens terrassland med en vacker omvexling af höjder, dalar och slätter. Omkr. 46 proc. af landet kunna anses som kuperad mark, 29 proc, bergland och 1/4 slättland. Till det sistnämnda höra Neckardalen och landskapen kring mellersta och nedre Kocher, Jagst och Tauber (Hall- och. Hohenloheslätterna). – Omkr. 70 proc. af W., tillhöra Rhens, omkr. 30 Donaus flodområde. Hufvudfloden är Neckar, af hvilken omkr. 300 km. tillhöra W., och som på W:s område upptager bifloderna Enz med Nagold fr. v. samt Fils, Rems, Murr, Kocher och Jagst fr. h. Af Donau tillhöra W. 105 km., från Tuttlingen till Ulm (med ett kortare afbrott). Ofvanför Ulm upptager hon Iller, som under 56 km. bildar gräns mellan W. och Bajern. Tauber i n. ö. förenar sig med Main; Argen och Schussen i s. rinna till Bodensjön, af hvilken 69 qvkm. tillhöra W. För öfrigt är Federsjön (256 har), med aflopp till Donau, landets största insjö. Mineralkällor finnas till ett antal af 70; ryktbarast äro de vid Wildbad i Schwarzwald (alkaliska). Klimatet är tempereradt, kallare bland bergen i s. än i norr. Årstemperaturen varierar på olika ställen mellan 6° och 10° C. De många skogarna medföra en stor nederbörd, hvilken faller mest om sommaren.
Materiel kultur. Urproduktion. Marken är, frånsedt några vattenfattiga trakter i Alp, några delar af öfre Schwaben samt de egentliga bergen, bördig och välodlad, i synnerhet i nedre och mellersta Schwaben. Af hela arealen uppgåfvos för några år sedan 45,2 proc. vara odlad mark, 30,7 proc. skogbärande, 19,4 ängar och beten, 1,2 vingårdar och återstoden improduktiv mark. Säd odlas öfver det egna behofvet, i synnerhet spelt, hafre och korn. Andra vigtiga jordbruksalster äro potates, baljväxter, hampa, lin, tobak, humle och cikoria. W. är mycket rikt på fruktträd af olika slag, och trädgårdsodling idkas kring de större städerna och i Remsdalen. En mycket vigtig näringsgren är ock vinodling i Neckars och några andra floders dalar. Produktionen uppgår i medeltal till 450,000 hl., med ett värde af omkr. 7,5 mill. kr. Till de mest kända würtembergska vinsorterna höra Rothenberger, Türkheimer, Lämmler, Brodwasser, Käsberger, Elpinger, Schalksteiner, Weinsberger, Markelsheimer, Verrenberger och Lindelberger. Skogarna, hvilka hufvudsakligen bestå af löfskog, skötas med stor omsorg och tillhöra till större delen staten eller bolag. – Jämte jordbruk och skogskultur står äfven ladugårdsskötseln högt. Utförseln af slagtboskap, till Frankrike och Schweiz, är ganska betydlig. Särskildt vinnlägger man sig om hästafveln. Af bergsbrukets produkter äro endast salt och jernmalm af någon vigt. Staten eger fem saliner. Produktionen var 1888–89 186,330 t., deraf 47,000 t. från salinerna. Jernmalm brytes på norra sidan af Alp samt, i mindre qvantitet, på ett par ställen i Schwarzwald, omkr. 16,000 t. årligen. – Industri. Förut nästan uteslutande ett jordbruksidkande land, har W. i 19:de årh. vändt sin verksamhet äfven åt handel och industri och står nu måhända bland tyska stater endast efter Sachsen i kommersielt och industrielt hänseende. Bristen på stenkol är naturligtvis ett stort hinder, men detta uppväges i viss mån genom god tillgång på vattenkraft. Textilindustrien sysselsätter omkr. 35,000 pers. Ylleväfnader tillverkas i Esslingen, Göppingen och andra städer i nedre Schwaben, bomullsväfnader i Göppingen, Ravensburg, Heidenheim och Esslingen, linneväfnader i öfre Schwaben. Spetstillverkning idkas i sistnämnda trakt såsom hemslöjd. W:s sidenindustri, som sysselsätter omkr. 1,100 pers. och således i och för sig icke är synnerligen betydande, är dock den vigtigaste i Tyskland. En framstående industrigren är pappersfabrikationen, som sysselsätter omkr. 5,500 pers., hufvudsakligen i Heidenheim, Heilbronn, Göppingen och andra orter i nedre Schwaben. Ravensburg gör anspråk på att hafva haft den första pappersqvarn i Tyskland. Staten eger 7 masugnar, 9 puddlingsugnar och åtskilliga andra jernverk, det största i Wasseralfingen, som har öfver 1,000 arbetare. Lokomotiv-verkstäderna i Esslingen hafva europeiskt anseende. För tillverkning af musikinstrument finnas närmare 50 verkstäder, deraf hälften i Stuttgart; orglar tillverkas å 14 verkstäder, den största i Ludwigsburg. Klockgjuterier finnas i Stuttgart, Reutlingen och Kannstadt. Hvitbetssockerfabriker och ölbryggerier öka ock betydligt produktionsvärdet; 5 sockerbruk tillverkade 1888–89 6,256 t. råsocker och 2,049 t. melass, och 7,524 ölbryggerier producerade 1890–91 omkr. 3,5 mill. hl. öl. – Handeln har allt sedan W:s anslutning (1834) till tyska tullföreningen varit i jämn utveckling. I synnerhet är speditions- och transitohandeln betydande. De förnämsta handelsplatserna äro Heilbronn, Stuttgart, Ulm och Friedrichshafen. I afseende på bokhandeln och i samband dermed stående industrigrenar intager Stuttgart tredje platsen i Tyskland, efter Leipzig och Berlin. Nötboskap, hästar, får, landtmannaprodukter, trävaror, salt och manufakturalster äro de förnämsta exportartiklarna, och bland importvarorna intaga stenkol, jern- och jernmanufaktur samt bomull och kolonialvaror främsta platsen. 1893 funnos 1,712 km. jernvägar, hvilka alla, med undantag af 32 km., tillhöra staten. Neckar och Schussen äro segelbara, men Donau blir det först på östra gränsen, vid Ulm. W. har ångbåtsfart äfven på Bodensjön. – Postväsendet, som förut innehafts af huset Thurn und Taxis, öfvertogs 1851 af staten, som äfven vid Tyska rikets bildande behöll förvaltningen af detsamma. Antalet postanstalter var 1892 642 och telegrafbyråer 600. Telegrafliniernas längd var 4,419 km.
Befolkningsförhållanden. Andlig kultur. Folkmängden uppgick 1890 till 2,036,522 pers. och hade sedan 1885, då den var 1,995,185 pers., ökats med endast 0,41 proc. (i hela Tyska riket med 1,07 proc.). Tätast befolkad är vestra delen, der Neckarkretsen, som innesluter de största städerna, hade 200 pers. pr qvkm. och Schwarzwaldkretsen 101, medan östra delen (Jagst och Donaukretsarna) hade endast 78 pers. pr qvkm. I sin helhet har folkökningen under de senaste 50 åren (1841–90) varit liten, och en period (1849–55) hade att uppvisa en minskning. Utvandringen, företrädesvis till Förenta staterna, uppgick under 5-årsperioden 1886–90 till 5,220 pers. årligen. 38,8 proc. bodde 1890 i städerna, af hvilka Stuttgart, Ulm, Heilbronn, Esslingen och Kannstadt hafva öfver 20,000 innev. Folket tillhör i n. v. den alemanniska stammen, i n. ö. den frankiska, för öfrigt den schwabiska. Protestanterna, som utgöra omkr. 70 proc., hafva majoritet i alla kretsarna utom i Donaukretsen. Judarnas antal 1890 var 12,639. Den protestantiska kyrkans angelägenheter handhafvas (under kultus- och undervisningsministerns högsta ledning) af ett konsistorium och en synod, den senare bestående af konsistoriets medlemmar och sex generalsuperintendenter (i Hall, Heilbronn, Ludwigsburg, Reutlingen, Tübingen och Ulm), men inga kyrkolagar kunna stiftas, ändras eller upphäfvas utan bifall af en landssynod af både lekmän och andlige. Katolikerna lyda under biskopen i Rottenburg (ärkebiskopsstiftet Freiburg), men i kyrko-politiska mål under ett af regeringen utnämndt kyrkoråd. Judarna lyda likaledes under ett af regeringen utnämndt råd. Till det evangeliska konsistoriets och det katolska kyrkorådets angelägenheter hör äfven folkskoleväsendet, men en afdelning af kultusministeriet har ledningen af det högre skolväsendet, och universitetet, polytekniska skolan och landtbruksakademien lyda omedelbart under ministeriet. I allmänhet råder mycken lifaktighet på det religiösa och kyrkliga området, och stor ifver visas för bibelspridning, mission och fattiga föräldralösa barns uppfostran. Allmänbildningen är mycket god, och enligt nyare officiella uppgifter lär det icke finnas någon person öfver 10 års ålder, som ej kan läsa och skrifva. Hvarje barn af 7–14 års ålder är skyldigt att besöka en skola, och hvarje kommun med minst 30 familjer måste hafva en folkskola. Den ungdom af 15–18 år, som ej studerar vid annan läroanstalt, måste besöka söndagsskolan. W. har 6 skollärareoch 2 lärarinneseminarier samt 3 barnhem i förening med undervisningsanstalter. Högre läroanstalter äro universitetet i Tübingen, 4 protestantiska och 2 katolska lägre prestseminarier, 13 gymnasier, 7 lycéer, 68 latinskolor och 78 högre och lägre realläroverk, flere högre offentliga flickskolor, hvartill komma polytekniska skolan och byggnadsskolan i Stuttgart, landtbruksakademien i Hohenheim, 4 landtbruksskolor, 1 vinodlareskola, konstskola, musikkonservatorium och veterinärskola i Stuttgart m. fl. Statens utgifter för undervisningsväsendet uppgingo 1892–93 till 6,1 mill. mk.
Författning och förvaltning. W. är ett konstitutionelt konungarike, ärftligt på manslinien efter förstfödslorätt inom dynastien Würtemberg, och ingår enligt fördrag af d. 25 Nov. 1870 såsom en lem af Tyska riket. W:s grundlag utfärdades d. 25 Sept. 1819, men har i nyare tider förändrats dels genom en vallag af 1868, dels genom ett par författningslagar af 1874 och 1876. Konungen styr landet med biträde af 6 statsministrar (utrikes-, finans-, justitie-, krigs-, kultusoch inrikesministrarna), hvarjämte det finnes ett statsråd (das geheimerath), i hvilket ministrarna äro sjelfskrifna ledamöter, och hvars mening inhemtas i vigtigare frågor. Under utrikesministern sortera äfven k. hus- och statsarkivet, jernvägar, post och telegraf. Representationen (die landstände) är delad på två kamrar: die kammer der standesherren, bestående af myndiga kungliga prinsar, hufvudmännen för mediatiserade familjer samt af konungen särskildt utnämnda ledamöter, hvilka antingen kunna erhålla arfsrätt eller utnämnas blott för lifstid, och hvilkas antal icke får öfverstiga en tredjedel af de öfrige ledamöternas (inalles omkr. 40), samt die kammer der abgeordneten, som består af 13 ombud för ridderskapet, 6 protestantiska och 3 katolska andliga, universitetskanslern, ett ombud från hvarje af de 7 största städerna och 63 ombud (ett från hvarje »oberamtsbezirk») valda af städer och landsbygd gemensamt. Hela antalet är 93. De valde medlemmarna utses för sex år. Första kammarens talman utnämnes af konungen; vicetalmannen väljes af kammaren bland de ärftlige ledamöterna. Andra kammaren väljer sjelf talman och vice talman. För valrätt fordras 25 års ålder, för valbarhet 30 års ålder, men ingen census utom för den första kategoriens ombud, hvilka skola vara delegare uti eller egare af ett riddaregods. Valsättet är direkt. Landtdagen skall sammankallas minst en gång hvart tredje år. – W. är deladt i 4 kretsar (kreise): Neckar- och Schwarzwaldskretsarna, som närmast motsvara det gamla stamlandet, samt Jagst- och Donaukretsarna, som till största delen förvärfvades i början af 1800-talet. Kretsen styres af en kreisregierung, som består af en ordförande (vorstand) samt flere råd och assessorer. Kretsarna delas i oberamtsbezirke (inalles 64), som hvart och ett förvaltas af en oberamtmann, biträdd af en amtmann. Alla kommunerna i kretsen bilda en amtkommun, amtkörperschaft, med en mängd gemensamma angelägenheter, synnerligen af ekonomisk art. I denna finnes en amtsrepresentation, amtsversammlung, af 20–30 ombud från de enskilda kommunerna med öfveramtmannen såsom ordförande. Kommunen förvaltas genom ett gemeinderath af 5–24 personer, valda för sex år af alla kommunens skattskyldiga innevånare. Dess ordförande utses för lifstid och bär titeln schultheiss. Rådets förvaltning granskas af ett bürgerausschuss, valdt för två år, hvilket samlas en gång om året. Det kan framställa önskningar och förslag, men har ingen beslutande rätt. Hufvudstad är Stuttgart. – Lagskipningen utöfvas af 64 amtsrätter (amtsgerichte), 8 landgerichte och en högsta domstol (oberlandesgericht) i Stuttgart.
Budgeten uppgöres för två år i sänder. I finanslagen af d. 17 Juni 1893 för de båda närmast följande åren (d. 1 April 1893–31 Mars 1895) upptogos inkomsterna och utgifterna för 1893–94 till 67,200,701 mk och för 1894–95 till 69,129,463 mk. Till inkomsterna för det senare året höra afkastningen af statens skogar, egendomar, grufvor, jern- och saltverk, jernvägar, post och telegraf, ångbåtsfart på Bodensjön m. m. 23,422,284 mk, direkta skatter 15,219,453 mk, indirekta skatter 14,135,720 mk, W:s andel i tullar, tobaksskatt och riksstämpelafgifter 14,388,830 mk samt öfverskott från föreg. budgeter 1,963,176 mk. Bland utgifterna märkas: civillistan 2,014,203 mk, apanager 142,306 mk, statsskulden 20,380,029 mk, justitiedepartementet 4,121,178 mk, inrikesdepart. 7,172,824 mk, kultus- och undervisningsdepart. 10,638,686 mk samt matrikularbidrag 16,839,000 mk. Statsskulden uppgick d. 1 April 1892 till 426,236,553 mk, deraf jernvägsskulden till 383,702,471 mk.
Enligt den mellan W. och Nordtyska förbundet d. 25 Nov. 1870 i Berlin afslutade militärkonventionen uppsätter W. en särskild militärkår (k. würtembergska), den 13:de i tyska riksarmén, och har sin egen förvaltning under eget krigsministerium jämte en befullmäktigad i Berlin. Högre preussiska officerare kommenderas dock till W. och würtembergska officerare till Preussen. Se för öfrigt Tyskland (Försvarsväsende). Riksfästningen Ulm ligger till större delen på würtembergskt område; dess kommendant utnämnes af kejsaren.
W. har tre riddareordnar: Würtembergska kronorden, stiftad 1818; Fredriksorden, stiftad 1830, samt Militärförtjenstorden, stiftad 1759. hvartill kommer den 1871 af konung Karl stiftade Olgaorden. – Landsfärgerna äro rödt och svart. Vapnet innehåller på guldgrund tre svarta hjorthorn och tre svarta leoparder samt valspråket »Furchtlos und trev» (orädd och trogen).
Historia. I W. har man påträffat spår af en förhistorisk befolkning, som bodde i s. k. pålbyggnader, af hvilka rester finnas i Federsee och andra sjöar. Dessa urinnevånare hafva dock undanträngts af kelterna, som under århundraden bebodde dessa nejder, och hvilkas språk återfinnes i många namn, t. ex. Donau, Rhein. Från n. ö. kommo slutligen germanska stammar, som antingen fördrefvo eller kufvade kelterna vid pass ett par hundra år f. Kr. Under Caesars ledning sammanstötte romarna med germanerna ö. om Rhen, och en mansålder senare började Tiberius och Drusus eröfringarna i dessa trakter (år 15 f. Kr.). Längre fram byggdes en skyddsvall (limes) till värn mot de nordlige germanerna. Största delen af nuv. W. låg inom denna gräns; endast nordöstra delen var fritt land. För de ständiga striderna mellan romare och germaner var detta gränsland en af krigsskådeplatserna. Slutligen drefvos romarna bakom Rhen och Donau, och en germansk stam, alemannerna, blef herre i dessa nejder (vid midten af 300-talet). Dessa blefvo i sin ordning kufvade af frankerna (496). Kristendomen, som trängt dit redan under den romerska tiden, blef då fullt införd. Under de svage merovingerna återfick Alemannien en viss sjelfständighet; på 600-talet omtalas alemanniska hertigar. När Pipin af Heristal och hans ättlingar såsom »majores domus» sökte återställa det frankiska öfverväldet, uppstodo flere strider med de sjelfrådige hertigarna, hvilka slutligen blefvo kufvade. Sedermera var landet en del af Karl den stores monarki. Genom fördraget i Verdun (843), som delade Karls rike, tillföll det Tyskland. Under de följande striderna uppsvingade sig en grefve Burkhard till hertig af Alemannien (911), men hans slägt utslocknade 973. Under de följande åren innehade stormän ur skilda familjer hertigvärdigheten i Alemannien eller, såsom det snart började kallas, Schwaben, till dess kejsar Henrik IV 1079 förlänade landet åt Fredrik af Hohenstaufen. Det var då deladt i en mängd större och mindre län, hvilkas herrar ofta med våld måste tvingas att lyda hertigen. När sedan Hohenstauferna såsom romerska kejsare råkade i strider med påfvarna, yppade sig ett gynsamt tillfälle för deras vasaller att göra sig alltmer oberoende, och när slutligen den hohenstaufenska ätten upphörde att regera i Tyskland (1254), upplöstes Schwaben i en stor mängd fullt sjelfständiga län. Hertigvärdigheten försvann, och alla dessa småfurstar lydde till namnet direkt under kejsaren. Det var en af dessa vasaller, grefven af Wirtemberg, hvars ätt sedan under århundradens lopp förenade med sitt lilla land det ena efter det andra af de öfriga länen och sålunda till sist upprättade konungariket W. Kring denna ätt vänder sig derför W:s historia under de följande tiderna. Slägtens anor gå tillbaka till 1080, men det var först efter Hohenstaufernas fall, som grefvarna af W. erhöllo någon större betydelse. Grefve Ulrik (1241–65) är grundläggaren af ättens politiska makt. Hans son Eberhard I den upplyste (1265–1325) kämpade utan framgång mot Rudolf af Habsburg, men lyckades efter dennes död betydligt utvidga sitt rike, som han efterlemnade till hälften förstoradt. Sonen Ulrik III (1325–44) fortsatte rikets förstorande, men lemnade sitt land förhärjadt af krig och af digerdöden. Hans båda söner Eberhard II »grälmakaren» (1344–92) och Ulrik IV (1344–63) regerade gemensamt till den senares död. Eberhard slog vid Döffingen 1388 de schwabiska och rhenska riksstäderna och tillintetgjorde dermed deras försök att bilda ett sådant förbund, som uppstått i Nord-Tyskland under namnet Hansan. Under hans ständiga krig ödelades 1,200 byar och städer i W. Under hans närmaste efterträdare Eberhard III (1392–1417), Eberhard IV (1417–19) och Ludvig I (1419–50) fick landet hemta sig under en fredsperiod, som dock ej var utan afbrott. Den sistnämndes broder Ulrik V (1433–80) var Ludvigs medregent och fick uti dennes son, Eberhard V, såsom hertig Eberhard I »med skägget» (1459–96), sjelf en sådan. Denne Eberhard var en framstående furste. Han bildade till fredens bevarande det »Schwabiska förbundet» 1488, och under hans regering upphöjdes grefskapet till hertigdöme, 1495. Han efterträddes af sin kusin Eberhard II, som en tid varit hans medregent, men som afsattes 1498. Honom följde brorsonen hertig Ulrik I (1498–1550). Genom ett lyckligt krig 1504 utvidgade han betydligt sitt land, men hängaf sig derefter åt dyrbara hofnöjen, som utarmade landet och framkallade flere folkupplopp. Slutligen ingrepo ständerna, hvilka hade funnits sedan 1300-talet, och tvungo hertigen att godkänna det s. k. Tübingenfördraget 1514. Ständerna åtogo sig att betala hertigens skulder mot att vissa rättigheter garanterades dem. Bland annat skulle intet krig få börjas och ingen skatt uppbäras utan deras samtycke, hvarjämte flere rent personliga friheter tillförsäkrades innevånarna, så att högst få folk vid denna tid hade några med dem jämförliga. Detta fördrag blef under nära 300 år ett värn mot furstarnas godtycke och åtnjuter anseende såsom en W:s »magna charta». Snart derefter framkallade Ulrik genom sina våldsamheter nya uppror och ådrog sig både kejsarens vrede och ett anfall af Schwabiska förbundet. Ifrig protestant, genomförde han reformationen i sitt land (se om honom vidare under Ulrik, sp. 1312). Sonen Kristofer (1550–68) var en utmärkt man, som försonade sig med kejsaren, förbättrade lagarna och bekräftade reformationen samt var i alla afseenden en af sin tids mest framstående furstar. Sonen Ludvig (1568–93) liknade i mycket sin fader, men dog vid unga år och efterträddes af en slägting, Fredrik I (1593–1608), hvars son Johan Fredrik (1608–28) inträdde i den evangeliska unionen och dermed utsatte sitt land för först Tillys och sedan Wallensteins anfall. Under dennes son Eberhard III (1628–74) ödelades landet alldeles under det 30-åriga kriget. I de derpå följande striderna iakttog han neutralitet, en politik, som äfven hans son Vilhelm Ludvig (1674–77) sökte följa. Efter sin faders förtidiga död besteg Eberhard Ludvig (1677–1733) tronen. W. härjades 1688 af de franska mordbrännarearméerna, och under det nu följande kriget sjönk folkmängden från 450,000 till 300,000 pers. Äfven i det Spanska successionskriget (1701–13) indrogs W. och plundrades åter af fransmännen. Under tjugo års tid styrdes landet i verkligheten af hertigens mätress, en fröken von Grävenitz, hvarunder det dyrbara hoflifvet utarmade landet. Efterträdaren, Karl Alexander (1733–37), af en annan linie, hade gjort sig ett frejdadt namn såsom kejserlig fältmarskalk i kriget mot turkarna, men var katolik. Han lemnade hela finansförvaltningen åt en judisk bankir Josef Süss Oppenheimer, som oförsynt bestal sin herre, och som afrättades efter hertigens död. Dennes son Karl Eugen (1737–93) var under förra delen af sin regering en af 1700-talets uslaste regenter, som på alla tänkbara sätt plågade och utarmade sina undersåtar, sålde sina soldater till främmande makter och lefde i den största osedlighet. Efter år 1770, då han ingick en »erbvergleich» med landständerna, blef han dock något bättre, och en del reformer infördes under inflytande af upplysningsfilosofernas läror. Han efterträddes af sina bröder Ludvig Eugen (1793–95) och Fredrik Eugen (1795–97). De franska revolutionskrigens vågor nådde då äfven till W. Alla de fyra sist nämnde hertigarna voro katoliker, men Fredrik Eugen var gift med en preussisk prinsessa och hade vid giftermålet lofvat att uppfostra sina barn i den evangeliska tron. Så fick W. åter en protestant till regent, när Fredrik II 1797 besteg tronen. Despotisk till sin karakter, råkade han snart i liflig strid med landständerna, men deltog samtidigt i kriget mot Frankrike. Han måste dock undan Moreau fly till Wien. Efter freden i Lunéville var det Bonapartes mening att dela landet mellan Baden och Bajern, men genom ett fördrag i Paris 1802 försonade Fredrik sig med Frankrike och fick löfte om ersättning för sina förluster på venstra Rhenstranden. I riksdeputationens hufvudbeslut (1803) erhöll han äfven stora områden, med 120,000 innev., och riket blef kurfurstendöme. I det tredje koalitionskriget (1805) var han Napoleons bundsförvant och vann derigenom nya områden, hvarjämte W. blef konungarike från d. 1 Jan. 1806. Såsom konung Fredrik I (1806–16) slöt han sig till Rhenförbundet, hvilket inbragte honom en ny landutvidgning, så att han, som ärft ett hertigdöme af 160 qv.mil med 600,000 protestantiska innevånare, 1810 egde ett konungarike af 354 qv.mil, med 1,380,000 innev., af hvilka en tredjedel katoliker. Samtidigt låg Fredrik i ständiga strider med landständerna, förorsakade dels af hans egen våldsamma och despotiska natur, dels af ständernas oförmåga att lämpa sig efter tidens kraf. Dessa tvister slutade, då W. blef konungarike, ty på samma gång gjorde Fredrik sig fullt enväldig. I många afseenden lände detta till landets nytta; förvaltningen förbättrades, armén ökades, och reformer infördes äfven på andra områden. Men å andra sidan medförde det äfven ett tyranniskt godtycke, som måste alstra stark förbittring mot konungen. Efter Napoleons fall förstod Fredrik att behålla sitt rike oförminskadt, men måste mot sin vilja lofva sitt folk en fri författning. Underhandlingarna derom voro dock ej afslutade, när han dog (se vidare om honom Fredrik, sp. 322). Hans son Vilhelm I (1816–64) fick sålunda att ordna denna sak, hvilket ingalunda var lätt, enär åsigterna derom i det »gamla» och det »nya» W. voro mycket delade. Det var Vilhelms klokhet, som till sist lyckades förena dessa olika landsdelar till ett organiskt helt, och det var i främsta rummet hans förtjenst, att enighet uppnåddes om den nya författning, som utkom d. 25 Sept. 1819. För landets ekonomiska lyftning sörjde konungen på många sätt, biträdd af den duglige ministern Schlayer; och om äfven ett och annat uttryck af tidens reaktionära skaplynne ej alldeles saknades, var dock stämningen i landet sådan, att både julirevolutionen 1830 och februarirevolutionen 1848 gjorde sig vida mindre kända der än i andra tyska stater. Vilhelms politik i den stora frågan om en närmare sammanslutning af Tysklands land var såväl 1849 som i början af 1860-talet anti-preussisk. Han efterträddes af sin son Karl I (1864–91), under hvars regering den tyska författningsfrågan slutligen afgjordes. I kriget 1866 ställde W. sig bland Preussens fiender och fick derför bota med en krigsskadeersättning af 8 mill. gulden. Det Nordtyska förbundets bildande framkallade mycken förbittring bland W:s radikala och ultramontana partier, som förenade sig till ett »folkparti», hvars våldsamma uppträdande framkallade häftiga slitningar under åren 1867–70. För att motarbeta Preussens planer yrkade de på bildande af ett »Südbund» af de tre sydtyska staterna. Så utbröt kriget 1870, i hvilket W. tog en ärofull del, och derigenom brötos äfven i W. separatisternas förhoppningar. Den 25 Nov. 1870 undertecknades i Berlin fördraget om W:s inträde i det nya tyska riket, och detta fördrag godkändes nästan enhälligt i Dec. s. å. af en under kriget nyvald riksdag. – Sedan 1891 regerar Vilhelm II, son af prins Fredrik, en kusin till Karl I. J. Fr. N.