Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Xylophaga

Ämne: Insekter och insektgrupper · Djurriket (zoologi, husdjur och djursläkten)

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 18 (1894), sp. 79–80 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Xylophaga (af Grek. xylon, trä, och fagein, äta), vedätare, träborrare (af tyska förf. kallade Bostrichidae, jfr Bostrichus), zool., en familj inom skalbaggarnas ordning (Coleoptera) och insekternas klass. Vedätarna utmärka sig genom sin lilla, valsformiga kropp, sitt framtill trubbiga, djupt i halsskölden insänkta hufvud och sina korta, i de flesta fall brutna och med en stor klubba försedda antenner. Tarserna äro femledade, dock har den näst sista leden ett undangömdt läge. Skenbenen äro mer eller mindre utplattade och i kanten taggade. Larverna hafva en trind kropp och i st. f. fötter små, håriga, vårtformiga utskott. De flesta hithörande arter lefva på barrträdens bekostnad, i dessas ved eller under barken. De sägas i allmänhet hälst slå sig ned i sjuka träd, vindfällen och fällda stammar. De pläga öfvervintra som fullt utvecklade, könsmogna djur. Parningen försiggår på våren, stundom i hål, som urgnagts i träden. Innan äggen läggas, äter honan sig in i barken och urholkar der en gång (»modergången»). På ömse sidor om denna gång gnager hon derefter små hålor, i hvilka äggen läggas. Sedan larverna blifvit framkläckta, uräta de i sin tur nya gångar (»larvgångar»), hvilka med larvens egen tillväxt blifva allt större, och som afslutas med en utvidgad del (»vaggan»), i hvilken förpuppningen eger rum. Omkr. 750 arter äro kända. De i Sverige allmännast förekommande slägtena äro bastborrarna (Hylesinus), vedborrarna (Xyloterus; om en fjäril, som äfvenledes kallas »vedborrare», se d. o.) och barkborrarna (Tornicus). L–e.