Zinzendorf

Zinzendorf, österrikisk greflig ätt. 1. Franz Ludwig von Z. und Pottendorf, grefve, militär, diplomat, född 1661, deltog i krigen emot fransmän och turkar i slutet af 1600-talet och utnämndes 1703 till öfverste. Åren 1702–07 var han anställd såsom e. o. envoyé hos konung Karl XII och afgick 1708 till Breslau med fullmakt att bringa till verkställighet den emellan Sverige och kejsaren afslutade konventionen ang. de evangeliske i Schlesien. Z., som 1706 blifvit generalvaktmästare och verkligt krigshofråd, utnämndes 1711 till geheimeråd samt var 1717–41 kommendant på Spielberg och befälhafvande general i Mähren, under tiden avancerande till generalfältmarskalklöjtnant (1724) och verkligt geheimeråd (1736). Död 1742. — 2. Nikolaus Ludwig, grefve von Z. und Pottendorf, den föregåendes sysslings son, grundläggaren af herrnhutarnas samfund, föddes i Dresden d. 26 Maj 1700. Då fadern kort derefter afled, öfvertog den fromma, pietistiskt sinnade mormodern (en fru von Gersdorf) den rikt utrustade gossens uppfostran. Redan i sin tidiga barndom fann denne sin högsta fröjd i ett innerligt umgänge med Frälsaren, och redan då erhöll hans karakter sin bestämda riktning. Vid 10 års ålder inträdde han som lärjunge i A. H. Franckes pedagogium i Halle. År 1716 begaf han sig enligt sin förmyndares önskan till det ortodoxa universitetet i Wittenberg för att studera juridik, men fann i denna sysselsättning föga behag. Efter en utländsk resa, under hvilken han trädde i beröring med framstående kristliga personligheter ur flere bekännelser, ingick han 1721 i kursachsisk tjenst. Följande år grundlades på hans egendom Berthelsdorf i öfre Lausitz af »böhmiska och mähriska bröder» en koloni, som sedermera förstärktes genom »väckta» ur flere andra religionssamfund. Denna blandade skara lyckades Z. 1727 ombilda till herrnhutarnas brödraskap (se Herrnhutare), som enligt hans idé skulle i sig upptaga alla på Kristus troende själar, hvilken kyrka de än för öfrigt tillhörde. Samma år lemnade han sin anställning i Kursachsens tjenst, undergick sedermera prestexamen och lät 1737 viga sig till biskop. Emellertid hade hans verksamhet skaflat honom många fiender. Landsförvist ur Kursachsen 1736, begaf han sig först till Wetterau, sedan till Ronneburg, grundade de blomstrande församlingarna i Marienborn och Herrnhaag samt företog vidsträckta resor i Europa och Amerika. Sedan hans förvisning 1747 blifvit upphäfd, återvände han till Sachsen och fortfor att med den största hängifvenhet arbeta för sitt samfunds bästa till sin död. Han afled i Herrnhut d. 9 Maj 1760. Med alla sina extravaganser var Z. en både snillrik och ädel personlighet, brinnande af kärlek till Frälsaren och alla medåterlösta (han sökte derför äfven upplifva det sjunkna intresset för hednamissionen). Han författade mer än 100 skrifter och en mängd sånger, af hvilka några ega poetisk skönhet, men de fleste äro värdelösa rimmerier. Många bland dem finnas tolkade på svenska i Brödraförsamlingens sångbok (»Samling af . . . andliga sånger»; 1795). Z:s lefnad har skildrats bl. a. af A. G. Spangenberg: »Leben des grafen v. Z.» (8 bd, 1772–75). Jfr H. Plitt: »Zingendorfs theologie» (3 bd, 1869–74). 2. Fr. W.