Interferens, fys., samverkan af vågrörelser. Om en partikel i ett vågor fortplantande medium blir utsatt för två eller flera vågsystem, så gör den i hvarje ögonblick ett utslag, som är sammansatt af de utslag hvartdera vågsystemet detta ögonblick skulle gett den. Två sammanträffande vågberg förstärka, ett vågberg och en vågdal försvaga (eller, om de äro lika starka, utplåna) hvarandras verkan. Interferens betraktas som ett kriterium på vågrörelse och har observerats hos vätskeyt-, ljudvågor och elastiska vågor öfver hufvud samt hos elektromagnetiska vågor, hvaraf strålande värme och ljus äro kortvågiga specialslag. Exempel på i. inom akustiken lämnar
Fig. 1. Quinckes interferensrör. (g rörets förgrening).
Quinckes interferensrör (fig. 1). Mässingsröret ofmgn är försedt med utdragen m och n, hvarigenom rörlängderna ofmgp och ofngp kunna göras olika. Vid röröppningen o låter man t. ex. en stämgaffel ljuda. Äro båda rörledningarna lika långa, så hör ett vid p lyssnande öra inifrån röret tydligt stämgaffelns ton. Men man kan afpassa utdragen så, att ingen ton höres. Det blir fallet, om den ena rörledningen är ett udda antal halfva ljud-våglängder i luft (om röret innehåller luft) längre än den andra, ty då komma luftförtätningar från ena hållet att vid g sammanträffa med och utjämnas af luftförtunningar från andra hållet. - Med optiska interferensfenomen experimenterade redan Newton ("Newtons ringar"; se Färgringar), men riktig förklaring gafs först af Young 1807. Ang. de af denne upptäckta ljusböjningsfenomenen, som Interferensband-Interim
766
bero på Interferens, se Diffraktion. Från Fresnel, den moderna optikteoriens grundläggare, härstammar det belysande s. k. Fresnelska spegelförsöket (fig. 2). Som ljuskälla kan
Fig. 2. Fresnelska spegelförsöket.
användas en fin, solljuset genomsläppande springa L. Ljuset från L träffar två speglar, CA och GB, som bilda mycket trubbig vinkel (nära 180°) med hvarandra. Spegelbilderna S och S' af L kunna betraktas som ljuskällor för det af speglarna ned mot den hvita skärmen MN reflekterade ljuset. Till symmetripunkten F äro ljusvägarna från S och Sf lika långa. Dit anlända ljusvågor förstärka därför hvarandra, och i F synes skärmen hvit. Men i en viss sidobelägen punkt H ha ljusvägarna för en viss färg längdskillnaden en half våglängd; där ut-släckes då ifrågavarande färgsort. Längre bort från L är ljusvägsskillnaden en hel våglängd; där synes åter samma ljussort. Den utsläckes än en gång, då ljusvägsskillnaden blir l,5 våglängd o. s. v. En annan ljussort utsläckes uti punkter förskjutna i förhållande till de nämnda. Hade man haft enfärgadt, t. ex. rödt, ljus i L, så hade på MN synts en serie röda, bandformade afbildningar af L, s. k. i n t e r-ferensband. Med hvitt ljus i L blir som sagdt symmetrilinjen F hvit, men på ömse sidor om F uppträda spektra. - Dessa interferensfenomen gifva möjlighet att beräkna ljusets våglängd. Af ståndet mellan M N och SS' beräknas ur anordningen. Af stånden från F till de olika interferensbanden kunna noga uppmätas med ett mikrometerförsedt mikroskop. Banden observeras då direkt med mikroskopet utan hjälp af en skärm MN. Sedan är det en enkel matematisk uppgift att uträkna vägdifferenserna S'H-SH, o s. v. - Insattes i vägen för strålarna från den skenbara ljuskällan Sf ett genomskinligt ämne, t. ex. glas, så förskjuta sig interferensbanden åt ena sidan, beroende på att ljuset går långsammare i glas än i luft, så att glasets verkan blir liktydig med att ljusvägarna från Sf förlängas. Förlängningen kan beräknas ur bandens förskjutning, och därefter kan man räkna ut förhållandet mellan ljusets hastighet i luft och i glas. - De noggrannaste Ijusvåglängdsbestäm-ningarna ha gjorts med tillhjälp af interferensfeno-
men vid olika anordningar (delvis mycket olika Fres-nels, som skildrats för sin enkelhets skull) af Eow-land, Michelson, Fabry och Perot m. fl. - Interferensband skulle icke visat sig på MN, om S och Sf. varit två verkliga ljuskällor. I ett visst ögonblick skulle nog Interferens förekommit, men den hade icke gifvit anledning till rätliniga interferensband, och ögonblicket därpå skulle ljuskällorna råkat så att säga i otakt, hvarigenom interferensbanden omformats och förflyttats, ögat kunde ej följa med de hastiga växlingarna, utan skulle uppfatta skärmen som jämnt belyst. Genom denna anordning komma emellertid båda de skenbara ljuskällorna S och S' att så att säga samtidigt repetera ljussvängningarna från L, hvarför de båda få samma takt eller bli koherenta, hvilket är nödvändigt, för att de skola kunna gifva iakttagbara interferensfenomen. Om H' är en sidobelägen punkt på MN, så äro ljusvägarna S'Hf och SHf olika, och under den tid, som ljuset behöft på skillnaden dem emellan, kunde L ha hunnit växla takt något litet. Icke ens den smalaste spektrallinje är alldeles enfärgad, utan dess ljus växlar takt, ehuru inom mycket trånga gränser. Äfven med bruk af de smalaste spek-trallinjer bli därför interferensfenomenen otydliga, om de interfererande strålarnas vägskillnad är mycket stor (t. ex. någon decimeter). Ur tydlighetsvariationen, då nämnda vägskillnad ökas, har Michelson m. fl. kunnat beräkna spektrallinjers bredd. It-r H.
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.