Interrogativ (af lat. interrogäre, tillspörja), språkv., "frågande". Interrogativ- eller frågesatser äro af två slag: direkta, fristående (hufvud-) satser, t. ex. (säg mig) hvem är del?, och indirekta, beroende, objekts- 1. subjektsbisatser, t. ex. säg mig hvem det är (objektss.). Den direkta frågan uttryckes kanske vanligast genom satsens ordställning och accentuering (tonvikt, tonhöjd), t. ex. är det N. N.?, det är (alltså) N. N.9 l många fall inledes den dock, liksom alltid den indirekta frågan, af ett s. k. "frågeord". Sådana ord äro interroga-tiva (frågande) pronomina och pronominalad-jektiv, t. ex. hvem, ho, hvars, hvad (hvad för en), hvilken, hvilket, hvilkendera, hurudan, adverb, t. ex. hvar, hvart, hvar f or, hvarmed, huru, när, och partiklar (konjunktioner), t. ex. månne (endast i direkt fråga, till sitt ursprung en verbalform "månde"), om, huruvida (endast i indirekt fråga). Frågande satser förekomma mycket oftare än andra i förkortad (elliptisk) form ("ofullständiga frågesatser"), i det att det ord eller den ordförbindelse, hvarpå hufvudvikten ligger, ensamt får företräda ett fullständigt satsinnehåll, i regel med anslutning till en föregående sats (utsagd eller tänkt), som lämnar de nödiga supplementen, t. ex. (Han har kommit) Har han? Hvem? N. A7.? När? o. s. v. - Se den utförliga framställningen af frågesatserna hos Noreen, "Vårt språk", V: 118 (1906). O. A. D.*
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.