Read Runeberg

Nordisk familjebok · andra upplagan, Uggleupplagan

Java

Nordisk familjebok, 2:a uppl., band 12 (1910), sp. 1311–1318 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Java [dja'va], till storleken den fjärde af de ostindiska öarna, är genom sin folkmängd och sina dyrbara produkter den förnämsta af dem alla samt pärlan bland Nederländernas asiatiska besittningar. Ön ligger mellan 5° 52' 30" och 8° 46' 51" s. br. samt 105° 12' 37" och 114° 36' 4" ö. lgd. Södra kusten sköljes af Indiska oceanen, som med två armar, Sunda- och Bali-sunden, skiljer J. från Sumatra i v. och Bali i ö. samt öfvergår i Java- eller Sundahafvet på norra sidan. Öns längd uppgår till 1,060 km.; bredden växlar mellan 200 (vid Japara) och 55 km. (vid Probolinggo). -- Arealen är 121,622 kvkm. och med inräknande af Prinsöarna o. a. mindre öar i Sundasundet, Noesa Baroeng, Karimon Djawa, Bawean, Sapoedi, Raas, Kangean och Madoera (4,470 kvkm.), inalles 131,508 kvkm.

Kusten är i s. hög och brant, med svåra bränningar och få ankarplatser samt endast en djupare inskärning, Wijnkoopsviken. På norra sidan, där stränderna äro låga och lätt tillgängliga, ligga flera ypperliga hamnar, såsom Bantam- och Bataviavikarna, Soerabaja m. fl. Norra bältet af ön upptages af en lindrigt kuperad alluvialslätt med ymnig vattentillgång, som här och där skapat stora osunda träsk. Det inre bildar ett nästan oafbrutet bergland af rikt växlande former och stor naturskönhet. Hufvudmassan af bergen, hvilka äro att anse som en fortsättning af Sumatras, består af tertiära kalkmassor, hvilka genomdraga ön i hela dess längd och i synnerhet äro samlade i s. Åt n. förekomma de mera spridda och träda tillsammans endast i Pandangkedjan. Sin största märkvärdighet eger J. såsom det på vulkaner rikaste landet på jorden. De

Fig. 1. Vulkan på Java.

vulkaniska aflagringarna, som täcka omkr. 20 proc. af ytan, ligga n. om kalkbergen, och vulkanerna uppträda antingen samlade i grupper eller enstaka i en lång rad. J. har, inklusive Sundasundet, 131 vulkaner, af hvilka dock endast 14 varit verksamma i historisk tid och 5 äro det ännu. Alla öns högsta toppar äro vulkanberg; de viktigaste (fr. v. till ö.) äro: Salak (2,217 m.), Gede (2,958m.), Papandajan (2,660 m.) med Guvaupas (dödsdalen) vid sin fot, Slamat (3,472 m.) med två rykande toppar, Soembing (3,371 m.), Merbaboe (3,145 m.), Lawoe (3,265 m.), Welirang (3,156 m.), Ardjoeno (3,339 m.), Semeroe (3,676 m.), öns högsta topp, med en krater af 7,000--9,270 m. i diameter samt längst i ö. Raoen (3,332 m.). På många ha kratrarna fyllts af sjöar, s. k. telaga, vanligen med svafvelblandadt vatten. Äfven mofetter, slamvulkaner och heta mineralkällor förekomma talrikt. Jordbäfningar äro jämförelsevis sällsynta, men våldsamma. -- Större slätter finnas vid Bandoeng, Soerakarta, Madioen, Kediri och Malang. -- Floderna, hvilka nästan alla genomfåra kustslätten i n., äro genom öns ringa bredd af kort lopp och utan betydelse för trafiken, men dess mera för markens bevattning. Den största är Bengawan eller Solo (260 km.), som har sina källor på Lawoe och Merapi och mynnar ut midt emot Madoera. Under regntiden trafikeras den af mindre farkoster upp till Soerakarta. Brantas genomflyter Kedirislätten och utmynnar med deltabildning vid Soerabaja; vidare märkas Tandoei, Manoek och Taroem. Större sjöar saknas. Klimatet är tropiskt, men på samma gång äkta oceaniskt, så att t. ex. i Batavia medeltemperaturen under den varmaste månaden, januari, endast är 2° C. högre än under juli. Temperaturolikheterna bero nästan uteslutande af höjdförhållandena. Dessa äro emellertid tillräckligt växlande för att å ena sidan skänka norra kustlandet ett årsmedium af 25°--26° och å den andra låta termometern på de högsta bergstopparna i juni och juli sänka sig under fryspunkten. Snö faller dock aldrig. Årstiderna sammanhänga med monsunerna. Regntiden, som är den osundaste, infaller med nordvästmonsunen och räcker från nov. till april. De häftigaste regnen falla under jan och febr. Floderna stiga då öfver sina bräddar, ödlor och ormar tränga in i husen. Mot ö. aftager fuktigheten. Under den torra årstiden, maj--okt.,

Fig. 2. Landskap på Java.

blåser sydöstmonsunen; hettan är då mycket stark och verkar brännande på vegetationen. Nederbörden stiger i Batavia till 1,829 mm., i Buitenzorg till 4,367 mm. -- Af öns geologiska beskaffenhet förklaras den ringa förekomsten af värdefullare mineraliska produkter. Af metaller träffas endast något järn, ehuru ej tillräckligt för brytning, samt i några floder guldsand. J:s rikedomar ligga förnämligast i den fruktbara jorden, hvilken på slätterna såväl som på bergssluttningarna, hvad alstringsförmåga angår, inom tropikerna endast på få ställen har sina motstycken. Byarna såväl som de smärre städerna nästan döljas för ögat af den lika yppiga som omväxlande vegetationen. Den lägre delen af ön ligger inom det tropiska växtbältet. I skogarna förhärska där palmer, fikus-arter och anonacéer; där skogarna förstörts, utbreda sig savanner, på hvilka det karakteristiska gräset är alang-alang (Imperata arundinacea); de förekomma talrikare i östra än i västra J. I den heta regionen odlas ris, sockerrör, kanel, tobak, peppar, konsjonell. Därefter vidtager den tempererade regionen, på 700 till 1,500 m. höjd, hemorten för öns välkända kaffesorter, och där tebusken lämnar 6 à 7 skördar om året. I skogarna träffas här rasamalaträd (Altingia excelsa), hvilka med en höjd af ända till 60 m. resa sig öfver den öfriga skogen, och ormbunksträd. Därpå följer en svalare region till 2,500 m., där ekar, kastanjer, lauracéer och Podocarpus-arter äro talrika, men som äfven ett par palmarter tillhör. Ofvan dess gräns ligger det torra och kalla bältet med lågväxt skog och en undervegetation af rhododendron-arter, Gaultheria, Artemisia och Rubusarter samt många europeiska växtsläkten, såsom Ranunculus, Viola, Pimpinella, Fragaria, Alchemilla, Valeriana o. a. Intet land är rikare på frukter, både inhemska och öfverflyttade. Af bananen förekomma t. ex. icke mindre än 30 sorter. Skogen hyser en mängd värdefulla trädslag, kokos-, sago- och sockerpalmen, flera fikusarter, tek m. fl. Det indiska tekträdet (Tectona grandis) växer öfver stora trakter, hvilka äro underkastade en ordnad skogshushållning. Af stor betydelse är också odlingen af kinaträd. Karakteristiska äro de hvitstammiga rasamalaträden, hvilka jämte en mängd trädartade ormbunkar kläda de lägre bergstrakterna, samt de bladlösa casuarinaträden på öfvergången till det kalla växtbältet. Till strandfloran höra pandanus-arter och en mängd lökväxter; flodmynningarna omgifvas af täta mangroveskogar, genomväfda af slingerväxter i lysande färger. -- En lika stor rikedom möter inom djurvärlden. Sålunda uppgår antalet däggdjursarter till öfver 100. Dock är endast ett fåtal af dessa egendomligt för J., medan de andra stora öarna i Malajiska arkipelagen, Bornco och Sumatra, äro rika på sådana. Dessutom saknas några för Malajiska arkipelagen karakteristiska däggdjurssläkten på J., såsom Viverra, Rhizomys, Tapirus, Elephas och Gymnura. En noshörning (Rhinoceros sondaicus) lefver på J. Flädermössen äro utomordentligt talrika, i synnerhet i grottorna, där deras exkrement tillvaratagas af infödingarna för beredning af salpeter. Af kattsläktet träffas kungstigern, leoparden och några mindre arter. En vild, egendomlig hundart (Cuon rutilans) är vanlig i skogarna. Bantengoxen (Bos sondaicus) finnes såväl i vildt som i tämdt tillstånd. Bland de många och praktfullt klädda fåglarna må nämnas is- och hornfåglar, hackspettar, papegojor, dufvor och salanganen, hvars ätliga bon bilda en viktig exportartikel till Kina. Hafvet är rikt på sköldpaddor och fisk.

Folkmängden uppgick vid slutet af år 1905 till 30,098,008 pers. (228,9 inv. på 1 kvkm.). Däraf voro 64,917 européer. De öfrige utgjordes af 295,193 kineser, 19,148 araber, 2,842 andra orientaler och 29,715,908 infödingar. De tre största städerna: Soerabaja, Batavia, Semarang, hade 1905 resp. 150,198, 138,551 och 96,600 inv. och tillsammans 21,966 européer. 1815 räknade ön endast 4,615,270 inv. Den snabba tillväxten är hufvudsakligen att tillskrifva det stora öfverskottet af födda öfver döda hos den inhemska befolkningen. De tätast bebodda delarna af J. träffas på öns midt, i synnerhet i de mot s. belägna prov., af hvilka ett par har öfver 400 inv. per kvkm. Européerna kunna knappast anses som stadigvarande invånare på ön. De fleste äro ämbetsmän, soldater och köpmän. Rättsligen delas befolkningen på européer och med dem assimilerade, hvilka lefva under moderlandets lagar, samt infödingar och med dem assimilerade, som lefva under de indiska lagarna. Kineserna, hvilka äro handtverkare och krämare, lefva mera allmänt spridda öfver ön, och deras antal växer starkare än andra utlänningars. -- Den inhemska befolkningen (se fig. 3 och färgpl. Asiatiska folk, fig. 20 o. 21) tillhör den malajiska rasen och består af två stammar, hvilka, fastän besläktade med hvarandra, tala skilda språk. De egentlige javanerna bebo mellersta och östra, sundaneserna västra delen

Fig. 3. Javanskor.

af ön. Gränsen mellan deras områden bildas af floden Sangarong. Till kroppsbildning äro infödingarna undersätsiga (javanerna 1,65 m., sundaneserna 1,57 m.), med rundt ansikte, kort, smal näsa, stor mun och små, djupt liggande ögon. Hudfärgen är gulbrun, håret rikt och groft. De äro af ett fredligt och mildt lynne samt utmärka sig särskildt genom en utpräglad laglydnad. Deras naturliga begåfning är icke ringa, men de äro njutningslystna och sakna kraft till ihållande arbete. Att öns materiella utveckling det oaktadt nått sin närvarande höjd får hufvudsakligen tillskrifvas impulser från européernas sida. Det lägre folkets lefnadssätt är mycket enkelt. Boningarna bestå af bambuhyddor, täckta med palmblad. De mera välmående klasserna bo stundom i stenhus och utveckla mycken lyx. Hufvudfödan är ris och fisk. Socker och vin beredas af palmsaft; betel tuggas allmänt, och opiumrökning är mycket spridd. Månggifte förekommer bland de förnäme, men engiftet är allmänt bland det lägre folket. Äktenskapet är en ren affär, och skilsmässor äro icke ovanliga. Omskärelse fanns på ön redan före islam. Både män och kvinnor äro klädda i sarong (en säckliknande blus), mer eller mindre korta byxor samt ofta äfven i jacka; fötterna äro vanligen bara. De flesta husgeråden tillverkas af kokospalmen, rotting och bamburör. -- Den härskande religionen är islam, som fick stadigt fotfäste i slutet af 1400-talet och utbredt sig öfver hela ön. De förut rådande indiska religionerna, såväl Brahmas som Buddhas läror, ha endast på ett par ställen bibehållit sig, i Bantams skogar och på Tenggerbergen (omkr. 1,550 pers.). Antalet judar var 1905 omkr. 8,500, hvaraf 8,258 infödingar. Antalet kristna bland de senare var 1905 på Java och Madoera omkr. 25,000 (hvaraf 18,853 protestanter). 1906 voro 10 missionssällskap med omkr. 100 missionärer i verksamhet i Nederländska Indien. -- För undervisning af européer och med dem assimilerade funnos 1906 9 offentliga mellanskolor (Gymnasium Willem III i Batavia, högre borgarskolor i Semarang, Soerabaja, Batavia, drottning Vilhelminas skola i Batavia, aftonskolor i Batavia, Semarang och Soerabaja) med 1,939 lärj. och 165 lärare samt 118 offentliga primärskolor för gossar och flickor samt 25 för enbart flickor; dessutom 31 enskilda. I de offentliga skolorna voro 16,119 lärjungar och 545 lärare. Det fanns slutligen två normalskolor för européer (i Batavia och Soerabaja). För de inföddes barn funnos 323 offentliga primärskolor med 74,984 lärjungar och 446 enskilda sådana skolor med 50,344 lärjungar samt 3 normalskolor med 15 lärare och 200 lärjungar. För utländska orientaler funnos 248 skolor med 8,195 lärj. -- Om javanernas språk och litteratur se Javanska språket och litteraturen. -- Den bildande konsten har fordom på J. i viss mån blomstrat, hufvudsakligen på 700--900-talen och under bestämmande påverkan från Indiens buddistiska konst. Därom vittna ännu återstoder af javanska tempel, palats, gudabilder o. s. v. Särskildt utsmyckningen med bildhuggerier var långt drifven. Ett storartadt minnesmärke är den midt på ön belägna, ännu någorlunda väl bibehållna tempelbyggnaden Boro-Budor (se d. o., äfven i suppl.). Indisk inflytelse röja äfven de javanska bronserna och lerkärlen. J:s konst förtvinade under islam.

Näringar. J:s viktigaste inkomstkälla är jordbruket, men större delen af jorden betraktas som statens egendom, och det är hufvudsakligen i de västra delarna af ön, som privata egendomar förekomma, hufvudsakligen egda af européer och kineser. Den stora massan af folket är blott jordbruksarbetare. Staten såväl som de enskilde jordegarna kunna fordra gratisarbete under en dag af sju af alla sina arbetare. 1882 blef större delen af detta gratisarbete till staten afskaffad mot en skatt af en gulden per hufvud och per år. -- Enligt en lag af 1870 kan ouppodlad jord få öfvertagas på ärftligt arrende för 75 år af enskilda personer, hvilket medgifvande betydligt höjt jordbruket. Hela den odlade arealen på J. och Madoera var 1906 4,34 mill. har, hvaraf 2,98 mill. har odlades af infödingar. Af jorden voro 2,15 mill. har besådda med ris, 1,8 mill. har med majs, bomull, kaffe och diverse andra växter, 0,15 mill. har med sockerrör, O,14 mill. har med tobak samt 15,160 har med indigo. Skörden utgjorde 1906: socker 990,7 mill. ton, kaffe 29,3 mill. kg. (däraf nära 40 proc. på statens domäner), tobak 30,4 mill. kg., kinabark 6,1 mill. kg., te 12 mill. kg., indigo 289,527 kg., kakao 1,4 mill. kg. Kaffe var sedan gammalt öns viktigaste produkt, men sedan 1884 har dess odling aftagit; sockret, som förr kom i andra rummet, har därför på senare tider gått om kaffet i exportvärde, hvilket äfven varit fallet med tobak. Sockerodlingen har sin största utbredning på mellersta och östra J., kaffet i de bergiga trakterna i det inre på ett område v. om Buitenzorg öfver Bandoeng till Soerakarta samt i det inre af östra J.; tobaken odlas mest i det östligaste J. samt i vissa delar af det inre, indigo i samma trakter; dess hufvudexporthamn är Semarang. Ris planteras öfver hela ön, mest dock i kustområdet, kinabarksträdet trifves bäst i bergen i västra J., te hufvudsakligen i bergen s. om Batavia. Stort uppsving har odlingen af kokospalmen och produktion af kopra tagit. Men i det hela är jordbruket stadt i tillbakagång, liksom hela Nederländska Indien alltmer förlorar i ekonomisk betydelse på de flesta områden. -- J:s skogar innehålla många värdefulla träslag, bl. a. tekträ samt gummiträd. Äfven opium odlas, men försäljningen af denna vara likasom af de flesta jordbruksartiklar är ett regeringsmonopol, i det regeringen till bestämda ganska låga pris öfvertager varorna af producenterna. Såsom biträde åt regeringen i dessa handelstransaktioner tjänar det 1824 bildade stora handelsbolaget Nederlandsch handelmaatschappij, som försäljer varorna på stora auktioner i Amsterdam och Rotterdam. -- Boskapsskötseln är icke så obetydlig: af nötkreatur finnas omkr. 4,9 mill. (hvaraf bufflar 2,2 mill.) och af hästar 364,000. Antalet boskapsdjur per 1,000 inv. är 175, något mer än en tredjedel af motsvarande antal i Sverige. -- Industrien står däremot lågt och omfattar mest kvarnar, sågverk, arraks- och sockerfabriker. Såsom hemslöjd tillverkas de vackra bomullstyger, som kallas battiks. Af produkter ur mineralriket är petroleum viktigast. -- Handeln, som under 1890-talet var stadd i sjunkande, har åter höjt sig. Hela importen (för Java och Madoera) värderades 1900 till 125,4 mill. fl. och 1906 till 147 mill. fl., exporten 1900 till 157,2 mill. fl. och 1906 till 192,6 mill. fl. De viktigaste exportvarorna äro socker, tobak, kaffe, arrak, ris, kopra, tenn (från Bangka och Billiton), dammarharts, gummi, peppar, te, rotting, kinabark, hudar och muskotnötter. Med undantag af ris, hvaraf hälften går till Borneo och Kina, gå nära fyra femtedelar af hela exporten till Nederländerna. Införseln utgöres af tyger, mjöl o. a. matvaror, lervaror, metaller och metallvaror o. s. v. -- J:s och Madoeras handelsflotta räknade 1906 1,486 fartyg om 253,791 kbm., de flesta segelfartyg. Den regelmässiga ångbåtsfarten med Europa förmedlas af Stromvaart maatschappij Nederland-linie och af Rotterdamsche Lloyd samt mellan de javanska hamnarna af Koninklijke packetvaart maatschappij. De viktigaste sjöstäderna äro Batavia, Semarang, Soerabaja och Cheribon. Ön är väl försedd med vägar och hade 1906 2,127 km. järnbanor (stats- och enskilda). Telegraflinjerna i hela Nederländska Indien hade 1906 en linjelängd af 8,710 km. Undervattenskablar med en längd af 5,251 km. förbinda J. med Sumatra, med Madoera och Bali, med Borneo och Billiton samt med Port Darwin (Australien). Mynt, mått och vikt äro de holländska. Därjämte begagnas i statistiken 1 bouw = 7,096,5 kvm., 1 pikol = 61,76 kg. -- "Javasche bank", grundad 1828, med ett aktiekapital af 6 mill. fl. och en reserv af 1,8 mill. fl. har rätt att utsläppa sedlar. Sparbankerna i Nederländska Indien hade 1906 omkr. 65,000 insättare med 14 mill. fl. insatta medel.

Styrelse. J. utgör den viktigaste delen af Nederländska Indien (se d. o.). Det var förr styrdt efter ett system, som uppgjorts af generalguvernören J. van den Bosch 1832 och som är kändt under namnet "kultursystemet". Det var grundadt på den principen, att staten skulle öfvervaka de inföddes arbete, så att de icke endast producerade tillräcklig föda för sig själfva, utan äfven en stor mängd af sådana kolonialvaror, som hade marknad i Europa. Numera tillämpas detta system endast för odling af kaffe. -- J. (jämte Madoera) är deladt i 17 residentskap, hvart och ett under en resident, biträdd af flera assistent-residenter och ett antal lägre tjänstemän. Residenten och hans assistenter utöfva nästan absolut kontroll öfver sitt residentskap, dock ej direkt, utan genom en hierarki af infödda tjänstemän. Dessa erhålla antingen lön eller viss procent af de skatter, som de uppbära af infödingarna. I de båda "fursteländerna" Soerakarta och Djokjakarta regera inhemska furstar under öfveruppsikt af residenter. En del af dessas jordområde tillhör kommunen och utdelas årligen på invånarna.

Historia. Ända till slutet af 15:e årh. styrdes J. än af en, än af flera furstar, hvilka alla regerade despotiskt. Vid början af 14:e årh. nämnas Padjadsiran och Madjapahit som de mäktigaste rikena. Det sistnämnda eröfrades 1304 af sultanen af Ternate, men kom 1359 åter under en infödd furste, hvilken efter hand gjorde sig till härskare öfver hela ön. År 1405 inträngde araberna och upprättade två sultanat, Bantam och Mataram, samt eröfrade Madjapahit 1480. De införde islam på ön. Vid européernas ankomst (1522) var ön delad på fyra riken, Bantam, Jakarta, Cheribon och, det mäktigaste af alla, Mataram. År 1579 hade portugiserna inledt handelsförbindelser med infödingarna, men undanträngdes redan 1596 af holländarna. Dessa fingo snart fast fot på ön, eröfrade Jakarta och anlade 1619 Batavia. De åstadkommo söndring emellan de infödde furstarna och förjagade äfven engelsmännen, hvilka hade gjort flera kolonisationsförsök. Sultanen af Bantam tvangs 1684 att åt inkräktarna öfverlämna sin hufvudstad, och detta rike blef från 1742 endast en förläning af ostindiska kompaniet. Icke långt därefter påkallades holländarnas hjälp af kejsaren af Mataram mot makassarerna och madoereserna, men hjälpen slutade med, att han trädde i ett liknande beroende af främlingarna. Hans rike delades af dessa helt godtyckligt i två, det ena under hans rättmätige arfvinge, det andra under en släkting. Furstarnas makt var därmed bruten. De höllos i det strängaste beroende och måste icke endast vid sina hof emottaga holländska uppsyningsmän, utan äfven tåla, att holländarna upprättade befästa platser vid deras residens. År 1811 kom ön under engelsmännen, hvilka under den korta tid deras regemente räckte utmärkte sig genom en human och skicklig administration, som bjärt stack af mot den förra stränga och egennyttiga förvaltningen. Genom freden i Paris 1814 öfverlämnades ön ånyo åt holländarna, hvilka sedan varit dess herrar trots flera blodiga uppror. Det farligaste af dessa anstiftades 1825 af Dhipo Negoro och dämpades först efter fem års förbittrad kamp. Kolonien tog däraf svår och långvarig skada. Under generalguvernör J. van den Bosch (1830--33) infördes, för att förbättra ställningen, kultursystemet (se ofvan). Lugnet har sedan ej varit stördt på J., men 1846 och 1848--49 måste krig föras mot furstar på den angränsande ön Bali.

Litt.: "Jaarcijfers voor het koninkrijk der Nederlanden. Koloniën" (årligen), Junghuhn, "Java" (1850--54), A. R. Wallace, "The malay archipelago" (1869), Veth, "J.: geographisch, ethnologisch, historisch" (4 bd, 1895--1907), Verbeek och Fennema, "Description géologique de J. et Madura" (2 bd, 1896), Chailley-Bert, "J. et ses habitants" (1900), Giesenhagen, "Auf J. und Sumatra" (1902), Day, "The policy and administration of the dutch in J." (1904), och A. de Wit, "Facts and fancies about J." (1905). J. F. N. L-e. (G. L-m.)