Lucca [lo′kka]. 1. Till 1847 ett suveränt hertigdöme, sedermera förenadt med Toscana, bildar sedan 1860 en provins i konungariket Italien, med en areal af 1,445 kvkm. och 346,971 inv. (1911). Södra delen är jämn och fruktbar; norra delen uppfylles af Apenninernas grenar, som på nordöstra gränsen nå en höjd af 1,862 m. (Punta della Croce). Hufvudfloden är Serchio med dess biflod Lima. Jordbruket skötes förträffligt, men spannmålsafkastningen fyller ej behofvet. Äfven åt mullbärsträdet egnas stor omsorg, och olivoljan från L. anses vara den bästa i hela Italien. Likaledes erhålles ett förträffligt vin. Marmor, alabaster och lera bearbetas; alabaster- och gipsvaruhandlare från L. genomvandra halfva Europa. För öfrigt är endast tillverkningen af siden- och ylletyg af någon betydenhet. -- 2. Hufvudstad i nämnda hertigdöme och provins, belägen på en fruktbar slätt nära Serchio vid järnvägen emellan Pisa och Pistoja och utmärkt såväl genom det omgifvande landskapets skönhet som genom sina historiska minnen. 30,634 inv. (1901; som kommun 76,037 inv. 1911). Staden är väl byggd och omges af vallar
Domkyrkan i Lucca.
(från 1500- och 1600-talen), som nu utgöra angenäma promenader. Bland torgen utmärka sig Piazza grande, med en minnesvård öfver hertiginnan Maria Lovisa, som 1815--24 var L:s härskarinna och gjorde sig förtjänt om staden genom anläggning af en stor vattenledning, samt det tillstötande Piazza del Giglio med staty af Garibaldi. På västra sidan af det förra ligger Palazzo provinciale (förr P. ducale; grundlagdt 1578, ej fullbordadt), med en värdefull tafvelsamling. Af stadens omkr. 40 kyrkor finnas flera, hvilkas ålder går tillbaka till 8:e och 7:e årh. och som visa en egendomlig förening af bysantinska, italienska och gotiska former. Märkligast är domkyrkan S. Martino (från 11:e årh.; se fig.), rik på konstskatter. I dess midtskepp befinner sig ett litet åttahörnigt kapell, il Tempietto (från 1484), som innehåller ett gammalt krucifix af cederträ, kalladt Volto santo, hvilket föregifves vara ett verk af den hel. Nikodemus och 782 på ett underbart sätt kommit från Österlandet till L. Staden är sedan 1726 säte för en ärkebiskop (biskop sedan 300-talet) och har två vetenskapsakademier (den ena stiftad 1584), en konstakademi (från 1640) och ett offentligt bibliotek (omkr. 220,000 bd), hvarjämte statsarkivet och ärkebiskopspalatset innehålla värdefulla samlingar. I L. finnas prästseminarium, lyceum, gymnasium, lärarinneseminarium och teknisk skola. L:s sidenindustri, som infördes från Sicilien på 1000-talet och i början af 1500-talet gaf uppehälle åt 30,000 pers., sysselsätter nu endast omkr. 1,500. Floden Serchio lämnar drifkraft till flera fabriker, bl. a. en stor jutefabrik n. om L. samt siden- och bomullsfabriker, men jordbruk är befolkningens hufvudnäring. Minnen af den gamla staden Luca äro ruiner af en teater och af en amfiteater (från den äldre kejsartiden). I närheten af staden ligga många härliga villor och 25 km. därifrån de berömda baden vid L. (se följ. art.). -- L. (lat. Luca) är sannolikt af liguriskt ursprung. År 177 f. Kr. blef det en romersk koloni. Cæsar hade där år 56 vinterkvarter under galliska kriget samt förnyade därstädes sitt förbund med Crassus och Pompejus. Efter romerska rikets fall bytte L. ofta egare liksom det öfriga Italien, hade under langobarderna egna hertigar och började under 1100-talet bilda ett själfständigt samhälle. Genom partistrider emellan guelfer och ghibelliner försvagades staden, så att den 1314 måste underkasta sig härskaren i Pisa, Uguccione della Faggiuola. Några år därefter kom den i händerna på Castruccio Castracani, som äfven behärskade Pisa och Pistoja och af Ludvig Bajraren utnämndes till hertig af L. Med hans död (1328) sjönk L:s makt, och staden gick ur hand i hand, tills den 1369 af Karl IV återköpte sin frihet. Denna behöll den sedan ända till 1797, då staden eröfrades af fransmännen och förenades med Etrurien. Napoleon gaf L. jämte Piombino 1805 som furstendöme åt sin svåger Bacciochi, men Wienkongressen öfverlämnade det 1815 med titel hertigdöme åt f. d. drottningen af Etrurien, infantinnan Maria Lovisa, och hennes barn med full suveränitet, tills hon med sin familj komme i besittning af Parma (som Napoleons gemål Marie-Louise fått på lifstid), då L. skulle tillfalla Toscana, hvilket ock skedde 1847. (J. F. N.)