Stad (fsv. köpstaþer), jur., en genom utbrytning från omgifvande landsbygdskommun särskildt bildad kommunal enhet, som erhållit stadsprivilegier. I motsats mot antikens folk, som företrädesvis koncentrerade sig i stora städer, bildade germanerna först långsamt särskilda stadssamhällen. I den skandinaviska norden voro dessa bildningar särdeles länge svaga och obetydliga, tills konungarna började främja deras uppkomst och utveckling. De svenska städerna började redan under folkungaregenterna erhålla privilegier. Och då städerna efter hand erhållit egen rättsordning (se Bjärköa-rätten och Nordisk rätt, sp. 1326), egen lagskipning och administration (se Magistrat), då deras borgare (se Borgare, sp. 1171--74) erhållit särskildt politiskt inflytande som riksstånd samt stora företrädesrättigheter med hänsyn till idkande af handel och andra näringar än jord- och bergsbruk, så blefvo särskilda privilegier nödvändiga, för att ett samhälle skulle som stad erkännas. Att tilldela sådana privilegier har varit en regeringen förbehållen rätt; Per Brahe och M. G. De la Gardie tillerkändes dock särskild befogenhet att inom sina grefskap anlägga städer. I samband med privilegierna för en ny stad fick staden också vanligen till sin fortkomst af regeringen sig tilldelad donationsjord (se d. o.) till större eller mindre omfång. Och genom k. försäkran 23 febr. 1789 tillförsäkrades städerna att orubbade få behålla dessa donationer. Visserligen har numera städernas särskilda rättsordning i mycket inskränkts (jfr Landsrätt), deras företrädesrätt till näringsdrift till största delen af skaffats genom näringsfrihetens genomförande (se Näringsfrihet) och deras borgares särskilda politiska betydelse som riksstånd bortfallit genom ståndsrepresentationens upphäfvande (1865). Men städerna skilja sig dock fortfarande i viktiga afseenden från landsbygden. De ha egna förvaltningsorgan, magistrater, egen jurisdiktion, då de icke undantagsvis lyda under landsrätt, de utgöra egna kommunala samfund, för hvilka särskild lagstiftning gäller (se Kommun, sp. 648 ff.), de bilda ock valkretsar för utseende af landstingsmän (se Landsting, sp. 1057); för deras byggnads-, brand-, sundhets- och ordningsväsen gälla i allmänhet särskilda bestämmelser i de s. k. stadsstadgarna (jfr Byggnadsordning, Brandordning och Stadsplan), likasom ock i viss mån för deras handels- och näringsförhållanden. Städerna äro också pliktiga att själfva bekosta sin särskilda jurisdiktion och administration med därtill hörande polisväsen. Hvad som skiljer stad ifrån land och ifrån andra från landsbygden utbrutna kommunala enheter, köpingar och municipalsamhällen, är dess kommunala själfständighet. Landskommunerna, till hvilka i detta liksom i organisatoriskt afseende äfven köpingar och municipalsamhällen räknas, utgöra visserligen hvar för sig fristående enheter, men bero tillika med nödvändighet af hvarandra på det sätt, att deras inbyggare, hvilka i principiell motsats till hvad som gäller för stadsinvånarna, äro för sitt dagliga lifs behof hänvisade uteslutande till sig själfva, utan att härför kunna påräkna några kommunala anstalter, å andra sidan ega, med afseende å kommunala intressen, inbördes gemenskap ej blott med den särskilda enhet, till hvilken de närmast höra, utan ock med angränsande landsbygd utanför denna, t. ex. med hänsyn till vägbyggnad och vägunderhåll, hvarvid nya enheter uppstå (härad, väghållningsdistrikt). Staden åter är principiellt en sluten kommunal enhet, afsedd att själf kunna tillgodose sina inbyggares alla kommunala behof utan annan kommuns medverkan. Detta utesluter emellertid icke, att genom positiv lagstiftning vissa städer kunna tvingas till kommunal samverkan med omgifvande landsbygd för vissa dem gemensamt ålagda själfförvaltningsuppgifter, såsom fallet är enligt gällande landstingsförordning, hvarvid dock ingen ny kommunal enhet bildas, utan blott ett för ifrågavarande stads- och landskommuner samfälldt organ (landstinget). Stadens egenskap af sluten kommunal enhet visar sig äfven däri, att hvarje stad kan, såsom städernas historia, särskildt i fråga om de s. k. enskilda riksdagsbesvären och deras behandling, utvisar, med samtycke af K. M:t tämligen fritt reglera sitt förhållande till stadsinvånarna, om än hvad beskattningen angår, genom ändringen 1865--66 i R. F. § 57, numera rikslagstiftning härom erfordras. -- Bland städerna särskiljas fortfarande stapelstäder och uppstäder. I äldre tider åtnjöto de förra uteslutande rätt att idka handel med utlandet, men numera ha de endast det företrädet, att fartyg, som till större eller mindre del äro lastade med tullpliktiga varor, äro skyldiga att i sådan stad inklarera och lossa lasten. Stapelstäderna, som vanligen äfven åtnjuta nederlagsrätt och tolag, äro förbundna att åt tullförvaltningen å stället upplåta tjänliga hus och lägenheter samt att hålla sjömanshus (se Nederlag, Sjömanshus och Tolag). Stapelstadsrätt meddelas af K. M:t. För städerna ha också gällt bestämd klassifikation och nummerordning (de voro indelade i öfverklass och fem klasser), som hade betydelse ej blott för deras rangordning, utan äfven för tillämpningen af vissa stadganden såväl i riksdagsordningen som i bevillningsförordningen. Den första dylika rangordningen för städerna gafs 1647, och den senaste klassifikationen skedde genom k. resol. 11 april 1853. Numera är denna klassindelning betydelselös. Däremot kan, med fäst afseende på städernas olika rättsliga ställning, numera skiljas mellan dels städer med och städer utan egen jurisdiktion, hvarvid de senare, som f. n. (1917) utgöra 12, sakna egen rådhusrätt och lyda under vederbörande häradsrätt, dels städer under och städer utom landsting, hvarvid i de senare, som s. å. utgjorde 5 (Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Gäfle), stadsfullmäktige utöfva landstingets funktioner, dels städer under och städer utom län, hvarvid de senare, hvilka dock utgöras af allenast en stad, Stockholm, ehuru det ifrågasatts att dit öfverföra äfven Göteborg, ha egen öfverståthållare i st. f. länets landshöfding, dels slutligen större städer och mindre städer) hvarvid gränsen är dragen vid 3,000 inv., i det att i stad med högre invånarantal stadsfullmäktige måste finnas, men i annan stad dessa kunna ersättas af allmänna rådstugan. -- Sveriges städer, som vid slutet af medeltiden voro 41, vid midten af 1600-talet 60 och efter de sydsvenska landskapens förvärfvande 1664 uppgingo till 81, utgjorde i jan. 1917 ett antal af 103, hvarvid dock 2 (Skanör och Falsterbo) äro förenade under gemensam styrelse. -- Om Svenska stadsförbundet se d. o.
Litt.: K. T. Odhner, "Bidrag till svenska stadsförfattningens historia" (1861), "Svenska stadsförbundets tidskrift" (1909 ff.), R. Malmgren, "Stadsbildningen från rättslig synpunkt" (1910), Y. Larsson, "Kommunalförvaltningens organisation. Inkorporeringsproblemet" (1913), det på P. A. Norstedt & söners förlag utgifna verket "Sveriges städer" (under utg.; beräknadt till 18 bd), "Svenska teknologföreningens afdelning för husbyggnadskonst", "Gamla svenska städer. Gator och gränder. Hus och gårdar" (5 hftn, 1911--16). K. H. B.* (Rld.)