Tak betecknar två olika begrepp, nämligen dels innertak i ett slutet rum (ty. decke, fr. plafond, se d. o.), dels yttertak l. vattentak (ty. dach, fr. toit), utgörande den öfversta delen af en byggnad, där ett tak inlägges till skydd mot väderlek och nederbörd.
Yttertaket består af taklaget (äfven kalladt stommen, takresningen l. takröstet) och taktäckningen, som uppbäres af taklaget.
Fig. 1. Fig. 2—3. I. Taklaget utgöres af bärande konstruktioner, s. k. takstolar, sinsemellan förbundna, hvilka kunna utföras af enbart trä eller järn eller af dessa material kombinerade liksom af armerad betong. En trätakstol i sin enklaste form (fig. 1) består af två på sned emot hvarandra ställda sparrar (S) som nedtill sammanhållas af en liggande sparre eller bjälke, den s. k. takbjälken (B). Vid något ökad spännvidd insattes därjämte på midten af sparrarna en s. k. hanbjälke (H), för att ge stolen ökad styrka och stadga. Vid större byggnader, särskildt sådana af sten, förbindas icke taksparrarna direkt vid takbjälkarna, utan uppläggas på annat sätt, som nedan anges. Sålunda användas i Sverige vid vanliga bostadshus för takstolarna vid en spännvidd upp till 12—14 m de anordningar, som visas af fig. 2 och 3. Takstolen hvilar här medelst en s. k. fot l. tass (t) på sparrar inlagda i byggnadens längdriktning, s. k. remstycken (r), såväl på yttermuren som på vindsbjälklaget (b). I dessa tassar infällas taksparrarna (S), hvarjämte korta sträfvor, s. k. tranben l. högben (h), insättas för att stödja och förbinda de förra. Hanbjälken insättes på en höjd af minst 2 m. öfver vindsgolfvet för att ge godt vindsutrymme. De olika sparrarna hopfällas och förbindas vanligen med trädymlingar. Dylika takstolar inställas på 0,9—1,2 m. inbördes afstånd och förbindas sinsemellan på öfre ytan medelst ett lag af bräder, takpanelen, eller på visst afstånd inlagda träläkt, som uppbära taktäckningen. Vid större spännvidder användas kombinationer af hängverk och spännverk (se Bro) för utbildning af takkonstruktionen. Särskildt är detta fallet, där vindsbjälklag saknas och takkonstruktionen skall bära yttertaket öfver ett öppet rum, såsom vid s. k. hallar o. d. byggnader. Vid dessa slag af byggnader, där man tenderat att alltmera öka spännvidden och göra konstruktionerna lätta och tilltalande, ha åtskilliga olika system för takstolarna tillämpats. Sålunda utarbetade arkitekten de l'Orme redan i senare hälften af 1500-talet ett slags takstolar i hvalfform, där bågstolarna bestodo af korta plankstycken, utskurna i bågform och sammansatta till en böjd bågbalk. I början af 1800-talet förändrade fransmannen Emy denna konstruktionstyp så, att han gjorde bågarna af tunna böjda plank, som medelst bultar och skrufklofvar hopsattes till bågbalkar. I båda fallen uppstår ett relativt större horisontaltryck vid upplagen, hvilket antingen upptas af mellan dessa insatta horisontala dragstänger eller af en försträfningsanordning vid upplagen. På senare tid ha bågkonstruktioner af trä fått en god utveckling genom ett af tyske arkitekten Stephan utarbetadt system, som kommit till rätt stor användning inom moderna byggnader under nuv. kristid, för att ersätta de dyrbarare konstruktionerna af järn eller armerad betong. Systemet består af bågbalkar med topp- och bottenramen af rektangulär sektion hopsatt af böjda plank och mellan dessa ramar ett gallerverk af klena plank eller sparrar. Horisontaltrycket upptas vanligen af liggande dragstänger af rundjärn eller sparrvirke. Dylika tak äro utförda med spännvidder upp till 40—50 m. och kunna således äfven i detta afseende konkurrera med takstolar af järn.
Såsom exempel på några större takkonstruktioner af trä må anföras: festhallen vid utställningen i Düsseldorf 1902, där stolarna, utförda som ett slags spännverk, hade ett spann af 21 m. och stodo på 5 m. afstånd. Vid industrihallen på utställningen i Stockholm 1897 uppbars yttertaket af bågstolar af fackverk med ett spann af 26 m. och på ett inbördes afstånd af 6,5 m. Vid den nya centralbangården i Köpenhamn uppfördes 1910—12 de stora yttertaken af träkonstruktion. Uti samlingshallarna äro bågstolar enl. system Emy uppställda och ha ett spann af 26,9 m. vid ett afstånd af 6,3 m.
Perronghallarnas tak uppbäras på järnpelare af trätakstolar enl. system Stephan med dragstången af rundjärn vid anfangen. Bågstolarna ha ett spann af 19,1 m. och äro ställda på 6—7 m. afstånd.
Vid kvadratisk eller cirkulär planform, hvarvid s. k. tälttak l. kupoltak användas, liksom vid dylika med högre resning, s. k. tornspiror, utföres konstruktionen af fackverk antingen som central eller ytkonstruktion med vederbörliga förbindningar. I förra fallet används en genom hela takstommen gående vertikal hufvudbjälke, s. k. hjärtstock, vid hvilken de i radiell led gående försträfningarna infästas; i senare fallet förlägges hufvudkonstruktionen h. o. h. i takytornas plan.
Vid användning af både trä och järn till takstolar af fackverk utföras vanligen taksparrarna och en del för tryck utsatta stänger inom konstruktionen af trä, hvaremot dragstänger och förbindningar utföras af järn. Dylika af trä och järn sammansatta konstruktioner ha dock olägenheten att förändra sig med luftens temperatur och fuktighetshalt, hvarför förskrufningar måste anordnas på järnstängerna, så att dessa kunna vid behof justeras i längd i förhållande till träsparrarna. — Takstolar af järn kunna utföras i snart sagdt hvilken form som helst och sammansättas af stänger i trianglar till gallerverk eller fackverk med s. k. knutpunkter, där stängerna infästas och förbindas genom enstaka bultar eller ett flertal nitar.
Fig. 4. Fig. 5. Fig. 6. För de enkla sadeltaken (se nedan) ha olika system för takstolarnas form kommit till användning, bland hvilka följande äro de vanligaste:
1) engelsk takstol (fig. 4), 2) fransk takstol, system Polonceau (fig. 5) samt 3) fackverkskonstruktion af annan form, såsom enligt fig. 6, där vinkeln mellan stängerna vid takfoten är tagen så stor som möjligt för att minska spänningarna i topp- (T) och bottenramen (B). Ramarna och stängerna uti dylika takstolar utföras numera af fasonjärn, såsom U-järn eller hörnjärn, eller med sektioner sammansatta af fasonjärn och plåt till såväl tryckta som dragna stänger. Sedan götjärn kommit till allmännare användning inom järnbyggnadsområdet, ha dylika konstruktioner blifvit utförda med allt större spännvidder och smäckrare former, hvarom bl. a. de moderna banhallarna (se d. o. och fig. till art. Bangård) bära vittne.
Här må anföras några exempel på de största hittills utförda dylika konstruktioner, vid hvilka man användt bågstolar af fackverk med länkar vid upplagen och event. i hjässan.
Spann Båghöjd Afstånd mellan takstolarna m. m. m. Industrihallen vid utställningen i Chicago 1893 112,0 62,3 15,2 Maskinhallen vid utställn. i Paris 1889 110,6 45,0 21,5 Banhallen vid hufvudbangården i Hamburg, utförd 1906 73,0 32,7 15,5 Banhallen vid bangården i Köln, utf. 1895 63,5 24,0 8,5
Takstolar af armerad betong konstrueras vanligen som bågkonstruktioner med eller utan horisontalt dragband, men äfven som helgjutna balkar eller fackverk. Ett par exempel på dylika konstruktioner med stor spännvidd må här anföras.
Innertaket till samlingshallen vid järnvägsstationen i Leipzig, färdig 1912, är utfördt af armerad betong i bågar om 35 m. spann och 8,5 m. båghöjd, uppburna vid ena långväggen af gördelbågar med 40 m. spann och 10,5 m. båghöjd. — Vid den stora festhallen i Breslau, färdig 1914, uppbäres taket af en kupol i armerad betong af 67 m. spann och 16 m. båghöjd. Kupolen hvilar på 4 gördelbågar af 44 m. spann och 18 m. båghöjd. Detta är den största kupolkonstruktion af stenmaterial, som hittills blifvit utförd.
De många olika former, som kunna ges ett tak med rektangulär planform, kunna hänföras till någon af följande fyra typer (se fig. 7).
Pulpettak. Sadeltak. Valmtak. Tälttak. Fig. 7.
1. Pulpet-tak med 1 fall och med 1 takås, 2 gaflar och 1 takfot.
2. Sadeltak med 2 takfall och med takås (ryggås, kroppås, taknock), 2 vertikala gaflar och takfot å 2 sidor.
3. Valmtak med 4 fall, takås och takfot å 4 sidor, samt
4. Tälttak lika med föreg., men med takfallen sammanlöpande i en spets. Utdrages taket i en hög spets, uppstår en s. k. tornspira.
Om ytan mellan takås och takfot icke är plan, utan bruten, uppstår ett s. k. mansardtak (se d. o.). Är ytan buktig, fås ett bågtak.
Öfver en cirkulär planform göres taket ofta kupigt till ett s. k. kupoltak.
Takfallens lutning är beroende af täckningsmaterialet. Sålunda anses minsta lutningen få vara
vinkel vid takfot taklutning förplana fjälltegel 45° 1:1 » kupigt tegel 38° 1:1,25 » falstegel 33° 1:1,5 » skiffer 26°—38° 1:2, 1:1,25 » järnplåt 15°—20° 1:3, 1:4 » koppar- och zinkplåt 15°—20° 1:3, 1:4 (eller i undantagsfall mindre lutning)
II. Taktäckningen kan vara af många olika slag, beroende på fordringar på utseende och beskaffenhet. Se vidare Taktäckning. Litt.: ”Handbuch der baukunde” (1903—05) och ”Handbuch der architektur” (3:e uppl. 1911), utg. af E. Schmitt. P. Ax. L.