Sida 10
10
^Den ena sS, den andra sa.
Och alla tycktes honom svika Med sina sluga svar; det rent omöjligt var Att sanningen af dem fä hÖra-Förtviflad skrek han nu; min dödsdom är ju klar; Med detta kjorielfolk är ingen ling ait göra*
Sju gänger solen re’n sitt guld pä östern stänkt^ Och,i?o&€rt lika länge tänkt Förutan framgång pä sin fråga ,
Och fåfängt böd han till att andra dermed plaga; Dä såg han pa en äng, pä nägot afstånd dock» Mlndst tjugu Nymfer i en flock,
Som uti skuggan i det gröna ^
Baskt valsade omkring, oeh alla voro sköna ^ Och klädren fladdrade för västans lätia vind, Som kysste biommorna pa h varje Skönhets kind« De rycktes dansande i luften nästan flyta Och knappast röra jordens yta;
Vär Robin nalkades och tänkte; kanske här
Jag torde kunnig bii om qvinnornas begär
I blinken sägos de försvinna Och han ett enda spär af dem ej kunde finna.
!Men dagen nu till slutet skred,
För Rober V än en sol gick ned,
O ve! och frågan obesvarad Annu uppä hans hjerta läg,
Källa: Internet Archive ·