Sida 17
17
Den stackars kan man tänka j
3Ief stel af skräck vid detta tal;
Vid fdrsta käosfan af sitt qval Han sorgligt sägs sitt liufvnd sänka | Men, efter nägra ögonblick,
Dä han ur d valan äter väcktes,
Han ögat fastade pä gummans hela skick Och mot sin vilja sä förskräcktes,
Att han i största hast’ tre steg tillbaka flÖg Och korstecken framför sig gjorde,
1 det sig dödens svett uppä hans panna smög, Som om 1 bödelns våld han Öfverlemnas borde* Tillslut han vände sig till DrotfningjBerf^as thron Och sade med en sorglig lonj ' *'Skall jag, o Drottning! dä nog brottslig fun*
nen b l i f va
Att gäckas af ett troll, och Ingen hindrar detP Nej, förr niä Eders Majestät ‘ Mig i en evig landsflykt drifva;
I sjelfva afgrunden jag heldre mig befann. Att Xärngen ar förryckt en hvar ju märka kan*^’
Nuj med en lifllg ton af öfiihet och af smärta Den Tandlösa hörs yttra sig:
’*Ni ser. Ers Majestät, att han föraktar mig,
t
Otacksam betens frö sig rotat i hans h jer ta; Han liknar deruti sitt hela falska kön,
Vär kärlek far ej annan lön;
B Men,
Källa: Internet Archive ·