Sida 195
VII. Flykten från fäderneslandet Almqvists sista lefnadsöden.
Min Historia är följande, skrifver Almqvist i ett af sina otryckta sjelfbiografiska utkast *. Ifrån min spädaste barndom har en eld brunnit i min själ, ett oändligt begär efter Gud, kärlek till det sköna, och enkel konst. Skulle jag hafva varit i den ställning, att få lefva för mitt innersta begär, så skulle det kunnat hafva blifvit något af mig. Men oupphörliga lefnadsomsorger för mig och i synnerhet för de mina, hafva delat min tid och mina krafter. Jag har haft en stark och skadlig försynthet att beklaga mig för dem, som skulle kunnat hjelpa mig och försätta mig i en för min natur ändamålsenligare ställning. Jag har visst fått befattningar, och väl dermed kunnat lefva; men jag har icke kunnat sköta dem med annat vilkor, än att nedtysta mitt eget inre kraf, min natur och den slags verksamhet, som mitt väsen tillhör. Derigenom har jag varit mycket olycklig. Min själs eld har förtärt mig. Rätt djup sorg kan icke omtalas. Jag är ett offer. Ack, då så mycket finnes att utdela, hvarför skall icke en menniska få lefva och arbeta i det hon djupt älskar, och följaktligen kan göra bäst och skönast. Men man måste bära det våldet på sig, att tala om allt, löpa till torgs med
* Delvis intog han i sina skrifter dylika anteckningar: detta är fallet med »Skaldens natt». Men ofta gaf han sig luft i besynnerliga utgjutel-ser, öfver hvilkas öde han ej sedan bekymrade sig. En hel packe manuskripter bortskänkte han vid ett tillfälle åt en vän.
