Sida 250
en »befängd historia». Veckobladet »Academy» för den 25 mars 1876 yttrar nämligen: »Dr. Arvid Ahnfelt continues his whitewashing of the great Swedish novelist and murderer, Almqvist, and demolishes the absurd story that he became, under a feigned name, President Lincoln’s private secretary». För öfrigt anmärker bladet träffande, att Almqvist är nästan det enda exemplet på en skriftställare af första ordningen — »for his genius was one of the most brilliant, certainly the most versatile, which Sweden has produced» — som på samma gång var en stor brottsling.
Tillägg och beriktiganden. ——
Till sid. 17. Den af en Manhemsbroder nedskrifna uppgiften om författaren till det tal, hvarur vi på nämnda sida meddelat ett profstycke, beror — enligt hvad Almqvists f. d. lärjunge, kammarherre Hisinger, sedan det arket redan var tryckt, benäget upplyst oss — antagligen på något qui pro quo, som nu mera icke kan utredas.
Till sid. 32. Det var genom nitiska bemödanden af J. A. Hazclius, som Lefrén och HartmansdorfT beredde Almqvist anställning först vid Karlberg och sedan vid den då helt nyligen upprättade Nya elementarskolan.
Till sid. 109. Begreppet »äktromantik», såsom en bestämning på Tegnérs riktning, är omtäladt redan af Beskow och Fryxell, hvilka båda författare dermed velat antyda, att svenska skaldekonsten för sin utveckling icke behöft fosforismens framträdande; dock är Malmström den förste, som formulerat satsen, att iiden var mogen.
Till sid. 174. Crusenstolpes arbeten utkommo på skilda förlag. Alltså kunna vi ej afgöra, hvem Almqvist här åsyftar.
