Sida 166
14. Moderslyeka. Diktarglädje. Döden.
vård, som för en nordisk kvinnas vanor under italienska förhållanden innebar många svårigheter, dem hon dock med sitt soliga jämnmod lyckades besegra, och hon tycktes mångfaldiga sig för att räcka till öfver allt. Hon skref under sommaren:
»Ibland har jag svårt att identifiera mitt eget gamla jag, min gamla bekanta, med den italienska hustru, husmor, mor, som dock redan rör sig så hemmastadd i sin nya värld, att hon för det mästa tycker sig vara född däri. Det förefaller mig egentligen alldeles ofattligt, att jag har en så lång lifsperiod bakom mig, framlefd under så alldeles andra förhållanden och det förflutna börjar bli mer och mer overkligt.»
Detta sista yttrande är dock icke att förstå i den meningen, som skulle något af hennes kärlek för det gamla hemlandet ha svunnit ur hennes hjärta. Hon hungrade efter meddelanden från mor, syskon och vänner; hon var själf en mycket flitig korrespondent och hennes bref, med den oregelbundna, svårlästa stilen, voro de bästa möjliga bref, aldrig »författade», alltid spontana, naturliga, talade. Och äfven under denna hennes af personlig lycka så öfverfulla tid, hade hon sinne för hvad som rörde sig inom det andliga eller litterära lifvet i hemlandet, och yttrade sin lifliga glädje öfver allt godt som framträdde. Hon skref t. ex. om »det stora mogenhetsprof» Mathilda Roos visat
Källa: Project Runeberg ·