Sida 167
14. Moderslyeka. Diktarglädje. Döden.
genom sin sista roman (Genom skuggor), om sitt nöje af Alfhild Agrells »förträffliga Lovisa Petterkvist», om sin glädje öfver att (i Ord och Bild) ha läst Ellen Nybloms dikter, som genom sin individuella ton syntes henne ge rika löften, att författarinnan skulle bli »en äkta skaldinna».
Efter några »obeskrifligt härliga» veckor på det älskade Capri, återvände makarne till Napoli och, sedan husmodern där ordnat hemmet för vintern, hoppades hon hinna arbeta. Hon skref emellertid:
»Min son och min man lämna mig dock ej mycken tid för mig själf. Gaëtano är nu redan en stor gosse, som ej vill bli behandlad som en baby och lagd i en vagga, utan som hela dagen, från morgon till kväll, vill vara i rörelse och bäras omkring, se och höra allt hvad som försiggår omkring honom och deltaga i alla samtal med sitt ännu ordlösa, men uttrycksfulla språk. — — — Min lille gosse utvecklar sig ofantligt, och ehuru det visserligen är sannt, som Alfhild Agrell säger (jag hade nyss bref från henne), att alla unga herrar vid den åldern äro »alldeles ovanligt utvecklade», så är jag ändå nog naiv att påstå att denne är alldeles otroligt tidig i alla afseenden, åtminstone som svenskt barn betraktad; de italienska äro i allmänhet mera vakna. Du kan icke tänka dig hvilket skälmskt skratt denne lille har, han skrattar så att det säger kluck i halsen, och
Källa: Project Runeberg ·