Några ord om Skandinavien och dess närvarande förhållanden

med Danskar och Svenskar; nu se vi visserligen ännu många strimmor och drag af den gamla blodsförvandtskapen, men måste äfven erkänna, att många andra drag och strålar hos oss båda komma från helt olika håll och gå åt äfven helt olika. Antoge vi äfven, att Longobarderna i Italien och Vestgötherna i Spanien skulle hafva räddat Ulfilas’ germaniska språk från den romanska blandningen — huru mycket skulle ej dock klimat och naturbeskaffenhet, ett annat land, en annan befolkning, som dessa funno, jemte fragmenterna af gammal bildning och gamla seder, före sig; huru mycket skulle ej den aflägsna afsöndringen från det talrika, tätt slutna stamfolket, hvilket bebodde de nordvestliga länderna och halföarna emellan Nordkap och Alperna; huru mycket skulle ej detta allt hafva verkat till att föda stora olikheter och till att inmänga mycket främmandeartadt, eller åtminstone mycket olikartadt! Så stor har nu visserligen den förändrande och omgestaltande verkningen icke kunnat vara i Nordvest, som den nödvändigt måste bli här. Norr om Alperna finnes ej ett så tvärt afbrott i klimat, som söder om Alperna och Pyreneerne; der stiger den tempererade zonen sakta upp till den kalla: Schweitz, Tyrolen, Schwaben upp till Norge; Belgien, Holland, Westfalen, England upp till det Jutiska ”Skager Riff” och Schetlands spetsar. Dock hafva årtusendes tid och egna förhållanden, jag menar särskilda, olika förhållanden, frambragt äfven här stora olikheter, ehuruväl det gemensamma, urgamla broderskapet qvarlemnat ända till närvarande dag vida mer likheter och öfverensstämmelser i de olika folkens och folkslagens lynne, sinnesart, själsbeskaffenhet, böjelser och sträfvanden, än som skulle vara fallet om det varit de germaniska folken beskärdt att få, i det varmare Södern, utveckla sig ur