Några ord om Skandinavien och dess närvarande förhållanden

sina egna frön först och förnämligast. Vi hafva redan, vid frågan om Engelsmännen, haft tillfälle att ungefärligen visa huru dessas väsende och sträfvande i det hela är af germanisk art, men huru äfven så många egendomliga förhållanden och öden gjort, att de utpräglat sig till ett särskildt, med Tyskarna i så månget afseende olika folk.

I klimatiskt och geografiskt afseende ligger Norden mera aflägset från oss, än England, men detta Norden har haft den med oss Tyskar gemensamma lyckan, att aldrig ett främmande eller främmandeartadt språk påtryckt detsamma våldsamt en främmande pregel. Ty det lider intet tvifvel, att, om Wilhelm Eröfraren, i stället för Harald, fallit vid Hastings och om således anglosachsiskan blifvit det befallande och herrskande språket, så skulle Engelsmännen nu stå oss vida närmare, än de göra; de skulle framvisa ännu vida mer likheter jemförelsevis med sina stamförvandter Holländarna, Friserna, Westfalerna, Jutarna, hvilka likheter nu äro genom den främmande, våldsamma stämpeln dels utplånade, dels fördunklade. Beslägtade äro vi i alla fall med Norden genom språket, i hvilket den gemensamma kärnan af folkens lynne, sinnelag och sträfvande brukar säkrast bevara sig likasom inom ett andligt skal; men den geografiska afskiljdheten var dock från fordom timma stor och den tillfälliga, om man så behagar, vilkorliga och politiska, afsöndringen har sedan åtminstone tusen år blifvit och förblifvit ännu mycket större, och denna stora skiljsmässa har under så lång tid äfven åstadkommit en språkdelning och mången skiljaktighet och väsendtlig olikhet bland dem, som för tvåtusen år sedan väl ännu voro nära förbundna bröder. Närmast bo oss Danskarna i den nordliga hälften af den stora Cimbriska halfön och på stora