Några ord om Skandinavien och dess närvarande förhållanden

och små öar. Halfön ända från Elbe beboddes af Sachsarna, Anglomannerna, Friserna och Jutarna. De gamla Danska sagorna, af hvilka man dock icke kan bilda en historia, och hvilka Saxo Grammaticus och hans alltför patriotiska Danska efterföljare än vidare utvecklat och utlaggt till de vackraste fabler och dikter, tala tillräckligt om strider Sachsar och Danskar emellan. Vi lemna derhän de segrar och triumfer öfver Sachsarna hvilka Danskarna fröjda sig åt. Det står fast och har af den förträfflige Dahlman blifvit återupplifvadt i korta, friska drag, att Karl den store, genom sitt blodiga svärd och ännu mera genom bortförandet af den stridbara, Sachsiska ungdomen från Elbens och Eiderns stränder, gaf Danskarna luft, så att de kunde utvidga sig åt söder på sina grannars bekostnad. Sedermera har det motsatta förhållandet flera gånger inträdt. I tionde århundradet blefvo Danskarna, såsom ock händelsen var med Polackar och Ungrare en längre tid, såsom Vasaller beroende af de tyska kejsarna; i det tolfte och trettonde, under det att den tyska styrkan förlorade sig i strider, för Söderns skull, i Italien, inbillade de sig skola kunna beherrska hela den vestra delen af Östersjön med dess kuster och öar. Dock, detta blef en kort herrlighet. Sakerna återkommo på sin naturliga styrkas grund och Danmark blef ett litet, svagt rike, hvilket, likt de flesta af medeltidens stater, ofta sönderslet och splitrade sig i inre skakningar, stundom äfven sammanstötte med det närgränsande Sverge. Dock blef i fjortonde och femtonde århundradet dess makt beroende af den mäktige tyska köpmannen. Sednare reste sig, under ett glänsande århundrade, Sverige så mäktigt vid dess sida, att Danmark ställdes i skuggan. I det adertonde århundradet och ända in i vårt nittonde sekel hafva