Några ord om Skandinavien och dess närvarande förhållanden

förbländning och olycka, till Ryssarnas fröjd, gjort båda ungefärligen lika svaga.

Dansken är sålunda redan från äldre tider Tyskens närmaste granne, stridsbroder och motståndare. Det var helt och hållet en tillfällighet, att den stora halfön och de närmaste öarna icke blefvo tyska provinser. De skulle sannolikt hafva blifvit tyska, åtminstone så mycket som Friser och Bayrare med deras olika dialekter nu äro och heta Tyskar, såframt Tyskarne under Kejsaremaktens dagar hade sträfvat mot Norden och Östern och icke alltid mot Södern; Då skulle ej numera fråga vara om något särskildt Danskt språk och litteratur. Det Danska språket blef då således och förblef ett eget språk, som är mycket beslägtadt med Tyskan, men hvilket Tyskarna dock måste ordentligen och grammatikaliskt lära sig, såframt de vilja förstå det ej blott för örat d. v. s. till hälften. Men Danskarne hafva likväl i mycket mindre grad kunnat undandraga sig inflytelsen af Tyskarna och det Tyska språket, än de aflägsnare Svenskarne. Den store Danske språkforskaren Rask klagade, att Danskan blifvit i så hög grad förtyskad. Men Dansken sjelf, den Danske mannen stretar mycket — en i början något besynnerlig och sällsam företeelse — och ofta med en viss vedervilja mot det tyska och vill ej gerna likna Tysken, ja, i en viss ovilja, som hos några Danskar stiger till förbittring, bär han sig åt som skulle en dylik likhet, om den kunde tilläggas honom, vara en half skymf. Denna företeelse synes likväl endast besynnerlig, den är ganska naturlig och förklarlig. Under medeltiden låg Dansken till sluts under för Tysken, och under några århundraden blef han plågad, förfördelad, ofta alldeles eröfrad af det mäktiga Tyska