Sida 407
hån- och förhoppningsfull tillämpning på den ”lilla hopen, som kommer snart att gmälta ihop." I lägret" befinner sig ”ecciesia pressaHvarföre önska mer ondt öfver den, än hvad den redan lider? Har den ej nog förföljelse ändå äf tidens barn, för att den Tågar ännu yrka på ideer uti ett idélöst tidehvarf? Man kan ej bereda den triumferande församlingen en större glädje, än att instämma genast i dess egen ton emot de förtryckta. Den måste straxt af denna lösen tro sig ha fått i ”affållingen från sig sjelf” en apostat, en proselyt för dess eget parti. Ty sjöng den ej genast Te Deum öfver denna opåräknade seger, vunnen genom denna plus quam liberala uppoffring af en ”magna anima?” —
Den 24 November.
Men hvarföre inalles ”oro I lägret?” Kunde en förändring till nugot bättre ej ske utan tumult? Hvarföre visades ej först fram detta bättre, som skall leda till ett högre mål, än de så kallade ”ideala pretentionerna,” hvilka afvisas med scorn and sneer ? Så länge détta ej skett, var naturligtvis att vänta, att mängden af aktningsvärda och vältänkande personer skulle önska att tills vidare se den gamla ordningen och skicket orubbadt. — — Ja! huru skulle den, som, måhända just genom G. väckt till tron på ”ideer,” ännu tror på sanningen af de många, som den ädle och snillrike författaren satt i omlopp, blifva till mods, då han fann sin lärare så spotskt utlåta sig om dem, som i den bekanta tiraden: ”Ideerna! De höga ideerna! Jag har ock om dem hört allehanda tal, och hört mera än det är godt att minnas. Skulle de ej, i och för sig sjelfva, helt enkelt vara de odödliga tankarne hos menniskan, eller alla de tankar, som menniskan ej skäms att tänka under den lifligaste föreställning af Guds, sin skapares allestädesnärvarelse?” Då det
