Sida 27
II. Skottsårens behandling
MILITÄRKIRURGISKA ANTECKNINGAR. 27
företagsam behandling, om det relativa värdet af de primära och de sekundära operationerna. I första rummet har man
, nu att göra med kulorna eller andra projektiler. De äldre kirurgerne hade sig angeläget, att så fort som möjligt få ut dessa ovälkomna inhyseshjon, härvid följande både egen och de sårades smak, och ännu finnas många, hvilka snart sagdt betrakta som en olycka, om ej som ett konstfel, i fall en kula måste lemnas kvar i kroppen. Att sådana likväl kunna stanna utan synnerlig olägenhet för den träffade, ibland hela lifvet igenom,
1 det fick man väl emellanåt tillfälle att se, förhållandet lärer ju varit sådant med Gustaf II Adolf; men visserligen ansåg man sådant för så sällsynt, att det ej kunde rubba regeln. Exemplen på dylika fall ha dock ökats, och under rundkulornas sista tid lära de varit så pass talrika, att man måste taga en sådan möjlighet med i räkningen. Med spetskulornas införande och skjutvapnens "förbättring" har förhållandet åter ändrat sig, och fallen af inläkta kulor, som ej orsaka patienten någon olägenhet als, blifvit mer sällsynta. Jag har redan omförmält flere fall af förlorade kulor, men så kort tid var ännu förlupen efter skadan, att man ingalunda kan våga påstå, att de för alltid skola förbli oskadliga. Det är just ej heller förhoppningar af sådan art, som ge skäl åt motståndarne till det mera energiska kuluttagandet, utan iakttagelser af annan art. Ett altför ifrigt sökande efter den främmande kroppen kan nämligen skada, och ej sällan hjälper naturens bemödanden ut densamma utan konstens understöd. Den gamle Jungken säger till och med
i helt nyligen "att naturen sjelf utstöter främmande kroppar ur organismen, så frarnt hon ej i denna sin verksamhet blir störd, eller hon inhöljer dem i en kapsel och gör dem därigenom oskadliga." (Der Krieg etc. Berlin 1870.) På sådant sätt skulle man aldrig behöfva befatta sig med uttagandet af kulor o. s. v. Uppenbart ligger häri en lika stor öfverdrift, som i den motsatta åsigten, att kulor böra till hvarje pris tagas ut, och det ju förr dess bättre. Naturen lan på beskedligt sätt befria kroppen från dem, men det är ett stort misstag att påstå, det hon alltid gör så. Kulornas närvaro är långt ifrån alltid oskadlig; i regel bilda sig omkring desamma varhärdar, som äro alt annat än likgiltiga, aldrahelst vid sådana sår, som nog ändå ha tillräcklig benägenhet för sänkningar o. s. v. Detta är sak samma, antmgen de främmande kropparna sitta i mjuka delar eller i benen. Denna suppurationsprocess kan befordra ut dem, och
Källa: Internet Archive ·