Militärkirurgiska anteckningar 1871

28

Bd. III. N:r 13. —

C A HL J. KOSSANDEU.

gör det verkligen också ej så sällan,' men den kan dessförinnan ha hunnit göra en skada, som ej uppväger gagnet. Såsom regel gäller väl, att det är bättre att få bort den främmande kroppen, än att lemna den kvar, den är ju ändå alltid en komplikation. Kan man känna den, medelbarligen eller omedelbarligen, så anse därföre förståndige kirurger det vara bäst att taga ut den; att däremot söka, på måfå, efter sådana, som man ej vet hvar de finnas, och som ingen skada ännu göra, är ett felaktigt system. Man kan mycket väl med sjelfva sökandet göra långt större förargelse, än kulan kanske skulle göra, om den lemnades, äfven då man slutligen får ut den, för att ej tala om sådana fall, då alt letande blir förgäfves. Då kulan börjar göra olägenheter, skvallrar hon nog om sin plats, och kan då i regel lättare uttagas; men som det aldrig är att lita på, att ett sådant expekterande är oskadligt, så är, som sagdt, fördelaktigt att befria sig från ett sådant bekymmer, då det utan olägenhet och med säkerhet kan ske. Således, stöter man vid undersökningen på kulan, har man tid att operera, ocb uttagandet kan gå för sig utan att göra positiv skada, så kan jag ej inse, hvarför man skulle underlåta det. I motsatt fall får man vänta. Inträffa allmänna och lokala symptom, till kulan hänförliga, frossbrytning, temperaturförhöjning, ökad smärta och svulnad, ökad och försämrad varafsöndring, sänkningar, oroande tecken från ledgångar o. s. v., så vore det ett fel att lägga armarna i kors.

Kulor, som fastnat i de mjuka delarna, kunna efter omständigheterna vara rätt svåra att få ut, synnerligen om man nödsakas att söka efter dem. Debrideringar eller oblodiga utvidgningar bli ej sällan behöfliga redan i sådana fall. An värre är det om ben blifvit träffade, redan därföre, att. projektilerna, vanligen af bly, bli särdeles missformade, böjda i alla upptänkbara former och ej sällan splittrade i flere bitar. Sitta de fast i benen, ökar detta svårigheterna. De bästa instrumenten för kuluttagning torde väl vara starka tänger, raka eller böjda, därnäst den amerikanska kultången. Den sistnämnda rosas mycket af somliga, men andra, såsom Billroth, hysa för henne blott ringa kärlek. Såren i de mjuka delarna och i benen måste för det mesta förstoras, genom blodig eller oblodig dilatation; Esmarck har för det sistnämnda ändamålet angifvit en särdeles stark och god dilatator. Isynnerhet är detta instrument förträffligt, då det gäller att utvidga kloakerna i en