Militärkirurgiska anteckningar 1871

M l LITÄHK IRURGISKA ANTECKNINGAR.

39

Därföre ser man äfven, att då branden uppträder på ställen, där bindväfven är kort och styf, framstegen jämförelsevis äro långsamma, under det att i'lucker bindväf härjningarna äro ytterligt hastiga. Detta gäller ej allenast om den subkutana bindväfven utan äfven om den djupare, som skiljer musklerna från hvarandra, om den som omger kärlen o. s. v. Sjelfva huden angripes senare, hvarföre ock, på tjenliga ställen, branden i regel underminerar densamma. Visserligen kan man på rodnaden i huden och dess smärtsamhet misstänka, huru låno-t branden under densamma fortskridit, men den motstår, såsom sagdt är, längre, och förhindrar därföre- i viss mon inverkan af lokala medel på de egentligen åt branden hemfallna partierna. Det är äfven därföre klart, att lindrigare medel, såsom karbolsyra, öfvermangansyradt kali o. d. ej kunna utöfva någon synnerlig verkan i sådana fall, där branden går på djupet, ofta rätt långt, och huden hindrar medlen att tränga till de yttersta gränserna af branden. Såsom regler för behandlingen uppställa König och Heiberg därföre följande satser: Alla väfnader, som redan hemfallit åt branden, skola göras oskadliga, och därjämte alla frön till sjukdomen i de närliggande, ej brandiga, men redan infekterade delarna förstöras. Behandlingsmetoden skall afse att verka hastigt, bäst så, att all infekterad väfnad på en gång oskadliggöres, ty en liten öfversedd härd i en undangömd vrå af en väfnad tjenar snart till utgångspunkt för ny utbredning af sjukdomen.

De medel, hvarmed sådant kan åstadkommas, måste vara ganska kraftiga, och för att de skola kunna verka i tillräcklig utsträckning, måste man antingen söka att, utan att fullständigt se de sjuka delarna, träffa dem genom en omsorgsfull kaulierisering i alla vinklar och vrår, eller ock lägga dessa i dagen. Tydligen är detta sistnämnda att föredraga, och till den änden bör man ej spara sax och knif. Huden måste genomskäras i så många riktningar och i den utsträckning, som nödigt är, fascier klyfvas, ja ibland muskelbukar delas, för att åt-I komma de sjuka partierna fullständigt. Bättre att knifven genomskär muskler o. d., än att branden tränger igenom dem och underliggande delar. Redan brandiga delar k„n det bli nödvändigt att aflägsna, om de äro i vägen för inverkan af causticnm. Steg för steg och ledde af erfarenheten ha König och Heiberg kommit till denna praxis, och hvad jag såg inger mig bestämdt den föreställning, att de ha fullkomligt rätt.