Ortopedisk bandagebehandling

14

understödja och fixera ryggraden, eller ock derjemte att genom extension aflyfta kroppstyngden från det sjuka partiet, vid dessa liksom vid liggapparaterna beroende på inflammationens säte.

Innan de fasta korsetterna kommo i bruk, användes som bekant bandager med elastiska och ställbara pelotter, fjädrar, remmar och dylikt. Allt detta kan vara fullt rigtigt uttänkt i teoretiskt hänseende och tilltalar helt säkert en livar, som sysselsätter sig med ortopedisk behandling, åtminstone under de första åren af ens verksamhet, men man finner snart, att dessa bandager i praktiskt hänseende äro mindre verksamma, ty de å bandagerna anbragta elastiska apparaterna gifva lättare efter än kroppen sjelf, och en fullständig immobilisering af bålen uppkommer ej. Detta gäller isynnerhet vid behandlingen af spondylit. Jag har derför nästan fullständigt gått ifrån anläggandet af dylika bandager och jag har under mina besök hos utländska läkare funnit,

att de gjort det samma; men jag har å andra sidan funnit, att de läkare, som sjelfva liafva egna bandagefabriker, gerna använda dessa mera komplicerade och dyrbara bandager. Bandagisterna göra på samma sätt, hvilket ju ej får förtyckas dem, då de ju helt naturligt se bandagebehandlingen ur mera ren affärssynpunkt.

Det enda fjädrande bandage, jag numera ordinerar vid spondylit, är en modifikation af Taylor-Schildbachs bandage (fig. 4). Detta afser, liksom alla andra portativa apparater, att fixera ryggraden, men dessutom att åstadkomma reklination eller till och med redression af ryggraden genom att bandagets elastiska stålskenor böja ryggraden bakåt. Vid en spondylit i florida stadiet bör, enligt den åsigt jag framstält, bandaget ej göras mycket fjädrande, utan mest afse att fixera och immobilisera ryggraden. Detta vinnes bäst,

Fig. 4.