Sida 141
141
mannen blef allt kraftlösare, ingen nytta kunde han mer göra, och sonen och hans hustru började blifva snäsiga mot den gamle gubben.
3. Slutligen fick han icke längre äta vid deras bord. De obarmhertiga människorna satte den gamle i en vrå. I början fick han äta ur en stenskål, men den gamle mannens darrande händer släpte en gång stenskålen. Då blef sonen ond och lät honom sedan äta ur en träskål.
4. Detta gjorde den gamle farfar mycket ondt. Men han satt för sig sjelf och grät så tyst, att ingen såg de tårar, som runno utför hans vissnade kinder ned i hans snöhvita skägg. Blott Gud, som ser allting, såg äfven den gamles sorg och människornas hårda hjerta, och han visste ett medel att förödmjuka de obarmhertige.
5. En dag satt farfadern, för sig sjelf i sin vrå i stugan, och mannen och hustrun sutto vid bordet. Men på golfvet satt deras lille gosse, som var ixra, år gammal, och täljde på ett stycke trä. Då sade fadern till honom: "Hvad täljer du, min gosse?"
Gossen svarade: "Jag skall göra en träskål. Och när far och mor blifva gamla, skall jag sätta dem i vrån att äta ur den skålen, såsom farfar nu gör."
6. Då sågo mannen och hustrun på hvarandra, och Gud öppnade deras ögon, så att de sågo sin stora synd och otacksamhet, och det syntes dem vara samvetets egen stämma, som sade till dem med den lille gossens mun : "Såsom I hafven föraktat eder
Källa: Internet Archive ·
