Sida 105
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
»Men hvarför frågar ni så?» frågade hon efter en kort
paus.
»J°> jag tycker,» svarade jag, »det förefaller mig som ...»
»Som hade jag ondt i ögonen,» af bröt hon mig; »mina ögon äro då fasligt röda i afton, och så är det ofta, tyvärr. Men . .. men jag är inte född med röda ögon,» tilläde hon, hälften vemodigt och hälften på skämt.
»Det tror jag också,» yttrade jag; »men jag trodde verkligen, att ni hade ondt i ögonen.»
»Det har jag likväl inte,» sade hon, »så framt det inte ligger något ondt i tårarna.»
Men detta sade hon med ett uttryck, som kunnat göra andras ögon röda med, och det blef nu min tur att få svårt för ord. Det själsackord, jag då uppfångade, dallrar ännu genom mitt minne, liksom det då dallrade genom mitt bröst. Under återstoden af dansen vexlades ej ett ord emellan oss, och icke heller hela den aftonen. Det var mig svårt att fråga vidare, der-för att det föreföll mig ännu svårare för henne att svara.
Efter fransäsens slut träffade jag ånyo hennes kavaljer i valsen
»Jag ser på dig, att äiven du behöfver ett glas,» sade han; »nå, var det inte som jag sade en gås?»
»Du är en åsna,» tänkte jag, »och du borde aldrig dricka annat än vatten.»
Emellertid hade jag funnit tråden till ett af de sorgligaste öden jag känner, ehuru långt ifrån ett af de sällsyntare, och kanske ligger det sorgligaste just deri. Denna flicka var enda barnet i en familj, som egt både rikedom och anseende. Behaglig, talangfull och rik, hade hon knappast satt sin fot inom tröskeln till den s. k. stora verlden, förrän hon med ens jagades derur. Hennes far förlorade på en gång både förmögenhet och anseende och fick i stället skuld och ett vanäradt namn. Dottern måste ut i den verld som kallas den lilla, men dock är så omätligt stor genom sina bekymmer, strider och lidanden. Hon måste ut i främmande hus än som guvernant och än som sällskaps-mamsell, hvartill ofta hör att icke alls få räknas till sällskapet. Detta fördrog hon med undergifvenhet, liksom hon tåligt burit förlusten af den hon skänkt sitt hjerta, men som vid första ryktet om faderns obestånd öfvergaf henne. Men hvad hon icke kunnat bära, det var vanäran som
Källa: Project Runeberg ·