Sida 104
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
Efter en kort stund återkommen ut i salongen, kom jag af en händelse att stanna nära damen med röda ögonen. Jag betraktade henne närmare. Hon kunde vara 25 ä 26 år. Det var ett blekt, fint och välbildadt ansigte; men den bleka ansigtsfärgen gjorde rodnaden kring hennes ögon ännu märkbarare. Hon hade någonting skyggt och ängsligt i hela sitt väsen. Det var som hon sjelf tycktes säga: hvad hade jag här att göra, och hur kunde jag komma hit! I detsamma uppspelades till fransäs, och då föll det mig in att jag- borde bjuda upp henne. Jag lät presentera mig, och hon var ledig.
Mellan turerna sökte jag konversera med min dam, men fann äfven jag, att det var svårt att få annat än ja och nej från henne. Men ju mer jag misströstade om att få någonting annat, desto ifrigare blef jag i mitt bemödande. En hvar har sin egenkärlek, det förstås, och min för till fället bestod uti att få lif i marmorbilden. Slutligen högg jag till med:
»Det dammar förfärligt. Besvärar inte dammet era ögon?»
»Ånej,» svarade hon.
Det var något, det var ett å till nejet och det blef snart mer.
Källa: Project Runeberg ·