Berättelser 4. Bilder ur verkligheten. Del 4. Strödda anteckningar

»Ja, är det inte vackert! Är det inte gudomligt?» fortfor flickan; »tyst! Hör!»

Vi utbrusto i det lifligaste skratt.

»Du har inte stora anspråk på talltrasten, du,» fortfor frun; »det är ju grodorna, kära barn, grodorna som qväka dernere.»

»Hvad! Grodorna? De fula, de stygga grodorna!» ropade flickan med mulnadt ansigte och springande nästan förfärad från dammen.

Det var hennes första brutna illusion. Sedan fick hon nog höra den verkliga talltrasten och tyckte derefter, liksom vi andra, att grodans sång icke var vackrare än hennes figur. Men var denna hennes illusion väl att skratta åt? Är det icke snarare lätt förklarligt, att för hennes oskyldiga och oförderfvade sinnen allt i skapelsen måste synas vackert och ljuda behagligt? Det var, som nämndes, grodornas lektid, deras kärleks tid, och med sin rena, ännu oblandade instinkt uppfattade hon måhända det gudomliga i allt lif, som icke är annat än verkan af den högsta kärlek. Derför ropade hon med skäl: »Det är vackert, gudomligt!» till dess hon fick höra något vackrare, något bättre och då hon tyckte, att hvad hon förut hört och beundrat numera var fult. Så blir det bättre eller bästa ofta fiende till det goda.

Hvad mig sjelf beträffade, fick jag verkligen från den stunden en bättre tanke om den fula grodan, och derför när jag ser henne, tänker jag: Äfven du har en tid, då du talar ett språk eller sjunger en sång, som oskyldiga hjertan förstå och innerligt glädja sig öfver. Denna den ena händelsen. Den andra är följande:

Jag hade en akademikamrat vid namn Ernst H**, medicine kandidat när jag först blef bekant med honom. Det var en bekantskap, önskvärd för hvarje yngling, men svår att vinna. Svag för allt godt och stark mot allt ondt, offrade han allt för det förra, men kunde icke nog hata och förfölja det senare. Också har jag sällan sett så mycken mildhet och stränghet sammanparade. Hans själ hade fått ett värdigt omhölje: ett fint och vänligt ansigte med blå ögon, som vid andras lidanden och bekymmer lätt tåra-des; men gestalten för öfrigt, ben, armar och skuldror, voro en jättes.