Sida 135
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
En sommar under sin kandidattid var Ernst H** tillförordnad läkare på ett jernbruk i mellersta Sverige. Efter ett sjukbesök på något af de aflägsnare torpen, dagen före afresan från bruket, begaf han sig sent på hemvägen, och det fattades blott en timme till midnatten, när han beträdde en väg med tät skog på ena sidan och ett åkerfält på den andra. Han hade icke tagit många steg, då han kände sig trampa på någonting mjukt. Han lyfte på foten, böjde sig ned och upptäckte en stor groda, som helt och hållet tillplattats under hans starka fot.
Men i detsamma han kände sig trampa på den stackars grodan, uppfångade hans öron ett ljud, liknande lätet af ett klagande barn. Hvarifrån detta ljud? Från grodan? Omöjligt, och det så mycket mer som det klagande lätet en stund fortfor, fast grodan redan var död. Och ändå kunde han ej undgå att ställa det ena i gemenskap med det andra. Sålunda stod han en stand lyssnande och med blicken på offret för hans fot. Slutligen blef allt tyst omkring honom, och han fortsatte sin väg, tänkande, att det läte han hört kunde komma från någon katt, som vild eller tam höll till i skogen. Af en händelse kom han att vända sig om och blef icke litet förvånad, när han såg en annan groda, liksom förföljande honom. Men det kunde ju möjligtvis vara densamma han nyss trampat på, men som qvicknat till och, föga vis af skadan, ånyo närmade sig hans stora, olycksbringande fötter.
Glad af denna förmodan, gick han tillbaka för att förvissa sig om förhållandet, då till hans öron ånyo trängde samma läte, samma klagan som nyss väckt hans uppmärksamhet. Men denna gången tyckte han likväl, att ljudet kom från skogen, och ju mer han lyssnade, desto mer öfvertygade han sig om, att det tillhörde en mensklig varelse. Ögonblickligen kastade han sig in i skogsbrynet och åt det håll, hvarifrån ljudet kommit, ty nu hade det upphört igen. Det första han stötte mot var en kärra med skacklorna mot marken, och bakom kärran såg han en liten hvit häst som, bunden bakom kärran, betade deruti. Det var naturligtvis mörkare i skogen än på vägen, dock icke värre än att han någorlunda kunde urskilja de närmaste föremålen.
Finns det häst och kärra, så måste det äfven finnas folk i närheten, tänkte vår kandidat och tog ett steg framåt,
Källa: Project Runeberg ·