Sida 136
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
då han hörde buller i skogssnåret och såg en hög mörk gestalt skyndsamt närma sig.
»Hvem djefvulen är ni?» röt mot honom en sträf och obehaglig stämma.
»Jag tyckte mig höra barnskrik härifrån,» svarade kandidaten.
»Tyckte ni det, så har ni också tyckt det för sista gången,» röt samma röst, och nu var skogsmannen vår kandidat så nära, att denne såg icke allenast en grof arm höja sig, utan äfven någonting som liknade en knif i handen till denna arm. Men innan armen med den beväpnade handen slagit ned, låg dess egare sjelf slagen till marken, der han också förblef liggande. Det var verkligen hög tid, ty ögonblicket derpå fann sig kandidaten öga mot öga med en annan nattens son, beväpnad liksom den förre, men efter en kort strid delande sin kamrats öde.
Kandidaten erfor dock af en stickande smärta i venstra armvecket, att han icke gått alldeles helskinnad ur det senare handgemänget; men icke lemnande någon vidare uppmärksamhet deråt, famlade han rundt omkring för att möjligtvis kunna upptäcka något annat lefvande väsen, ty att det der klagande ljudet icke kunde komma från någon af de bestar han nyss varit i nappatag med, det begrep han nog. Men skogen blef allt mörkare, och intet ljud vägledde honom mera.
Bäst han så famlade och sökte, föll han framstupa med knäskålarne mot en jordhög, nyligen uppkastad, att döma af den lösa mullen; men med händerna kom han i detsamma ner i något som liknade en grop, och på bottnen deraf kände han något som liknade ett bylte kläder, och i det han vidrörde det, hördes ur gropen ett rosslande ljud. Vår kandidat ryckte till sig hvad som låg på bottnen och hastade ur skogen med sitt byte. Det var ett barn han bar på sina armar och som, att döma af tillredelserna, man ämnat lefvande begrafva, af hvad orsak, det vete gud! Det dröjde icke många minuter förrän han befann sig vid gården, der allt snart kom i rörelse. Folk utskickades åt den trakt han uppgaf, under det han sjelf ombestyrde, att be-höflig vård egnades åt den späda varelse han ryckt ur grafven. Det var ett flickebarn af omkring sex månaders ålder, förskräckligt magert och illa skött, men utan tecken till yttre våld. Klädespaltorna, som skylde det, röjde
Källa: Project Runeberg ·