Sida 139
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
»Den prosaiska verkligheten gör alltid luckor i romanen,» anmärkte jag; »det hade varit mer i sin ordning att hon blifvit din.»
»Åhja, hvarför inte?» svarade H**, icke utan en suck; »det var för första gången jag öfverraskats af så många behag förenade med så mycket sannt qvinligt värde. Det var i sanning en drottning eller sådan en drottning borde vara.»
»Och du som kunnat vara grodornas konung,» sade jag skrattande.
»Skratta inte åt grodorna!» yttrade den allvarlige mannen; »jag tänker ständigt på den som följde efter mig på landsvägen, liksom för att kalla mig tillbaka och utan hvilken jag säkerligen icke fått tillfälle att hindra ett rysligt brott. Det finnes nog en tråd, som, ofattlig för vår dunkla syn, likväl sammanhåller allt och alla. Hvem vet, om icke smärtan i ett menniskohjerta till någon, om än obetydlig del äfven kännes af allt annat som har lif, från örnen som seglar i skyn till den obetydligaste mask som krälar i gruset, och hvad som träffar örnen eller masken, hvem vet om icke det i sin ordning berör någon sträng i ett menniskobröst!»
Denna är den andra af de händelser, som gifvit mig sådan respekt för grodan och gör, att jag är särdeles rädd att trampa på dem. Och om det icke desto mindre någon gång händt, så har jag stannat lyssnande, liksom väntade jag mig få höra något klagoljud från skogen, väntade mig få se banditernas knifvar, barnet i gropen, de stora mörka ögonen, den spädas så väl som den fullväxtas, drottningens. Men man borde alltid tänka såsom doktor Ii**, tänka på den tråd som, lik den elektriska, genomlöper hela skapelsen, medförande både glädje och sorg, samt framför allt undvika allt som kan lifva den senare. Ty hvem svarar oss för, att vi kunna läka de sår vi gifvit, eller till fröjd förvandla den smärta vi väckt!
Källa: Project Runeberg ·