Sida 16
Mälthuset
in på gården, in genom dörren till mälthuset. Men lika blixtsnabbt var hon nere igen och flydde ut på gatan, men den gången utan knytet.
»Hvar djefvulen tog hon vägen, den markattan!» hördes en sträf röst från gården.
Derpå blef det tyst, och när jag efter några minuter inträdde pä gården, såg jag ingenting annat än skenet från smedjan. Allt hvad jag sett och hört föreföll mig naturligtvis högst gåtfullt. Men morgonen derpå fick jag nyckeln till gåtan. Då fick jag och alla andra i gården höra, att polisen tidigt samma dag slagit ned i mälthuset och häktat de begge drängarne, såsom misstänkta för delaktighet i ett mord, hvilket då upprörde hela hufvudstaden, nämligen det beryktade slagtarhusmordet. En gammal slagtare hade med sin ålderstigna hustru blifvit en natt på det rysligaste sätt mördad i sin egen sängkammare, hvarvid en större summa penningar tillgripits. De sannskyldiga gerningsmännen, snart upptäckta, ledo dödsstraffet, och de begge drängarne dömdes som tjufgömmare. Om Karin, den enes dotter, förspordes intet, hvarken under ransakningen eller sedermera. Men så ofta jag satt vid klaveret och hörde bullret genom väggen, upplifvades mitt minne af scenen i mälthuset, och då tänkte jag på den stackars flickan.
Flere år förflöto. En afton — det var under min tjenstetid som extra i verken — var jag på supé hos en familj i staden. Min uppmärksamhet fästes då vid ett fruntimmer, hvars man var revisor i något af rikets kollegier. Det var en vacker qvinna, ganska ung och med ett älskvärdt sätt att vara. Vid glansen från hennes mörka ögon tändes ett aflägset, nästan slocknadt barndomsminne, hvilket alltmer klarnade vid ljudet af hennes röst, och när min blick upptäckt en liten vårta på hennes haka, stod detta minne i full låga. Jag gjorde några förfrågningar rörande hennes familj och framfarna öden, men fick ej veta mer, än att hen en längre tid stått i Folckers modehandel vid Brunkebergstorg, att hon alltid haft ett godt namn om sig, och att hon slutligen blifvit gift med ifrågavarande revisor, en redbar och välburgen man. Det måste vara hon, tänkte jag och inlät mig med henne i ett samtal, som ytterligare styrkte mig i denna tanke, ehuru jag naturligtvis undvek allt, som i ringaste mån kunde häntyda på det förflutna.
Källa: Project Runeberg ·