Sida 161
Djefvulens grasserande i Clara skola år 1826
»Jag får helsa så mycket från mamsell Marie.»
»Helsa till mig! Skäms hon inte, skall hon helsa till mig!» väsnades f. d. guvernören, i det han satte karaffen för sin mun och tömde den. Det var hans supanmat för dagen.
»Mamsell Marie ligger på sitt yttersta.»
»Då ligger hon sämre än jag,» svarade baronen, fattande pumpstången och ånyo påfyllande karaffen.
»Hon kan inte dö förrän hon fått tala med baron,» fortfor madamen; »hon vill ge baron testamente på sin qvarlåtenskap. Men kom, kom för all del genast och tag vittnen med sig!»
»Hvar bor hen?»
»Huset n:o 4 vid Kindstugatan en trappa upp.»
»En trappa upp!» upprepade baronen; »skäms hon inte? Jag bor fyra, jag.»
Baronen gick och skaffade sig tvänne vittnen. Det ena var hans gamla f. d. guvernements-sekreterare H—f, nästan lika stort original som baronen sjelf, och det andra vittnet var jag. Vi åtföljdes alla tre till Kindstugatan, gingo en trappa upp i huset n:o 4 och befunno oss, till att börja med, i ett ytterrum, ganska snyggt möbleradt.
»Sacre-dieu!» utbrast baronen, skådande sig omkring i rummet, »står icke der mitt gamla spelbord temmeligen välbehållet. Den som hade hvad det bordet kostat mig! Hon har emellertid vårdat mina dyrbaraste minnen, ser jag, och det är åtminstone ett vackert drag.»
I det inre rummet funno vi en gammal qvinna sittande vid en säng, i hvilken låg en annan äldre qvinna med ett gulblekt ansigte, men som fick en matt skiftning i skärt, när vi inträdde.
»God dag, kära Marie! Hur står till?» frågade baronen med en viss vekhet i rösten.
»Åhjo bra,» svarade Marie mycket matt; »men jag bara har något svårt för att lefva.»
»Hon svarar som Fontenelle på sin dödssäng,» hviskade baronen till mig; »hur f-n har hon fått tag i det!»
Jag erinrar mig ej, om flere ord vexlades än de vanliga vid uppgörandet af ett testamente; men vid bortgåendet yttrade baronen till mig i trappan:
Bilder ur verklujheteu. IV. 11
Källa: Project Runeberg ·